Kärnkraft Några av Europas största kärnkraftverk ligger i krigets skottlinjer i Ukraina, där också Tjernobylolyckan inträffade. Ändå tycks rädslan för nya katastrofer vara om inte obefintlig så åtminstone ringa. Det skriver Markus Alexandersson i en essä om hur kultur formar minnen och värderingar kring kärnkraft.
Malörten har ljusgula och rörformade blommor som bildar en korg. De djupt flikiga bladen med silvervit behåring är annars det mest kännetecknande för växten som kan bli nästan en meter hög. Att förtära den kan leda till tarminflammation, kramper och neurologiska symtom, läser jag på en myndighets hemsida. Från en sida för hälsokost noterar jag emellertid att malörten är hälsobringande för mage, galla eller lever och kan avnjutas i en kopp te.
Min hembygds skald, Ragnar Jändel, gav i ödesåret 1933 ut en samling mörka dikter med namnet Malört. I dikten som har gett boken dess namn är blomman det som den döde får med sig i graven; ”med malört i sin hand, han for långt bort till landet Evighet”. I Bibelns uppenbarelsebok står också om malörten:
”Då föll en stor stjärna, brinnande som en fackla, ner från himlen och den föll över en tredjedel av floderna och vattenkällorna. Stjärnans namn är Malört. En tredjedel av vattnen förvandlades då till malört och många människor dog av vattnen som blivit förgiftade.”
Har vi förmåga att ta in katastrofer?
Det ukrainska ordet för malört är Tjernobyl. Det är också namnet på platsen för kärnkraftskatastrofen i Ukraina 1986, vilket kan ses som en skrämmande biblisk förutsägelse. Det är utifrån den som den ukrainske författaren Oksana Zabuzjko skrivit essäsamlingen Planeten Malört. Zabuzjko skriver om katastrofer också i sin senaste bok, Den längsta av resor. ”Vi är inne i de globala katastrofernas tidevarv utan att ha ett adekvat språk för det i vår kultur och därför kan vi inte hantera det och tar in i det sista inte hotet på allvar förrän vi får planeten Melancholia i huvudet, som i Lars von Triers film”, skriver hon. Hon frågar sig om det är någon mening att uppmärksamma katastrofer, om människor har förmåga att ta in dem?
Paradoxalt nog är det när kärnkraften nu utgör en stor krutdurk och risk för liv och natur för lång tid framöver som den står på sin topp.
Staden Zaporizjzja ligger nedströms från floden Dnjepr. Kärnkraftsverket där är Europas största och producerade ungefär en femtedel av Ukrainas el. Ryska trupper har förvandlat anläggningen till en militärbas från vilken de kan attackera ukrainska områden. Ryssland rapporteras också dränera en vattendam som används för kylvatten till reaktorerna vilket har fått Internationella atomenergiorganet, IAEA, att uttrycka oro för kärnkraftsäkerheten.
Paradoxalt nog är det när kärnkraften nu utgör en stor krutdurk och risk för liv och natur för lång tid framöver som den står på sin topp. Kriget slog sönder Europas energiförsörjning och skenande priser kopplades till en berättelse om för lite kärnkraft och närmast unisona krav på mer kärnenergi, vilket ställer frågor kring vilken roll minnet spelar för hur kärnkraften betraktas från en rad olika perspektiv.
Skillnad mellan mellan män och kvinnors syn på kärnkraft
På Moderna museet i Malmö visas nu samlingsutställningen Skymningsland som ställer frågor om förhållandet mellan klimatkrisen och människan, bland annat om individers förhållningssätt till ibland motverkande intressen. I ett av utställningens rum visas den nederländske konstnären Jonas Staals filmverk Klimatpropaganda, videostudie. I filmens inledning svävar kameran över och genom byggnader i den övergivna staden Pripjat i anslutning till kärnkraftsverket Tjernobyl. Konstverket illustrerar hur katastrofer blir till fond i berättelser med politiska syften och att val av perspektiv kan tona ner mänsklighetens åverkan på naturen och rentav betrakta dem som en möjlighet. Det står tydligt att Tjernobyl inte är en gemensam referenspunkt. Det är en händelse, ett begrepp, som det står fritt att göra tolkningar av, ungefär det som Jonas Staal vill göra gällande.
Medan mer än hälften av männen är positiva till kärnkraft är bara var femte kvinna det.
