Håkan A Bengtsson OECD har förstått att den växande ojämlikheten är ett problem. Nu är det dags för svenska politiker att göra detsamma.
Att besöka OECD i maj månad 2023 är på många sätt upplysande. Inte minst när man kommer från den svenska politiska ankdammen. Man påminns om en frågeställning som verkligen borde stå högt upp på den politiska dagordningen men som nästan saknas i den offentliga debatten, exempelvis i den senaste partiledardebatten.
Under de senaste femton åren har OECD i rapport efter rapport belyst och analyserat den växande ojämlikhet och de ökade klyftorna. Fenomenet kan inte bara registreras i eller begränsas till de 38 medlemsländerna i OECD, som en gång bildades av de gamla industriländerna i väst. Den ökade ojämlikheten är ett internationellt fenomen, som kommit med globaliseringen de senaste decennierna.
Det kan tyckas överraskande att det är just OECD som lyfter fram ojämlikheten som en politisk utmaning. Men kanske ligger OECD bara före i en fråga där vi i Sverige hamnat på efterkälken.
Det ena sidan av myntet är att vi har en explosiv ekonomisk utveckling bakom oss i många länder. Klyftorna mellan världens länder har minskat. Men den andra sidan av myntet är att ojämlikheten ökat mellan medborgarna inom länderna, med stora sociala och politiska spänningar som en uppenbar konsekvens. De som redan hade det gott ställt har dragit ifrån och de sociala skyddsnäten försvagats. Det är kunskap och analys som kan hjälpa oss att förstå vad vi behöver göra och åstadkomma.
Det kan tyckas överraskande att det är just OECD som lyfter fram ojämlikheten som en politisk utmaning. Men kanske ligger OECD bara före i en fråga där vi i Sverige hamnat på efterkälken. OECD pekar närmare bestämt på tre aspekter som gör ojämlikheten till ett problem som borde intressera politikerna. Den första är att ojämlikheten undergräver den sociala sammanhållningen. Den andra är att ökad ojämlikhet leder till sämre ekonomisk utveckling i form av lägre tillväxt. Den tredje är förstås att orättvisa livsvillkor som följer av ökad ojämlikhet är problematiska i sig själv.
Sverige har genomgått en remarkabel förändring innebärande ökad ojämlikhet och urholkning av de sociala trygghetssystemen. Sverige sticker också ut vid en nordisk jämförelse. Det norska forskningsinstitutet Fafo konstaterade för några år sedan att om den här trenden fortgår kommer Sverige att bli mer likt Storbritannien och USA. Faktorerna bakom denna utveckling är förstås komplexa. Men politiska beslut har spelat en avgörande roll.
I början av 1980-talet var inkomstskillnaderna som minst i Sverige. Sedan dess har Sverige blivit mer likt andra länder, och ibland till och med sämre. Från 1990-talet har de omfördelande mekanismerna minskat. Visserligen är inkomstfördelningen fortfarande bättre än OECD-genomsnittet, men sämre än flera andra nordiska länder.
En av de centrala skyddsvallarna mot ökad ojämlikhet i form av den svenska arbetsmarknadsmodellen håller fortfarande stånd. Även om den från tid till annan är ifrågasatt och under attack. Men om vi räknar in inkomster från kapital, tillgångar och bostäder sticker Sverige ut på ett synnerligen negativt sätt. Vi är ett land med extremt många miljardärer. Under de senaste 25 åren har inkomsterna från ägande ökat och spätt på klyftorna. De som redan hade det bra har dragit ifrån. Till detta ska vi lägga att en lång rad skatter avskaffats som riktades mot de som hade stora tillgångar, som fastighetsskatten, förmögenhetsskatten, arvskatten och häromåret värnskatten. Ovanpå allt har vi fått allt från sänkt bolagsskatt till urholkad progressivitet, för att inte tala om Rot och Rut och det ena och det andra. Politiska förändringar som dessa har gynnat dem som var med på framgångståget. De som inte var med på det där tåget har tappat mark.
Det finns ingen quick fix som vänder den här utvecklingen på en gång. Det handlar om allt från lönebildningen och utvecklingen i skolan till skattepolitiken. Tron på marknadens osynliga hand är fortfarande stark. Vi behöver en mer synlig politisk hand och en skarpare fördelningspolitik. Intressanta analyser och förslag ligger redan på bordet. Som Per Molanders jämlikhetsutredningen och LO:s Jämlikhetsrapport.
Kanske handlar detta om en mental eftersläpning. Fortfarande dominerar bilden av att Sverige är ett under av jämlikhet (som borde minska), att skatterna behöver sänkas, lägstalönerna komma ner och klyftorna öka för att öka tillväxten. Ett talande exempel är att Skatteverket inte ens har ett tillgångsregister, vilket togs bort när förmögenhetsskatten avskaffades 2007. Fakta sparkar. Kanske kan sanningen på det här området bli ett argument för höjda kapitalskatter.
OECD har inte blivit en tankesmedja för vänstern, problemet är att Sverige har gått så långt på den marknadsliberala vägen. Det är dags att ändra på det. Genom att vara uthållig och konsistent. Fakta och kunskap är som alltid ett effektivt redskap. Vi behöver inleda en lång och nödvändig resa mot ett mindre ojämlikt samhälle.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
