Håkans hörna Håkan A Bengtsson skriver om den kontroversiella vänsterpolitikern Sahra Wagenknecht som lyckats med konststycket att balansera mellan vänster, höger och extremism.
Häromveckan toppade den tyska veckotidningen Der Spiegel med Sahra Wagenknecht. Hon är en synnerligen profilerad politiker och ett av Die Linkes stora affischnamn. Något av en politisk superstar. Medial och hela tiden synlig i debatten och tyska medier. Hon har en osviklig förmåga att vara ständigt kontroversiell. Der Spiegel lyckas på sina omslag som vanligt peta i och synliggöra politiska sprängpunkter och konflikter. Och Sahra Wagenknecht är verkligen en omstridd vänsterpolitiker. Här beskrivs hon som en isprinsessa. Tidningen sammanfattar ”fenomenet” Wagenknecht i tre ord: ”Vänster. Höger. Extrem”. Vad ska man säga om den kombinationen? Ja, det bränner onekligen till. Inte bara i den politiska mittens rike, utan även i hennes eget vänsterparti för Wagenknecht är kontroversiell också där. Delar av partiet har drivit en uteslutningsprocess mot henne, med motiveringen att hon i en bok ”skadat” Die Linke.
Sahra Wagenknecht står i begrepp att bilda ett nytt parti
Själv säger hon till Der Spiegel att partiet för henne är ”ett avslutat kapitel”. Samtidigt representerar hon Die Linke i Förbundsdagen, omvald så sent som hösten 2021. Men uppenbarligen står hon i begrepp att bilda ett nytt parti. Frågan är vilket slags parti det skulle komma att bli. Statsvetaren Benjamin Höhne utfärdar prognosen att det kommer att bli samhällspolitiskt socialkonservativt och socialpolitiskt vänsterparti. Blir det ett högerpopulistiskt vänsterparti? Eller som Der Spiegel skriver ”Eine linke AfD?” AfD utläses Alternative für Deutschland, Tysklands motsvarighet till Sverigedemokraterna. Wagenknecht accepterade för övrigt även att hamna på omslaget till det AfD-anknutna magasinet ”Compact”, som satte rubriken: ”Den bästa kanslern. En kandidat för vänstern och högern”.
Die Linke faller tillbaka på ”Partei des Demokratischen Sozialismus” (PDS), som bildades efter murens fall, i praktiken en ombildning av ”Sozialistische Einheitspartei Deutschlands” (SED), som var det statsbärande partiet i diktaturens DDR. PDS behöll efter Tysklands enande en stark väljarbas i östra Tyskland, det vill säga det forna DDR. Men efter den rödgröna regeringens tillträde 1998 och Gerhard Schröders reformprogram Agenda 2010 breddades Die Linkes väljarbas. Socialdemokratiska SPD tappade många av sina gamla kärnväljare och flera ledande företrädare. Den mest namnkunnige avhopparen var rentav SPD:s gamla partiledare och finansminister Oskar Lafontaine, som bildade ett nytt vänsterparti, vilket efter några år gick samman med PDS och formade Die Linke.
Såväl Wagenknecht som Lafontaine har under senare tid kritiserat Die Linke för att fokusera på fel frågor och nedprioritera sociala rättvisefrågor och den inhemska arbetarklassens villkor.
Under en period gick det bra för Die Linke. SPD tappade många missnöjda kärnväljare till vänstern. Det låg till och med i kortens riktning att Die Linke skulle kunna bli större än SPD. Men under senare tid har partiet lamslagits av interna konflikter och strider. Och i valet 2021 nästan halverades antalet ledamöter i Förbundsdagen. SPD återhämtade sig något efter en lång kräftgång i val efter val, på Die Linkes bekostnad. I forna öst har Alternative für Deutschland (AfD) haft stora framgångar medan Die Linke förlorat väljare. Partiets krav att Nato måste upplösas och Europa i stället ska etablera gemensam säkerhet med Ryssland flög inte. Men konflikterna går djupare än så.
Såväl Wagenknecht som Lafontaine, de är för övrigt gifta, har under senare tid kritiserat Die Linke för att fokusera på fel frågor och nedprioritera sociala rättvisefrågor och den inhemska arbetarklassens villkor. Det är i och för sig en spänning och debatt som vi känner igen från gröna, socialdemokratiska och vänstervänster-partier av olika slag. Och från vänsterdebatten i största allmänhet. Många i den gamla vänstern tycker att den nya vänstern har gått vilse i identitetspolitik och postmodernism och glömt klasskampen och de ekonomiska frågorna. Sahra Wagenknecht har därutöver gjort sig till talesperson för en nationalistisk vänsterpopulism och kritiserat den tyska invandringspolitiken. Hennes man Oskar Lafontaine, som för övrigt redan lämnat Die Linke, har stämt in i den kören. Han är numera till åren kommen och verkar ha blivit sin hustrus främsta politiska rådgivare. Lafontaine har hunnit med att vara partiledare för både SPD och Die Linke. Wagenknecht var under en period gruppledare för Die Linke i Förbundsdagen, det tyska parlamentet. Det logiska är förstås att det blir hon som tar ledartröjan, när och om det nya partiet bildas.
