Guinea-Bissau I år är det 50 år sedan självständighetsledaren Amílcar Cabral mördades av en medlem i den egna rörelsen PAIGC, i samarbete med den portugisiska säkerhetstjänsten. Lars Rudebeck minns Sveriges bidrag i Guinea-Bissaus självständighetskamp i början av 70-talet.
Sverige 2023, obevekligt fast i krigets och krisernas Europa, på väg rakt in i NATO trots turkiska manövrer. Att se tillbaka idag och försöka väcka minnet av det sociala och politiska landskapet i Sverige för över ett halvt sekel sedan är som att famla efter en hägring. Tidvattnet har vänt. Skillnaderna mellan då och nu kunde knappast vara större. Omkring 1970 knöts unika band mellan vårt land här uppe i norr och Guinea-Bissau långt borta i söder, mitt i väpnad kamp mot den portugisiska kolonialmakten. Hur var det möjligt? Hur gick det till?
Låt mig börja med en konkret illustration, kvällen den 3 oktober 1969, ett offentligt möte i stora aulan i det gamla universitetshuset i Uppsala. Själv var jag ordförande för mötet och välkomnade Amílcar Cabral, ledare för PAIGC (Partido Africano da Indepedência da Guiné e Cabo Verde/Afrikanska partiet för Guineas och Kap Verdes självständighet) och Marcelino dos Santos, en av ledarna för FRELIMO (Frente de Liberação de Moçambique/Moçambiques befrielsefront), att lägga fram sina respektive rörelsers mål och visioner. Inga uppgifter finns kvar om hur många som hade samlats i aulan för att delta i mötet. Men det var många. Det underliggande temat i min inledning, innan jag lämnade ordet till Amílcar Cabral, var den klassiska tanken om ett starkt samband mellan frihet och fred: ”alla folks frihet, hela världens fred”.
”Vår kamp är er kamp”
Mer allmänt ser jag för mig Cabrals sätt att närma sig Sverige. Detta var en tid då vårt samhälle öppnade sig för världen. Amílcar Cabral var fokuserad och intensiv. Hans sätt att kommunicera var genomlyst och distinkt, både i tal och skrift. Dessa egenskaper kom väl till pass, när han från 1968 och framåt gjorde uppehåll i Sverige på sina resor runt om i världen. Hans syfte var att söka stöd för befrielsekampen i ett litet västafrikanskt land som fram till mitten av 1960-talet hade varit nästan helt okänt i Sverige. Men nu befann det sig mitt på en av ”tredje världens” frontlinjer.
Cabrals övergripande vision var lika klar som det budskap den ledde till. Människors frihet, hävdade han, är odelbar.
Cabrals övergripande vision var lika klar som det budskap den ledde till. Människors frihet, hävdade han, är odelbar. Oavsett om han vände sig till åhörare på ett möte i Sverige eller till FN i New York, var budskapet lika rakt: ”Vår kamp är er kamp.” Det var inte långsökt att dra paralleller med kampen för demokrati i Sverige en eller ett par generationer tidigare.
Budskapet vann fotfäste. Inom ett par år beviljade Sveriges riksdag omfattande offentligt ”humanitärt stöd” till PAIGC. Aktivt stöd kom också från solidaritetsgrupper och frivilligorganisationer inom olika delar av det svenska samhället. Det kan verka förvånande att gensvaret blev så starkt. Förklaringen finner vi, enligt min bedömning, i samspelet mellan unika historiska omständigheter, både internationella och specifikt svenska, bland dem starka folkrörelser i det svenska samhällslivet. Säkert spelade också individuella aktörers personliga egenskaper in.
Kolonialsystemet vid vägs ände
Slutet på 1960-talet var en omvälvande tid i världen. Den gamla sortens kolonialism hade nått vägs ände under årtiondena efter Nazi-Tysklands nederlag och Förenta Nationernas tillkomst 1945. Afrikanska soldater hade deltagit i Europas befrielse. Det fanns ingen återvändo. ”Tredje världen” reste sig. År 1970 hade de flesta kolonierna på södra halvklotet redan vunnit politisk självständighet och medlemskap i FN som suveräna stater. Trots stora mödor och komplikationer på grund av supermakternas tävlan om fortsatt dominans och inflytande var detta en tid av hopp. Utveckling, demokrati och social rättvisa stod högt på FN:s dagordning. En bättre framtid och ett mer jämlikt förhållande mellan Nord och Syd tycktes inte vara utom räckhåll.
