AI 2023 räcker det plötsligt att säga AI för att skrämma upp en hel befolkning. AI påstås nu orsaka massiv utslagning på arbetsmarknaden, innebära slutet på vår kultur som vi känner den och kan till och med leda till en undergång för hela mänskligheten i någon sorts ond Matrix-liknande framtid. Om inte annat upplever de så kallade kreativa näringarna och deras talföra utövare ett mycket konkret AI-hot våren 2023.
Rent existentiell ångest verkar just i detta nu härja runt på opinionssidorna. Med AI kommer datorerna att ta över och människan, i bästa fall, bli onödig! ”Mänsklig musik riskerar att drunkna i AI-skval”, lyder en tidstypisk rubrik. Ett elakt monster har tydligen sluppit löst, och starka röster, både från näringsliv och forskning, ropar i panik på politisk reglering och rent av på ett moratorium: en tillfällig paus i AI-utvecklingen påstås vara helt nödvändig för att människan ska hinna ifatt den skenande tekniken.
Från elektronhjärna till AI
AI är ett vitt begrepp som funnits med ganska länge, men fram tills alldeles nyligen inte skapat någon större uppståndelse utanför de rena nördkretsarna. Föreställningen att det vi idag kallar datorer skulle kunna programmeras till att tänka som människor fanns faktiskt i princip med redan från början på 1940- och 1950-talen. Ett av flera namn på de allra första, primitiva och gigantiskt stora datorerna som ENIAC och svenska BARK var just ”elektronhjärnor”.
Men tänka kunde de förstås inte. Och smarta var de inte heller. Datorernas stora och egentligen enda förmåga var, och är, ju att kunna räkna oerhört snabbt. Det människor gärna väljer att tolka som uttryck för intelligens är oftast bara resultatet av ultrasnabba beräkningar. Därför passade begrepp som ”matematikmaskin” och senare ”datamaskin” bättre. De där självständigt tänkande elektronhjärnorna har länge fått förbli ren science fiction, som den superintelligenta men mentalt rubbade HAL 9000 i Stanley Kubricks klassiker ”2001”.
Sedan räckte det med att ett par ganska enkla AI-applikationer släpptes fria för var och en att experimentera med under slutet av förra året för att ändra på detta. Med DALL-E2, ChatGPT3 och liknande så kallade generativa AI-botar kan vi alla nu snabbt skapa bilder och skriva texter som är svåra eller omöjliga att skilja från resultaten av traditionell mänsklig tankemöda. Fiktionen tycks till slut ändå ha blivit verklighet. Har datorerna faktiskt lärt sig att tänka själva?
Det här är inte rätt plats för någon längre utläggning i den frågan, men det korta svaret är: nej, de är fortfarande i grunden stenkorkade och gör bara det människan säger åt dem att göra – fast på nya sätt, genom att först tränas i att snabbt känna igen enormt stora datamängder. Den som sitter på data i form av text, bild och ljud håller därför på att bli ägare till framtidens nya guldgruvor. Men fantasi och kreativitet, liksom drömmar och mardrömmar, är kvaliteter som ännu är förbehållna Homo sapiens, den tänkande människan.
Snarare än ren skräck för att bli ersatta, förslavade och kanske utrotade, av överlägsna artificiella intelligenser verkar det också vara själva den yrvakna upplevelsen av att teknikutvecklingen har skenat iväg utom kontroll – och att de egna jobben nu ligger i fatet – som står bakom merparten av den senaste teknikpaniken. Sedan finns det som vanligt de som har ett behov av att kokettera med sina lagom korrekta och teknikskeptiska insikter när ett lämpligt tillfälle nu ges.
Nästan över en natt förvandlades datamaskinerna nu från positiva och ofarliga hjälpredor i den goda samhällsutvecklingens tjänst till hotfulla inkräktare i människors privata sfär.
Året var 1970 och Statistiska centralbyrån blev helt tagen på sängen. I vanlig ordning hade man förberett en av dessa regelbundet återkommande folk- och bostadsräkningar. Det goda samhället måste ha ordning på sina medborgare, inget konstigt med det. Utom detta att man i år hade tänkt sig att själva räknearbetet skulle göras av snälla och hjälpsamma datamaskiner.
Vad SCB missat var att efterkrigstidens idylliska, relativt oproblematiska tidsanda nu höll på att svänga dramatiskt och mycket av det som hade tycks självklart under 1960-talet – materialismen, teknikoptimismen och hela den starka, beskyddande välfärdsstaten – började ifrågasättas.