Wagenknecht har alltid tillhört partiets radikala falang
Wagenknecht föddes i Östtyskland. Hon blev medlem Freie Deutsche Jugend (FDJ), den av staten godkända socialistiska ungdomsorganisationen. Medlemskapet där var inte så konstigt, 75 procent av ungdomarna i DDR var med i FDJ. Men i början av 1989, några månader innan murens fall, blev hon medlem i SED. Då var det kommunistiska systemet redan i gungning. Hon fortsatte sedan sin politiska karriär i PDS, som senare fusionerades med Lafontaines parti. Vars ledande företrädare hon alltså också gifte sig med.
Wagenknecht är med andra ord en långvägare från öst. Hon har alltid tillhört partiets radikala eller kanske snarare dogmatiska falang. Hon ingick i en ”Kommunistischen Plattform” (KPF) inom Die Linke, en ortodox marxistisk gruppering eller fraktion. Det är kanske inte är så konstigt att hon har visat sympatier för Kuba och Hugo Chávez Venezuela.
Sahra Wagenknecht har som så många andra populistiska opinionsbildare skapat sin egen mediala plattform, långt större än Die Linkes egna kanaler.
2018 grundade hon ”Aufstehen” (stå upp) som samlade någonstans mellan 100 och 200 000 medlemmar. ”Aufstehen” var en proteströrelse inspirerad av de gula västarna i Frankrike. Då var också Momentum, Podemos och Syriza framgångsrika nya politiska rörelser. Jean-Luc Mélenchon hade blivit vänsterns tongivande gestalt i Frankrike. Men det var framför allt kritiken mot invandringen och globaliseringen som kanaliserades i ”Aufstehen”. Initiativtagarna träffades på restaurangen Paris-Moskva i Berlin 2016. Det var dramaturgen Bernd Stegemann, den kände sociologen Wolfgang Streeck, Oskar Lafontaine och Sahra Wagenknecht. Syftet var att röra om i vänsterns gryta. Detta var året efter den stora flyktingströmmen då Tyskland tog emot många migranter.
Sahra Wagenknecht har som så många andra populistiska opinionsbildare skapat sin egen mediala plattform, långt större än Die Linkes egna kanaler. Hennes YouTube-kanal har en halv miljon prenumeranter. Hon drar till sig många anhängare på vänsterkanten, är illa sedd av andra, men har också sympatisörer på den andra politiska kanten. På högerpopulistiska möten kan deltagarna plötsligt skandera ”Sahra, Sahra”. Det kanske inte är så konstigt att hon för många på vänsterkanten blivit ett blått skynke. En antifascistisk grupp ”tårtade” henne i ansiktet på ett offentligt möte. Det var en ”tårta för fiender till mänskligheten”. Aktioner av det slaget har en problematisk laddning. Det är om man så vill ett slags våld. Särskilt som hennes make Lafontaine en gång attackerades en kvinna på ett SPD-möte, hennes knivattack kostade så när honom livet.
Wagenknecht har motsatt sig sanktioner mot Ryssland
Till allt detta kommer kriget i Ukraina. Wagenknecht har (förstås) motsatt sig sanktioner mot Ryssland. Hon har vägrat att ta ställning för Ukraina, det vill säga hon stödjer i praktiken Ryssland. Den tyska regeringen har, enligt henne, inlett ett krig mot ”vår mest betydelsefulla energileverantör”. Här hamnar Die Linke och AfD på samma sida. Yttersta högern och yttersta vänstern möts i samma slutsats, men från olika utgångspunkter.
Nu märks tidsandan också i partier som befinner sig närmare den politiska mittfåran. För något val sedan tävlade alla borgerliga partier om att vara flyktingliberala. Även på den andra kanten rör det på sig. Efter New Labour i Storbritannien kom inte bara Corbyns vänstersväng, utan också konservativt lutande Blue Labour. På högerkanten fanns ett tag en motsvarighet i Red Tory. Den danska socialdemokratiska vändningen mot nationalism och restriktiv invandringspolitik har delvis inspirerat en och annan socialdemokrat också i Sverige, och annorstädes.
