Författaren och folkbildaren Stewe Claeson finns inte längre kvar på jorden. Han var känd i den litterära världen som författare, översättare och en av initiativtagarna bakom Göteborgs och Sveriges spetsutbildning Litterär gestaltning. Stewe Claeson introducerade också många nya författarskap i Sverige. Nobelpristagaren 2020 Louise Glück är kanske det mest kända.
Men för mig och många andra var han också den stora folkbildaren från 68-generationen.
Jag föddes 1968 och träffade Stewe i början av 2000-talet på en konferens om kvalitetssäkring för folkhögskolan. Som ung lärare med rektorsambitioner var jag förväntansfull inför konferensen eftersom jag tyckte att folkbildningen behövde samtidsanpassas. Jag välkomnade konsultföretagens Rambölls föreläsning om kvalitet, som inspirerades av taylorismens mekaniska syn på lärande.
Likt Sokrates lät hans tystnad och fasta blick mig förstå att jag kanske inte riktigt var färdigtänkt
Stewe satt i sin bruna manchesterkavaj och sitt skägg och fnös för sig själv. I den efterföljande reflektionsrundan drog han sin kända berättelse om att folkhögskolans kvalitet känns igen på samma sätt som man instinktivt förstår vad en hund är. En tax och en schäfer må se olika ut men de är båda hundar och det fattar minsta barn. På samma sätt går det att identifiera kvalitet i en folkbildningsverksamhet. Stewe Claeson ansåg att konsulterna och Folkbildningsrådet därvidlag borde lämna frågan om kvalitetsmätning.
Vid den här tidpunkten hade Stewe Claeson blivit nominerad både till Augustpriset och Nordiska rådets litteraturpris. Som den litteraturintresserade ungtupp jag var upplevde jag dubbla känslor inför Stewe: vördnad å ena sidan, och å andra sidan drivet att träda fram som den nya kritiska generationen. Jag invände pliktskyldigt mot hundjämförelsen. Stewe lyssnade och likt Sokrates lät hans tystnad och fasta blick mig förstå att jag kanske inte riktigt var färdigtänkt.
Som folkbildare var Stewe Claeson kanske den mest framträdande
Stewe var inte imponerad av den nya generationen som förfäktade new public management och kvalitetskontroll. Som tur var tog Folkbildningsrådet sitt förnuft till fånga och övergav objektiva kvalitetskriterier och lät folkhögskolorna själva senare utforma sin egen kvalitetsredovisning.
Som folkbildare var Stewe Claeson kanske den mest framträdande folkbildaren under folkhögskolans senaste guldålder, den progressiva folkhögskolans på sjuttiotalet.
Med folkhögskolans guldålder menar jag att den står mitt i byn. Att folkhögskolan är något medborgarna talar om och räknar med. I guldåldern bidrar folkhögskolan med en samhällsvision och går före, och inte efter, staten.
Man kan invända att folkhögskolan fram till förra året haft en guldålder med ett ständigt ökande antal deltagare. Från och med i år vänder antalet deltagare nedåt igen. Men en guldålder har med en viss kvalitet att göra, skulle jag – och troligen också Stewe Claeson – hävda. Rekordnoteringen 2022 berodde mer på att antalet deltagare indirekt bestäms av staten än folkhögskolans egen inre dynamik.
De pedagogiska metoderna på folkhögskolorna på sjuttiotalet var varken nya eller svenska. De är mycket äldre än så. Metoderna hämtades från amerikanen Dewey, brasilianaren Freire och dansken Grundtvig, men den medvetna svenska tidsandan lyfte fram folkbildningspedagogiken som ett enhetligt begrepp.
Med praktiska projektarbeten, ämnesövergipande studier och dialogen med studenterna blev den progressiva pedagogiken en maktfaktor i Sveriges hela pedagogiska landskap ända fram till våra dagar. Inte minst för ungdomsskolan från nittiotalet och framåt.
Stewe Claeson och hans generation trodde att utbildning och bildning för alla var avgörande för ett samhälles framtida demokratiutveckling. Det är just den delen av sjuttiotalets folkbildningspedagogik som den svenska skolpolitiken från nittiotalet och framåt inte inspirerades av.
Idag är det relativt enkelt att komma in på folkhögskollärarprogrammet. Men under Stewes sjuttiotal konkurrerade fyrahundra sökande om de tjugo platserna. I det här sammanhanget står kvantiteten för att Sverige på sjuttiotalet var en plats där man trodde att folkbildningen var central för samhällsutvecklingen.
Alla är vi skakade ur Gogols kappa – så är dagens folkbildning skakad ur Stewes manchesterkavaj
Stewe Claeson var uppväxt i enkla förhållanden i Landala utanför Göteborg. Som så många andra i rekordgenerationen ingick han i ”begåvningsreserven” som skulle klassresa i och för Sverige. Hans klass- och bildningsresa hoppades han sprida till fler och på folkhögskolan på sjuttiotalet fanns förutsättningar.
Tron på människans vilja och förmåga att utvecklas drev Stewe Claeson och hans lärar- och rektorsgärning. Han ville förändra människor. Hans metod var kulturen och politiken. Hans medel var det talade ordet. Många är de som i varma minnestexter lyfter Claesons förmåga att berätta och kopplingarna till den danske prästen och folkhögskolans fader Grundtvig. Det levande ordet och dialogen blev även Stewe Claesons signum.
För att hitta tillbaka till en välbehövlig framtidsvision och till ”begåvningsreserven”, bland både nya och gamla svenskar, krävs folkbildare som förstår att minnas Stewe Claeson. Ungefär som Dostojevskij skrev om sin äldre ryska författarkollega Gogol – ”Alla är vi skakade ur Gogols kappa” – så är dagens folkbildning skakad ur Stewes manchesterkavaj.
Ola Bo Larsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.