40-talisterna som hade härdats under 1968 och börjat komma upp i vuxen ålder såg nämligen kombinationen av folkräkning och datamaskiner som allt annat än harmlös. För dem var det Storebror själv som stövlade in med datorteknikens stöd och hotade den ”personliga integriteten”, ett nytt begrepp som alldeles just hade kommit i bruk.
Efter en för sin tid glödhet mediadebatt fick JO ta emot inte mindre än 23 anmälningar från medborgare som anklagade myndigheterna för att planera en invasion av deras privatliv under den pågående folk- och bostadsräkningen, FoB 70 kallad. En stark oro började sprida sig för att de stora dataregistren som hade byggts upp under 1960-talet i själva verket höll på att skapa ett totalkontrollerat samhälle à la 1984.
Nästan över en natt förvandlades datamaskinerna nu från positiva och ofarliga hjälpredor i den goda samhällsutvecklingens tjänst till hotfulla inkräktare i människors privata sfär. En lång rad upprörda kultursidesartiklar och debattskrifter under de följande åren bekräftade också att datatekniken för första gången hade blivit politisk, vilket bland annat betydde högljudda krav på lagstiftarna att gripa in för att ta kontroll över tekniken.
Som direkt följd fick Sverige 1973 en datalag – världens första – och samma år bildades en ny myndighet, Datainspektionen (Integritetsskyddsmyndigheten, IMY, idag), som skulle övervaka att inga nya olagliga och integritetskränkande dataregister upprättades. Parallellt började man tala om begrepp som ”datamakt” och ”datapolitik”.
Kärnkraft och datakraft blir samhällsfarliga
Strax skulle också en annan av det starka samhällets till synes snälla och oförargliga teknologier, kärnkraften, drabbas av samma plötsliga omsvängning och bli till en av de allra största politiska stridsfrågorna under hela 1970-talet. Kärnkraftverken, i gott sällskap med datamaskinerna, omtolkades radikalt till tidens ledande symboler för en ond, urspårad teknikutveckling. Även kärnkraften påstods hota mänsklighetens själva existens. Några år senare lagstiftade riksdagen till och med om totalförbud mot vidare utveckling av all kärnkraftsteknik i Sverige.
Det är för övrigt ett intressant sammanträffande att fysikprofessorn och Nobelpristagaren Hannes Alfvén, den som kanske starkast påverkade Centerpartiet och Thorbjörn Fälldin till att ta ställning mot kärnkraften, också var författare (under pseudonymen Olof Johannesson) till ett av de första litterära verk som behandlar datatekniken i ett samhällskritiskt perspektiv, Sagan om den stora datamaskinen från 1966.
Sagans handling utspelar sig i en långt avlägsen framtid där människan har reducerats till ett mindre utvecklingssteg på vägen mot en vis och allvetande dator vid namn ”Computa” som har tagit över alla de stora besluten i samhället. Det hela slutar tyvärr inte bra. Alfvén förutspådde därmed mycket av den AI-debatt som vi idag står mitt uppe i, och som ett tidens tecken uppfördes en nyskriven opera baserad på boken under december 2022 i den gamla reaktorhallen R1 på KTH i Stockholm.
Förlåt mig alltså om jag påpekar att det är något med den nyvakna, förvirrade och väldigt högljudda AI-debatten som gör att jag tycker att jag har hört allt detta förut – och inte bara 1970 utan många gånger både tidigare och senare. Vid snart sagt varje tillfälle sedan den industriella revolutionens gryning för snart 250 år sedan har det faktiskt låtit nästan likadant när en ny teknik på allvar börjat göra sig synlig i människans vardag: hot, risker, undergångsstämningar. Krav på regleringar och förbud.
Men också lovprisningar i nästan religiösa toner till den nyaste teknikens förmåga att frälsa oss från världens alla ondskor. Domedagsprofetior har varvats med frälsningssånger i samma upphetsade andetag. Det var inte så länge sedan som internet framställdes som ”Den nya frihetstiden” eller ”Den andra renässansen” (renaissance 2.0) med heliga löften om att nästan allting skulle bli otroligt mycket bättre nästan omedelbart. De världshistoriska liknelserna stod som spön i backen.