Kärnkraft tycks också vara identitetsbekräftande, särskilt när det gäller kön. Skillnaden mellan män och kvinnors inställning till kärnkraft är tydlig: medan mer än hälften av männen är positiva till kärnkraft är bara var femte kvinna det. Forskare menar att det finns en idé om rationalitet som är kopplad såväl till manlighet som till energiområdet. Den traditionellt manliga stereotypen står för rationalitet, tekniskt avancerade lösningar och ökat risktagande. Miljöfrågorna är mer känslomässiga och därmed kvinnligt kodade.
Låg sannolikhet för en kärnkraftskatastrof?
Ett stort antal kärnkraftverk producerar dagligen nödvändig energi. Skulle man räkna antalet allvarliga olyckstillfällen och utifrån det beräkna sannolikheten för nya kärnkraftskatastrofer skulle de vara i det närmaste obefintliga. Det är ett sätt att argumentera och har möjligen sina poänger, precis som att flyg inte är farligt trots att det då och då sker katastrofer. Det var emellertid kring sannolikhet som Tage Danielsson talade om i sin ofta citerade monolog efter olyckan i Harrisburg 1979: ”I själva verket gick ju hela det socialdemokratiska partiet och väntade i över ett halvår på att få veta om det som hände i Harrisburg har hänt eller inte, innan de kunde bestämma sig för om dom ska tycka att kärnkraften är så farlig som den skulle vara om det som har hänt i Harrisburg hade hänt”.
Moderniteten signalerar brott i historien, att det förflutna verkade under andra villkor. Nya insikter och lärdomar från det förflutna tycks fungera som en garant för att det som kunde inträffa förut inte kan inträffa nu. Därför utgör inte katastrofer nödvändigtvis en grund för rädsla; snarare som en markering mellan då och nu. Kanske är det också så vi förmedlar dessa händelser, vi väljer utifrån det aktivt vad som förmedlas och hur.
Minnesproduktionen kring Tjernobylolyckan får nya skepnader i takt med att avståndet till händelsen växer.
Den ukrainske författaren Andrej Kurkov skriver i Dagbok från en invasion om betydelsen av att historiska tragedier länge förmedlats till kommande generationer genom folksånger och ballader. ”Ofta återges historisk sanning och historiska trauman för folket i konstverk, i litteratur och film. Ju starkare dessa medier är, desto längre förblir dessa verk relevanta för folket, till slutligen de bästa av dem tas upp i den historiska erfarenhetens kulturella kanon”.
Minnesproduktionen kring Tjernobylolyckan får nya skepnader i takt med att avståndet till händelsen växer, som med all minnesproduktion. 2019 producerade streamingtjänsten HBO serien Chernobyl. Serien baserades till stor del på Svetlana Aleksijevitjs Bön för Tjernobyl och belönades med såväl en Emmy som en Golden Globe som bästa miniserie.
Redan Lenin lovordade filmen för dess förmåga som politiskt verktyg. Putinregimen ser på filmen på samma sätt och all film som produceras med statligt stöd, vilket är i princip alla med möjlighet att nå en bred publik, ska tjäna syftet att stärka den ryska statsledningens narrativ, vilket kräver att man vänder kameran dit där hjältedåden ägde rum. Därför fokuserar inte den ryska filmen Tjernobyl 1986 på det dysfunktionella Sovjetsystemet och dess makthavare utan istället på de hjälteaktiga brandmännens insatser. Det som sker är en kulturell kapprustning i syfte att vinna kampen om narrativet, inte att göra upp med sin historia.
Vad beror kärnkraftskatastroferna på?
Även om det var i Ukraina som olyckan skedde så drabbades även grannlandet Belarus massivt. I den totalitära staten som präglats av Alexander Lukasjenkos diktatoriska styre sedan 1994 har Tjernobyl varit en referens för vilken regimen och oppositionen förhållit sig till, däremot på diametralt olika sätt. Lukasjenko ägnade sig åt Sovjetnostalgi och var därför, i likhet med dagens ryska regim, angelägen om att inte klandra den politiska ledningen för haveriet i Tjernobyl. Istället har han använt händelsen till att framhäva återställningen av kontaminerade områden och sig själv som den som skyddar sin befolkning.
För den hårt kämpande men förhållandevis svaga oppositionen i Belarus har minnesdagen den 26 april varje år uppmärksammats och varit en viktig manifestation. Forskaren Tatjana Kasperski menar att även om många belarusier är medvetna om händelsen är det oklart vad det är man kollektivt minns. Hon menar också att det känslomässiga engagemanget för minnet är svagt och att det delvis uttrycks genom att antalet deltagare vid minnesceremonier minskar år efter år. HBO-serien blev därför en kollektiv lägereld kring vilket minnet kom att hanteras på ett delvis nytt sätt.