Ensamt bland västerlandets klassiska kolonialmakter klamrade sig Portugal fortfarande kompromisslöst fast vid det förflutna.
I det globala sammanhang jag nu har skissat var Portugal med sina kolonier (än så länge) i Afrika ett stort undantag. Ensamt bland västerlandets klassiska kolonialmakter klamrade sig Portugal fortfarande kompromisslöst fast vid det förflutna. Den korporativa fascistiska regim som António Salazar hade infört 1933 var obönhörlig. Väpnad kamp rasade i Guiné, Angola och Moçambique. Motståndet mot kolonialväldet var starkt också i Kap Verde och São Tomé e Príncipe, de två öprovinserna i Atlanten.
Samtidigt var Portugal medlem i NATO och därmed militärt integrerat i det västliga supermaktsblocket. Sverige däremot – i det motsatta hörnet av Europa – var visserligen självklart ”västligt” och demokratiskt men också militärt alliansfritt i det kalla kriget mellan öst och väst, och alltså utanför NATO-blocket. Alliansfriheten gav utrymme för självständig utrikespolitik. Detta tog sig bland annat uttryck i stark opposition mot USA:s krig i Vietnam och aktivt stöd för motståndet mot apartheid i Sydafrika.
PAIGC och Sverige
Bland de nordiska länderna var Sverige särskilt intressant för PAIGC. Norge och Danmark var medlemmar i NATO liksom Portugal. Därför var de mindre fria i sin utrikespolitik trots politiska sympatier för motståndet mot kolonialismen. Finland var visserligen inte NATO-medlem men allmänt försiktigt i sin utrikespolitik.
PAIGC var beroende av Sovjetunionen och dess ”socialistiska block” för militärt stöd i form av vapen och ammunition och även luftvärn.
Runt om i Västeuropa och USA fanns det också mycket sympati för PAIGC bland solidaritetsgrupper och liknande rörelser. Men regeringarna var inte beredda att agera mot en NATO-allierad. Tvärtom fick Portugal militärt stöd till kriget i Guinea-Bissau från länder som Frankrike och Västtyskland. Alliansfria Sverige var annorlunda. I februari 1968 hade Olof Palme deltagit sida vid sida med Nord-Vietnams ambassadör i Moskva i en demonstration i Stockholm mot kriget i Vietnam. Händelsen hade väckt stor internationell uppmärksamhet. Palme var utbildningsminister i den socialdemokratiska regeringen och redan då en ledande gestalt. Från och med hösten 1969 var han statsminister.
PAIGC var beroende av Sovjetunionen och dess ”socialistiska block” för militärt stöd i form av vapen och ammunition och även luftvärn. Men Cabral påpekade gärna att kampen för befrielse från kolonialväldet i grunden var politisk, och även kulturell. Icke-militärt statligt stöd från ett land som Sverige skulle därför vara avgörande – symboliskt, genom att visa på bredden i stödet, men också handfast materiellt, genom att visa för människorna i Guinea-Bissau att deras kamp ledde till konkreta förbättringar i form av skolor, hälsovård och och basvaror. Det var sådant stöd som PAIGC förväntade sig från Sverige och i viss mån också från övriga nordiska länder.
Cabral var hedersgäst vid socialdemokraternas partikongress
En nyckelperson för Amilcar Cabral när han närmade sig Sverige var Onésimo Silveira, PAIGCs politiske representant i de nordiska länderna, bosatt i Uppsala. Silveira (1935–2021, senare bland mycket annat Kap Verdes ambassadör i Portugal) var en kap-verdeansk intellektuell med bred internationell erfarenhet. Han var väl hemmastadd i svensk kultur och politik. Hans rika kontaktnät var till stor nytta för Cabral i mötet med det svenska samhället på olika nivåer. I oktober 1972 var Cabral hedersgäst vid socialdemokraternas partikongress – tre och en halv månad innan han mördades i Conakry av en medlem av PAIGC i samarbete med portugisisk säkerhetstjänst.