Diffus framtidsrädsla för en tämligen osorterad samling hot och risker, men även utopiska förhoppningar och himlastormande drömmerier, tycks ackompanjera varje ny teknik, och inte minst de nya digitala mediernas framväxt. Hausse och hysteri umgås gärna och intimt tillsammans. Det går att göra en väldigt lång lista på sådana exempel.
Samhällsfara och universalmedicin
Ordet ”sabotör” kommer till exempel från franskans ”sabot” som betyder träsko. En ofta berättad historia handlar om hur fattiga och missnöjda vävare i belgiska Liège protesterade mot den nya teknikens anspråk genom att kasta in sina träskor i de mekaniska vävstolarna under den industriella revolutionens allra första barndom.
I England kallades dessa desperata maskinstormare som förstörde textilmaskiner och utkämpade regelrätta fältslag mot brittiska soldater för ”ludditer”, ett begrepp som senare har blivit synonymt med att vara emot ny teknik i allmänhet. Då som nu handlade den vanligaste rädslan om risken att förlora sitt jobb till maskinerna.
Under hela 1800- och 1900-talen har de senaste teknikerna sedan fått symbolisera en perverterad framtid. De tycks redan från en tidig barndom och i sig själva ha varit utrustade med en uppsättning osympatiska och till och med samhällsfarliga egenskaper – samtidigt som de paradoxalt också tilldelats rollen av universalmedicin mot alla de mångfaldiga krämpor som industrisamhället lidit av.
Om några år kommer vi antagligen att småroat titta tillbaks även på dagens akuta AI-rädslor och skratta åt oss själva.
Det började med järnvägen, som band samman människor och länder. Saintsimonismen, en politisk rörelse som uppstod i Frankrike på 1820-talet, betraktade järnvägen som en laddad symbol inte bara för ett allmänt framåtskridande utan också för fred och mellanfolklig förståelse. Men på samma resa hotade järnvägen också att slita människans själ i stycken med sin höga fart av 30 km i timmen. Radion skulle försona världen efter första världskriget blodiga kaos – och bli den sunda ungdomens förförare med jazzmusikens hjälp. På 1950-talet var tv:n både dumburk och folkuniversitet.
Videon under 1980-talet kunde antingen vara kunskapslyft eller motorsågsmassaker. Tio år senare erbjöd satellit-tv fler kanaler – och triggade krav på parabolförbud. Och internet representerar som alla vet världens största bibliotek, men kryllar samtidigt av terrorister, bedragare och pedofiler. För att inte tala om konspirationsteorier. Sociala medier är ett beroendeframkallande gift. Och så vidare.
Nu handlar det alltså om AI, men också om den förskräckliga ljudboken som beskrivs närmast som döden för den riktiga äkta läsningen, och förstås för biblioteket som institution. Inte heller den diskussionen om mediaformat och deras konsekvenser för läsaren, litteraturen, författaren eller bokbranschen är ny. Redan på 1990-talets fanns en oro för att poesin, novellen och romanen var på väg att dö ut, och att den allra sista pappersboken snart skulle tryckas.
Det har ännu inte hänt. Den sista boken trycktes inte 2015 eller 2020. Den kommer sannolikt inte heller att tryckas 2025 eller 2030. Ryktet om bokens död har helt enkelt visat sig vara betydligt överdrivet. Tvärtom visar statistiken över den svenska bokutgivningen en liten men tydlig ökning av antalet unika volymer under de senaste åren.
Förklaringen är, så här i efterhand, egentligen ganska banal: den digitala tekniken, särskilt digitaliseringen av skriv- och tryckprocesserna, har gjort det mångdubbelt enklare och billigare att ge ut tryckta skrifter och därmed etablera ett eget författarskap, om än i små upplagor. För vem behöver förlag och förläggare, när man snabbt och smidigt kan mejla iväg en PDF från egen dator och omgående få sitt verk tryckt hos valfri digitalprintare på stan? Så kan envar bli sin egen utgivare och räcka lång näsa åt Bonniers och Norstedts.
Om vi vidgar blicken ännu längre bakåt ser vi att relationen mellan text och teknologi och hur de påverkar läsandet genom historien har väckt liknande reaktioner. Nya medieformer och distributionsvägar för skönlitteratur har både haussats och kopplats till förfallsmyter och dystopier som att förläsa sig på dåliga romaner (Madame Bovary) eller att konsumera förkastlig litteratur (Nick Carter eller chic-lit).