Tidskriften Tiden beskriver ibland mänskliga rättigheter som en borgerlig uppfinning. En gång i tiden refererade arbetarrörelsen till den franska revolutionens deklaration om människans och medborgarens rättigheter och ”frihet, jämlikhet och broderskap”. Även Vänsterpartiet valde i valrörelsen ett stramare klassbudskap och en mindre uppfordrande klimatpolitik. Nooshi Dadgostar åkte på turné på bruksorterna. Socialdemokraterna knöt sig närmare LO. Men innebär att kampen om arbetarrösterna hårdnar att arbetarklassen börjar betraktas som konservativ? Även Åsa Linderborg och Göran Greider prövade besläktade tankegångar i sin bok ”Populistiska manifestet”. Nu är det viktigt att vara öppen för att gamla sanningar behöver diskuteras och ibland revideras. De gyllene åren efter andra världskriget är sedan länge historia. Och den idylliska eran av globalisering efter murens fall är över. Men det underlättar att vara pragmatisk om kompassen fungerar.
Inte minst i östra Tyskland är en stor del av befolkningen skeptisk till sanktioner mot Ryssland.
Men i Tyskland har särskilt Sahra Wagenknecht tagit allt detta ett steg till. Det nya kriget i Europa får förstås en särskild laddning i Tyskland. 1900-talets katastrofer lever kvar i det kollektiva minnet, kanske av rädsla för att historien ska upprepa sig. Därför är förmodligen den tyska opinionen mer kluven än i många andra länder. Inte minst i östra Tyskland är en stor del av befolkningen skeptisk till sanktioner mot Ryssland. Vilket kan tyckas paradoxalt med tanke på landets kommunistiska historia. Jag besökte själv den lokala public service-radiostationen i Berlin strax efter invasionen av Krim 2014. Kanalen hade precis sänt ett program som kritiserade Rysslands krig, något som ledde till en omfattande lyssnarstorm. På ett seminarium på Utrikespolitiska institutet häromveckan prövade Norbert Götz från Södertörns högskola tesen att många i östra Tyskland fortfarande betraktar Sovjet och Röda armén som befriare. Det var Röda armén som intog Berlin och gjorde slut på naziväldet.
En påminnelse om att det kommunistiska arvet
I veckan firades årsdagen av Tysklands kapitulation i Moskva. I Tiergarten mitt i Berlin ligger det sovjetiska minnesmonumentet som hedrar de sovjetiska soldater som dödades under andra världskriget. Det är en gravplats för 2000 stupade sovjetiska soldater. Monumentet placerades i den brittiska zonen som sedan blev en del av Västberlin, men vaktades ända till mitten av 1990-talet av sovjetiska och senare ryska soldater. Förra året förbjöds både ryska och ukrainska flaggor vid monumentet under segerdagen. Men i år tillåts Ukrainas flagga. De ryska är fortsatt bannlysta. Minnena från krigets fasor är alltid nära och synliga i Berlin.Krig förändrar spelplanen och leder ofta till politiska positionsförflyttningar. I Tyskland har De gröna blivit bland de mest aktivistiska i sitt stöd till Ukraina. Vilket är överraskande med tanke på att partiet har sina rötter i freds- och miljörörelsen. På den tiden var partiet pacifistiskt. Nu driver partiet på för att skicka vapen till Ukraina.
Framtidsutsikterna för ett nytt parti lett av Sahra Wagenknecht ser rätt magra ut.
SPD beskrivs och framstår som vacklande. Visserligen höll Olaf Scholz sitt redan historiska Zeitenwende-tal strax efter Rysslands storskaliga invasion och förklarade att vi nu lever i en ny tidsålder. Han lovade en tysk upprustning till två procent av BNP. Men partiet har sina rötter i 70-talets Ostpolitik, var för fredlig avspänning och dialog med öst. Förmodligen balanserar Socialdemokraterna i det här avseendeet för att inte förlora väljare som känner sig oroliga inför framtiden eller är skeptiska till ökat stöd till Ukraina. Även om en majoritet stödjer Tysklands uppslutning bakom Ukraina finns det en folklig opinion som SPD inte vill komma på kant med.
Däremot tror jag framtidsutsikterna för ett nytt parti lett av Sahra Wagenknecht ser rätt magra ut. Som Jonas Sjöstedt skrev i Dagens ETC är utrymmet för vänsterkrafter som inte tar klart avstånd från Rysslands invasion av Ukraina mycket begränsat. När det kommer till kritan. Men det kan vara spiken i kistan för Die Linke. Sahra Wagenknechts historia är framför allt en påminnelse om att det kommunistiska arvet från DDR fortfarande gör sig gällande inom delar av vänstern. Det verkar kunna leda både vänsterut och högerut. Eller rakt ner i diket.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
