Ledare Konflikterna på arbetsmarknaden har ändrat karaktär. I fokus står ofta arbetsvillkor snarare än löner. Orsaken är ett växande missnöje, men också det svenska systemet med centraliserade förhandlingarna.
De aktuella konflikterna på arbetsmarknaden handlar inte främst om lönefrågor, utan om arbetsvillkoren. Exemplen är många. Seko lade nyligen ett varsel för att få igenom bättre scheman för anställda inom spårtrafiken. Ett av kraven var att arbetsgivaren inte skulle få genomföra plötsliga ändringar i schemat. I Stockholm strejkade pendeltågsförarna vilt för att få behålla tågvärdarna. Nu har Byggnads varslat om strejk för bland annat rörmokare med krav på hårdare kontroll av underentreprenörer och Handels strider mot hyvlade tjänster.
Kommunal bryter av från trenden genom att varsla för att få igenom högre lägstalöner, men den övergripande bilden är tydlig och speglar ett djupt missnöje med underbemanning, slimmade organisationer, orimliga scheman, hyvlade tjänster och oseriösa underleverantörer.
Missnöjet och ilskan handlar också om mycket annat än lönerna.
Varför ser det då ut så här i Sverige? En orsak är frustrationen över försämrade arbetsvillkor. Men det finns också en annan förklaring. Jämfört med andra länder har vi ett starkt centraliserat system för löneförhandlingar. När industrimärket är satt är utrymmet för ytterligare löneökningar litet. De enda grupper som kan pressa upp lönen ytterligare är i praktiken de tjänstemän och akademiker som står utanför industrisamordningen. För dem finns ofta så kallade nollavtal där frågan om lönehöjningar helt och hållet avgörs genom individuella förhandlingar mellan anställda och arbetsgivare.
För dem som tillhör LO-kollektivet styr industrimärket nästan hela möjligheten till löneökningar, även om IF Metall på Scania har lyckats få igenom ett lokalt löneavtal som ligger en procentenhet över det centrala avtalet och även om Kommunal och en del andra förbund inte fördelar hela löneökningen jämnt bland alla medlemmar. För tjänstemän och akademiker utanför industrin finns ibland möjligheten att höja lönen över märket, men det sker inte genom kollektiva avtal utan genom individuell lönesättning. Den möjligheten har bidragit till en växande löneklyfta mellan arbetare och tjänstemän.
När industrimärket är satt har med andra ord de flesta fackförbund en begränsade möjlighet att driva igenom högre löner. Däremot kan de fackliga organisationerna ta strid för andra frågor som har med arbetsvillkoren att göra.
Under 20 års tid fick de svenska löntagarna reallönehöjningar. Under den perioden minskade också antalet strejker på den svenska arbetsmarknaden till ett minimum. Nu är läget ett annat. Inflationen har krympt marginalerna för så gott som alla hushåll. Hårdast drabbas de som redan tidigare hade svårt att få pengarna att räcka eller de med osäkra jobb, som ensamstående föräldrar och timanställda. Ännu mindre blir kvar i plånboken när företag som H&M hyvlar tjänsterna. Men missnöjet och ilskan handlar också om mycket annat än lönerna – och just detta kommer att prägla konflikterna på arbetsmarknaden för lång tid framöver.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