Himmel och helvete på nätet
Så växlar de mörka och ljusa framtidsbilderna med tiderna och behoven. Himmel och helvete bor grannar på nätet när medierna ska hjälpa oss att förstå världen. Men med tiden brukar vi kunna konstatera att varken utopierna eller dystopin infann sig. Både hot och löften överdrivs regelmässigt. När den nyaste tekniken avmärkvärdiseras och sjunker in i vardagen märker vi att den akuta paniken var ogrundad.
Om några år kommer vi antagligen att småroat titta tillbaks även på dagens akuta AI-rädslor och skratta åt oss själva. Tekniken blir något annat, som ligger bortanför vår horisont. Många framtider är möjliga, men sällan just de som vi i stunden hoppas på eller fruktar. Som i alla teknikskiften gäller det därför att hålla huvudet kallt och se till att ha lite svalkande is i magen inför teknikens heta världsförändrande anspråk, särskilt när det går så fort som idag. Vad som är beständigt i det nya, och vad som bara är en modefluga, går sällan att avgöra förrän i efterhand.
Framför allt är den senaste AI-tekniken fortfarande ung och formbar, och för tillfället råder därför vad som på akademiskt språk kallas ”tolkningsflexibilitet”. Med detta menas att olika användargrupper konkurrerar om att tillskriva den just sin mening, och att något slutgiltigt ”stabilt” tillstånd där alla är överens om vad AI ”är” eller har att tillföra vårt samhälle ännu inte inträtt.
Människan lever redan idag i ett minst sagt intimt och symbiotiskt förhållande till datorerna. Ett sådant förhållningssätt manar till stor försiktighet med att dra alltför långtgående konklusioner i den ena eller andra riktningen. Som någon klok person påpekat överskattar vi ständigt den nya teknikens betydelse i det korta perspektivet och underskattar den på lång sikt. Att med några månaders ganska kaotiska erfarenheter dra kategoriska slutsatser om de nyaste AI-botarnas betydelse för mänskligheten under resten av 2000-talet är alltså inte särskilt meningsfull.
Vad som däremot går att säga med tydlig referens till historien är att ny teknik regelmässigt har utvecklats explicit för att ersätta människors arbete, och så småningom också deras intellektuella förmågor, med maskiner. Rationalisering, först inom industrin och senare på kontoren, har till exempel varit den kanske starkaste drivkraften bakom det som idag kallas för digitalisering men inleddes redan under 1950-talet och då under namn som automatisering och ADB.
För drygt 40 år sedan var det traditionella yrkesgrupper som grafiker som fick se sina arbetsuppgifter övertas av minidatorer. Lite senare ersattes många sekreterare av persondatorn. Och idag är det den del av medelklassen med utpräglat intellektuella yrken som riskerar att drabbas i bred skala när AI har lärt sig att skapa realistiska texter, bilder och filmer – det som nu har börjat kallas ”syntetisk media”. Författare, journalister, konstnärer, fotografer, manusförfattare, skådespelare och regissörer med flera har verkligen viss anledning att känna oro. Därav förmodligen en stor del av paniken på landets kultursidor.
Det är alltså inte så märkligt om ny teknik utmålas som en jobbdödare. Mera märkligt är att det långsiktiga utfallet brukar se väsentligt annorlunda ut. Ungefär lika många nya jobb i nya branscher skapas regelmässigt när maskinerna har tagit över de gamla, har det visat sig. Man ska inte heller glömma bort att tekniken i sig, även den digitala, består av produkter som genererar nya jobb i utvecklings- och tillverkningsleden.
Människornas skräck för det nya och okända som tekniken kan komma att bära med sig påminner inte så lite om nyblivna föräldrar som blir rädda för sina egna barn.
I det långa loppet och betraktad från ett flygperspektiv blir rationaliseringen därför ofta ett nollsummespel för sysselsättningen, medan den förstås kan leda till svåra personliga tragedier för en del av dem som blir överflödiga. Strukturomvandling, som den nationalekonomiska termen lyder, är ofta grym mot den som saknar rätt utbildning eller erfarenhet, särskilt när vanliga kroppsarbeten har blivit allt sällsyntare – även de ersatta av maskiner.
Men strukturomvandlingen är också obarmhärtig mot företag, branscher och hela nationer som inte förstår att följa med i ett avgörande teknikskifte och därför tappar bort sig i den globala konkurrensen. Fråga gärna Facit eller Nokia om den saken. Av samma anledning låter ett AI-moratorium som ensidigt proklameras av några trendkänsliga och ängsliga regeringar högst osannolikt.
