SD:s tapp i opinionen tvingar partiet att profilera sig. Det är en förklaring till Björn Söders brutala uttalanden om kulturkriget. Konsekvensen blir ökade spänningar mellan Tidöpartierna.
I den senaste SVT/Novus-undersökningen fick SD 16,4 procent av rösterna. Det är det lägsta stödet sedan november 2017. Opinionsmätningar bör tas med en nypa salt, men trenden är tydlig. Om SVT/Novus siffror stämmer har SD förlorat nästan 223 000 väljare sedan valet, vilket är långt mer än något annat parti.
Vittnesmål från en rad fackliga möten ger en likartad bild. De berättar om kollegor som tidigare predikade SD-budskap och nu har tystnat. Det är inte längre lika roligt att vara SD-sympatisör när partiet tvingas försvara konkret politik.
Före valet lovade SD att snabbt och rejält sänka priset på både diesel och bensin. Det visade sig orealistiskt. Före valet lovade SD också stora satsningar på skola och vård, men det blev tvärtom. SD pratade också om att driva en ekonomisk politik för breda grupper. I stället har de tillsammans med M-KD-L-regeringen drivit igenom skattesänkningar för höginkomsttagare.
SD:s strategi är att fortsätta använda en retorik som om man befann sig i opposition. Det skorrar alltmer falskt.
Som största parti i Tidösamarbetet har SD stor makt, men många medlemmar och sympatisörer har inte hängt med. I deras ögon slåss partiet fortfarande mot etablissemanget. SD:s strategi är att fortsätta använda en retorik som om man befann sig i opposition. Det skorrar alltmer falskt.
Regeringspartierna har samtidigt blivit alltmer underdåniga gentemot SD. Och vad kan de göra? De är beroende av stödet från SD för att få sitta kvar. Från M och KD hörs inte längre minsta pip. Gulan Avci i L kräver åtminstone att SD-ledningen ska ta Björn Söder i örat efter hans twittrande om att ”kulturkriget” nu har börjat, efter att en ”kastrerad borgerlighet” under lång tid accepterat ”den dekadenta vänsterns kulturpolitik”.
SD:s kultursyn är brutal och auktoritär, men det verkar också som om partiet tappat känslan för vad som går hem i opinionen. SD har protesterat mot att en folkhögskoleelev blev utsedd till Lucia trots att hen inte identifierade sig som kvinna, mot dragqueens som läser sagor och mot kommuner som hissar prideflaggan en vecka om året.
Ja, det finns säkert en och annan i landet som tycker att detta är stora viktiga frågor som bör dominera politiken. Men hur många är de? Mer troligt är att SD inte bara framstår som inskränkt utan också som nattståndet. Sverige är mer öppet och liberalt än vad SD-ledningen förstår.
SD-ledningen visar tydliga tecken på nervositet. Ska opinionssiffrorna falla ännu mer? Oron har triggat skarpa utspel. På kort tid har SD vid två tillfällen hävdat att de kommer att avsätta regeringen om de inte får igenom sina krav. SD:s Oscar Sjöstedt har hotat med regeringskris om inte reduktionsplikten genomgår en markant förändring och Mattias Karlsson säger att SD kommer fälla regeringen om den inte tar avstånd från EU:s förslag till asyl- och migrationspakt.
Det blev en sänkning av reduktionsplikten, men långt från SD:s krav på att den skulle ner till noll. Trots det är SD:s tal om att avsätta regeringen som bortblåst. EU:s asyl- och migrationspakt är ännu inte färdigförhandlad, men inget tyder på att SD kommer att få igenom sina krav. Troligt är att SD böjer sig även denna gång. Men det betyder inte att Kristersson sitter säker.
Paradoxen är denna: om stödet för SD fortsätter att sjunka i opinionen kommer partiet att tvingas att profilera sig allt hårdare för att överleva. Om SD i stället lyckas behålla sin styrkeposition måste de kunna visa att de också framöver påverkar politiken. I båda fallen hotas Tidösamarbetet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