Från slutet av 1960-talet kontrollerade PAIGC omkring två tredjedelar av Guinea-Bissau, med egna styrorgan, egen politik, ekonomi och basfunktioner i samhället. Portugiserna var kvar i huvudstaden Bissau och några mindre orter. De hade också militärt herravälde i luften med flyg och artilleri. Men på marken hade de redan förlorat. På Onésimo Silveiras initiativ bjöds författare, journalister och andra in att besöka dessa befriade områden. Besökarna färdades till fots med gerillan genom landet, mötte människor i byarna, intervjuade bykommittéer, fick se skolor och vårdcentraler i arbete. Som statsvetare och forskare med intresse för avkolonisering och politisk utveckling besökte jag själv de södra och östra delarna av landet för flera veckors fältarbete i november 1970 och senare de norra delarna i april 1972. En annan deltagare i besöket 1970 var Birgitta Dahl. Som framträdande socialdemokratisk riksdagsledamot representerade hon både Sverige och regeringspartiet under vårt besök.
När man ser statistiken, är det slående hur starkt PAIGC gynnades i jämförelse med övriga mottagare av biståndet till nationella befrielserörelser.
När självständigheten närmade sig, blev det omöjligt att undvika frågan om hur förhållandet mellan Kap Verde och Guinea-Bissau skulle utformas i framtiden. Portugal hade förvaltat områdena som två skilda provinser. Men PAIGCs officiella hållning hade hela tiden varit ”en enda gemensam stat”. Onésimo Silveira förespråkade separat självständighet för Kap Verde och tvingades nu lämna PAIGC. Han utvecklade sin ståndpunkt i tidningsartiklar i Norge (Arbeiderbladet, 6.4.1974), Sverige (Dagens Nyheter, 26.5.1974) och Frankrike (Le Monde Diplomatique, juni 1974) – bara månader innan Guinea-Bissau den 17 september 1974 togs emot som den 126:e medlemsstaten i FN. Ett år senare, den 16 september 1975, togs Kap Verde emot i FN som en självständig stat i sin egen rätt.
Det officiella svenska stödet till PAIGC som nationell befrielserörelse växte snabbt från 1 miljon kronor i dåtidens penningvärde (omkring 200 000 dollar) budgetåret 1969/70 till 22 miljoner kronor 1974/75 (Sveriges samarbete med u-länderna, SOU 1977:13, sid 305). Hur dessa pengar faktiskt skulle användas diskuterades fram i samarbete mellan erfarna upphandlare på SIDA och representanter för PAIGC som kom till Stockholm för att precisera de aktuella behoven.
När man ser statistiken, är det slående hur starkt PAIGC gynnades i jämförelse med övriga mottagare av biståndet till nationella befrielserörelser. Förutom PAIGC innefattar listan också FRELIMO i Mozambique, MPLA i Angola, ZANU och ZAPU i Zimbabwe, SWAPO i Namibia och ANC i Sydafrika. Den totala summan för de fem budgetåren 1969/70 – 1974/75 var i runda tal 91 miljoner kronor. Av detta gick omkring 60 procent (54 miljoner) till PAIGC. Det handlade om hälso- och sjukvård, utbildning, transportmedel och basvaror. De senare distribuerades genom det nät av ”folkaffärer” som PAIGC hade upprättat runt om i landet.
Sverige blev aktiv deltagare i slutfasen av Afrikas avkolonisering
Genom samarbetet med PAIGC i ett avgörande skede kom Sverige att bli en aktiv deltagare i slutfasen av Afrikas avkolonisering. Det är ingen tvekan, enligt min uppfattning, om att Amílcar Cabral som person hade stor betydelse för detta. Det finns dokument att ta del av. Han infann sig här i ett avgörande skede och hans budskap nådde fram. I den mån som det svenska biståndet faktiskt bidrog till att stärka motståndsviljan kan detta unika samarbete mycket väl också ha påskyndat diktaturens fall i Portugal 1974. Möjligheten förtjänar forskning.
Ögonblicket då Amílcar Cabral slog an en sträng i det svenska samhällets väv av ömsesidigt igenkännande är borta. Mer än ett halvsekel har gått. Under ett par decennier efter självständigheten fortsatte Guinea-Bissau att vara högprioriterat inom det svenska biståndet. Men idag är banden kraftigt försvagade, åtminstone enligt biståndsstatistiken. Svenska ambassaden i Bissau är stängd sedan år 2000. Så gott som allt officiellt samarbete har upphört. ”Utveckling” är svårt. Men det globala beroendet mellan länder och folk är starkare än någonsin tidigare. Frågan är hur vi ska hantera det.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