Vad som förenar dessa många diskurser om farorna som lurar i varje ny teknik är i sammanfattning en generande brist på perspektiv i tid och rum. Människornas skräck för det nya och okända som tekniken kan komma att bära med sig påminner inte så lite om nyblivna föräldrar som blir rädda för sina egna barn. Plötsligt, när de efterlängtade barnen börjar gå och inte alls vill uppföra sig som föräldrarna har tänkt sig, får mamma och pappa för sig att man – ve och fasa – istället för några snälla och gulliga bebisar har avlat fram ett gäng hemska monster, som man nu helst skulle vilja adoptera bort.
Frankenstein och framtiden
Redan när Mary Wollstonecraft satte sig ner för att skriva Frankenstein eller den moderne Prometheus 1818 hade hon god koll på denna märkliga psykologi. Boken handlar om hur människan i tanklöst övermod försöker skapa en ny varelse – Frankensteins berömda monster – av likdelar och annan död materia, för att sedan genast låta sig skrämmas av sin egen skapelse när den verkligen har väckts till liv av blixtarna i ett kraftigt åskväder.
Monstret är i början av historien en godhjärtad varelse som ger sig ut i världen för att söka efter kärlek och mänsklig gemenskap, men blir med tiden ond och hämndlysten mot sin skapare Victor Frankenstein som sviker honom och mot människorna som ständigt bemöter honom så illa bara på grund av hans skrämmande utseende:
“Hela byn kom på fötter, somliga flydde, andra anföll mig, tills jag, svårt sårad av stenar och andra kastvapen, flydde ut på öppna landet, och ängsligt sökte skydd i en usel koja som var helt tom och tedde sig eländig efter de palats jag skådat i byn.”
Frankenstein vill visa vart ett utanförskap kan leda, men varnar också för den kollektiva ångest som kan uppstå i ett samhälle när människan inte riktigt begriper sig på det nya och främmande. Jag vågar nog påstå att den allra senaste tidens vildsinta AI-debatt i första hand är uttryck för att ännu en ny teknik nu håller på att landa i verkligheten och bli ett spännande och kreativt redskap i händerna på vanligt folk, snarare än en exklusiv modernitetsmarkör för ett självutnämnt avantgarde eller en digital leksak förbehållen en teknisk elit.
Får jag alltså föreslå ett annat sätt att förstå den moderna världen: först kommer tekniken, sedan den mediala och politiska uppståndelsen, sedan – med viss eftersläpning – användningen och nyttan och den riktiga förändringen. När hypen blåst över och de stora utopierna eller dystopierna kokat ner till notiser, då börjar den verkliga revolutionen. Det tycks nämligen höra till varje ny tekniks öde att under en kort stund beundras och begapas, för att sedan förpassas till osynligheten i vår vardag – där det på allvar kan börja hända saker.
Vi befinner oss med andra ord alldeles just i kulmen på en kraftig AI-berusning. Snart väntar troligtvis en inte helt angenäm tillnyktringsfas. För som många vet av egen erfarenhet kommer tillnyktringen inte sällan med en viss baksmälla när vardagen kallar. Men osvuret är förstås som alltid bäst. Kanske står en Terminator eller agent Smith verkligen utanför din dörr redan i morgon, beredd att göra dig till datorslav eller något ännu värre.
Så vad är då nytt i det nya, egentligen? Framför allt just detta: möjligheten, eller risken, att AI skulle kunna bli, inte bara ännu en ny sorts maskin bland en lång rad andra, utan en i sig helt unik maskin som på egen hand i en nära framtid har utvecklat förmågan att skapa sina egna maskiner som människan kanske inte har kontroll över och som kanske inte ens skulle uppskatta oss som art – en överlägsen intelligens som behandlar oss människor ungefär om vi själva har behandlat djuren.
Är Matrix redan här?
Scenariot är inte heller så hypotetiskt som det kan låta. Människan lever redan idag i ett minst sagt intimt och symbiotiskt förhållande till datorerna. Det starka beroendet av digital teknik som vi successivt har utvecklat under de senaste 60 åren – teknikhistoriker skulle tala om ”djup samhällelig rotning”, sociologer kanske om ”missbruksbeteende” – varken kan eller vill vi nog gärna bryta.