Minnet av olyckan och platsen för den har också blivit en del av det vi kallar mörk turism, en vilja att besöka platser med en mörk historia. Paul Frigyes skriver i sin bok I Ukraina på drift om sitt besök i zonen i Tjernobyl. Innan han lämnar området köper han en kylskåpsmagnet och en illgrönt självlysande kondom. ”Jag unnar Ukraina vart enda enskilt mynt de kan mjölka från den (katastrofen)”, skriver han. Minnet av katastrofer kan också bli business. Och rentav humor.
Vad är det som orsakar katastroferna? Är det människor? Tekniken? Eller naturen?
I mars 2011 skedde olyckan i kärnkraftsverket Fukushima i Japan på grund av en kraftig jordbävning. Japanska filmare och journalister som ville undersöka katastrofen och skapa referenser för den upplevde att staten ville äga bilden och kanske känslorna av händelsen, vilket resulterade i ökad censur och minskad mediefrihet. För tre år sedan kom emellertid en japansk film om katastrofen. Den tar sin utgångspunkt i en hyllning av de hjältemodiga arbetare som bidrog till att katastrofen inte blev större än vad den blev.
Vad är det som orsakar katastroferna? Är det människor? Tekniken? Eller naturen? Är det möjligt för var och en att välja sin berättelse? I ett omskrivet förord till sin bok Bön för Tjernobyl, skrivet precis efter katastrofen i Fukushima, menar Svetlana Aleksijevitj att man skyllde Tjernobylolyckan på det ryska slarvet men att ”atommyten” inte påverkades, att chocken snart hade gått över. Men vad skulle man skylla på i Fukushima? Världens tredje största ekonomi visade sig vara maktlös mot det hon ironiskt kallar den ”fredliga atomen”. ”Alltså berodde det inte på samhällsordningen – kommunism eller kapitalism – utan på förhållandet mellan människan och teknologierna som hon behärskar.”
Kärnkraft en teknisk, politisk och känslomässig fråga
Snart är det amerikansk premiär för dokumentären Nuclear Now, regisserad av Oliver Stone. Filmen är ett kraftfullt manifest för kärnkraftsenergi. I trailern säger Stone att vi har från allra första början övats i att vara rädda för kärnkraft men att vi ”inte har tid att vara rädda” och att ”det vi är rädda för är det som kan rädda oss”. En annan dokumentär, Nuclear Forever, regisserad av tyske Carsten Rau illustrerar olika aspekter kring känslor för kärnkraften. Filmen följer dem som levt i skuggan av anläggningen och som minner om en ljus tid som gav bygden såväl arbete som stora investeringar och en tydlig identitet. Han visar hur relationen kan vara både personlig, känslosam och färgad av de egna erfarenheterna.
På skivan Atomkraft? Nej tak från 1976 sjunger Kim Larsen Dejlig er jorden. Det var en av många kulturella uttryck för att samla danskarna mot kärnkraft, såväl i Danmark som i Sverige med slagord som “Hvad skal væk? Barsebäck”. Sången hörs i den danske komikern Anders Lund Madsens dokumentärserie om kärnkraft som visas på dansk tv den här våren. Lund Madsen gör där upp med sitt eget negativa ställningstagande och träffar människor på platser från såväl de stora katastroferna som dem som arbetat på kärnkraftverken.
Frågan om kärnkraft är är utan tvekan mångfacetterad och lär länge än utgöra en pol kring vilken vi kan förhålla oss till en mängd frågor.
Att kärnkraft både är en teknisk, politisk och känslomässig fråga illustreras av att Lunds universitet till hösten för första gången ger en introduktionskurs med målet att ge nya perspektiv och komplettera nukleär humaniora med historiska perspektiv. I kursbeskrivningen framgår att studenten efter avslutad kurs ska ”kunna tillämpa ett historiskt-kritiskt perspektiv på nukleär kultur och nukleära problem i förhållandet mellan kultur, teknik, politik, människa och miljö och vetenskap”.
Frågan om kärnkraft är utan tvekan mångfacetterad och lär länge än utgöra en pol kring vilken vi kan förhålla oss till en mängd frågor. Huruvida vi är rädda för den, ser den som hot eller möjlighet för klimatkrisen och som en kostnad eller tillgång som skänker välstånd beror på hur vi viktar kunskapen. Det är uppenbart att olika perspektiv och ett pågående samtal med ett öppet förhållningssätt stärker vår förmåga att förhålla oss såväl till denna som andra brännande samtidsfrågor. Det är som med malörten, den kan vara både hälsosam och ohälsosam för magen.
Enligt råden tycks det bero på hur man förtär den.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