När den digitala tekniken integreras med många av våra vanligaste livsfunktioner kommer den att beröra oss på ett mycket mera grundläggande sätt än under den korta period av hype då politiker och opinionsbildare tävlar om vem som kan säga ”IT”, ”digitalisering” eller ”AI” flest gånger. Det rör sig om långsiktiga och irreversibla förändringar av kanske samma dignitet som industrialiseringen, redan djupt rotad i vanor, behov och inte minst politiska föreställningar.
Försök gärna stänga av internet den som vill och vågar. Nätet planerades från allra första början som ett kommunikationssystem som skulle kunna överleva en sovjetisk kärnvapenattack. Det bygger därför på en starkt decentraliserad arkitektur, utan något tydligt centrum som lätt kan slås ut. Informationen kan ta många olika vägar, och alla går inte att klippa av med mindre än att hela det globala elsystemet släcks ner – en minst lika komplicerad utmaning.
Kanske är framtiden redan här, kanske lever vi våra liv i datorernas värld och våld fastän vi inte riktigt har begripit det än. Och frågan är om vi egentligen har något val, med tanke på hur många vardagsfunktioner som vi aningslöst har laddat ner i smartphones och datorer. Vem ägs inte i dag av sin mobil och sina skärmar? Idéhistorikern Svante Beckman som redan för 30 år sedan hävdade att den digitala tekniken i sin egenskap av både framstegsmyt och utvecklingstvång kan betraktas som en självuppfyllande profetia var inne på ett liknande spår:
“I samtidsdebatten inkarnerar och återbekräftar IT den moderna västerländska kulturens centralmyt, Framsteget, och återskapar samtidigt intrycket av ett oemotståndligt utvecklingsimperativ, som alla ansvariga regeringar och organisationsledningar måste leva upp till.”
Det Beckman beskrev är en symbios inte bara mellan den digitala tekniken och människan, utan mellan tekniken och själva framstegstanken. ”Utvecklingen” som vår civilisations viktigaste trosfundament kräver sådant som AI för att fyllas med meningsfullt innehåll, särskilt i en tid när vi plågas av postmoderna tvivel på oss själva i klimatkrisernas och det växande demokratiska underskottets skugga. AI kräver å andra sidan idén om ett utvecklingstvång för att komma åt framstegsvisionens obegränsade kreditmöjligheter: en perfekt match.
Mellan tekniken och samhället råder ”komplex interdependens”, ett invecklat ömsesidigt beroende där det blir ganska meningslöst att försöka reda ut vad som är hönan och vad som är ägget. Den originella franske tekniksociologen Bruno Latour har till och med hävdat att hela denna dikotomi är konstgjord och kontraproduktiv för vår förståelse. Tekniken är i själva verket samhället som har gjorts hållbart; ”den är samhället i sin hårdhet”.
Kanske borde vi intressera oss lite djupare för dessa gråa, vardagliga AI-nyttor snarare än att förfasas över de dramatiserade och sensationsdrypande larmrapporter som just nu verkar ha en förmåga att dominera samhällsdebatten.
Med dessa två meningar bryter Latour ner hela barriären mellan teknikens värld och människans – de är i själva verket två sidor av samma sak, oskiljaktiga. Att AI i praktiken redan har blivit en grundläggande och omistlig förutsättning för en hel rad olika branscher, liksom det faktum att en del av lösningen på många av vår tids stora utmaningar stavas just AI, tycks bekräfta hans teser.
Till exempel används AI-teknik för att bekämpa klimatförändringar genom att förbättra energieffektiviteten och förutsäga naturkatastrofer. Inom medicinen utnyttjas AI för att utveckla effektivare behandlingar och tidigare diagnostisera sjukdomar. I jordbruket hjälper AI till att optimera skördar och därmed säkra livsmedelsförsörjningen för nya generationer. På transportområdet kan AI minska trafikstockningar och göra vägarna säkrare. Med mera.
Kanske borde vi intressera oss lite djupare för dessa gråa, vardagliga AI-nyttor snarare än att förfasas över de dramatiserade och sensationsdrypande larmrapporter som just nu verkar ha en förmåga att dominera samhällsdebatten. Denna senaste skrämsel har tyvärr förstärkts av att vi så lätt låter oss förhäxas av själva ordet ”artificiell intelligens” och dess potentiellt hotfulla innebörd. Därför vore det heller ingen dum idé att helt sluta prata om AI som något med ett eget liv och istället fokusera på de praktiska tillämpningarna.
LARS ILSHAMMAR
Samtliga illustrationer till den här texten är AI-genererade. Texten i sig är dock helt och hållet mänsklig.
Bilder: Midjourney
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.