Historia Stämmer uttrycket vinnaren skriver historien överens med verkligheten och hur står sig egentligen denna uppfattning om den sätts på prov? Albin Öberg har tittat närmare på begreppet.
Av alla plattityder rörande historia och historieskrivning verkar ”vinnaren skriver historien” blivit fast förankrad bland många svenskar. Vad uttrycket betyder kan vara tvetydigt i många sammanhang, men jag tycker mig ändå kunna utröna vissa attityder som det ger uttryck för. Inbakat i uttrycket är en uppfattning om att historia skrivs efter en avgörande händelse av en triumferande segrare, som ett sista slag för att kuva ordet och tanken. Så var kanske fallet när Caesar beskrev hur han korsade Rubikon och besegrade Pompejus, vilket berättigar en viss skepticism mot Caesars beskrivning av allt från sin ärorika armé till den barbariska galliska kulturen. Men hur står sig egentligen denna uppfattning om den sätts på prov? Har de historieverk vi läser i dag överlevt för att deras författare segrat?
Herodotos och grekernas framgångar
När frågeställningen kretsar kring historiker och deras förmodade avsikter att bruka historien som ett verktyg för att legitimera sin seger finns det kanske ingen bättre att börja med än den västerländska historiens ”fader” själv: Herodotos. Herodotos förknippas ofta med Aten och hans namn används flitigt tillsammans med Perikles, Platon, Socrates och Xenofon, trots att han var född i Halikarnassos i nuvarande Turkiet och tillbringade förhållandevis kort tid i Aten. Kanske får läsaren av Herodotos Historia det intrycket eftersom det står skrivet i inledningen att han är av den kontroversiella åsikten att Aten spelade en avgörande roll i perserkrigen. I dag är många historiker dock eniga om att Herodotos var kritisk mot Aten och att hans omfattande beskrivning av det persiska riket var riktat som en varning mot Atenarnas högmod. Herodotos menade att många av forntidens stora städer hade förfallit och att nya städer tagit deras plats. Människans välstånd, varnade Herodotos, förblir aldrig konstant. Även om Herodotos tillhörde några av de få som utbildades i skrivkonsten var hans liv också kantat av svårigheter. I ung ålder utvisades hans familj från Halikarnassos till Samos och efter det tillbringade han förmodligen en stor del av sitt liv på resande fot. Troligtvis tillbringade han de sista åren av sitt liv i en atensk koloni i södra Italien. Enligt honom själv skrev han sin ”undersökning (historie) för att förhindra att människors gärningar inte bleknar med tiden,” men var tydlig med att både grekers och barbarers gärningar var värda sin plats till eftervärlden. Herodotos skildringar av det persiska riket, skyterna, och Egypten färgades onekligen av hans grekiska ursprung och tänkande men han var delvis medveten om detta faktum. I en välkänd paragraf argumenterar Herodotos att det är människans natur att betrakta sina egna seder som de bästa och att detta leder till konflikter. Hade en persisk lärd beskrivit samma tidsperiod hade resultatet sett annorlunda ut. Detta går inte att utesluta. Däremot är föreställningen att Herodotos Historier klarat tidens tand på grund av grekernas framgångsrika försvar mot det persiska riket värd att ifrågasätta.
Vi läser Thukydides av många anledningar, men inte för att han eller Aten segrade.
Bryter vi oss ut ur den västerländska historietraditionen kan vi konstatera att Sima Qian, vars aktning i Kina och Ostasien kan jämställas med Herodotos, sannerligen inte var någon ”vinnare”. Även om Qian bar titeln chefsarkivarie vilket innebar en hög position inom den kejserliga byråkratin hade han ett ambivalent förhållande till kejsaren Wu av Han. Efter att ha bett kejsaren benåda hans vän Li Ling som var dömd till döden – en dom som innefattade hela hans familj – för att ha misslyckats med en militärkampanj ansåg kejsaren att Qian hade ifrågasatt hans auktoritet. Som straff för att ha motsatt sig den kejserliga viljan fick Qian välja mellan dödsstraff eller kastrering och fängelse, varpå han valde det senare i hopp om att därigenom kunna färdigställa sitt magnum opus. I efterordet till det verk vi i dag kallar Historiska nedteckningar resonerar Qian att alla stora verk, från Konfucius Vår- och höstannalerna till mäster Suns Krigskonsten, har uppstått som ett resultat av att ”värdiga män blivit förnedrade och förhindrade att utöva sina plikter. ”Jag förtäljer det förflutna”, skriver Qian, ”för framtida människor att tänka på”. Trots sin himmelsskriande auktoritet lämnade kejsare Wu inget särskilt positivt avtryck i historien eftersom Qian utlämnade ett flertal av kejsarens högt uppsatta ämbetsmän och deras gärningar i beskrivningen av kejsarens hov, vilket försåtligt antydde att kejsaren inte lyckats åstadkomma annat än misslyckade fälttåg. Qian lade också till en nedlåtande anekdot om att förste kejsaren av Handynastin, som dyrkades som en gudomlighet av hovet, brukade tvinga lärda män att ta av sig sina hattar för att urinera i dem som en sorts förödmjukelse. Qian lämnade alltså en del negativt gällande Handynastin för kommande generationer att ”tänka på”.
Thukydides, Machiavelli och Marx
En annan av antikens stora historiker, Thukydides, skrev tydligt i inledningen till sin skildring av konflikten mellan Sparta och Aten att han var atenare. Kriget var en tydlig seger för Sparta som krossade Atens sjö- och handelsmakt, men trots detta har Thukydides verk lyckats stå sig genom tiderna. Dessutom åtnjöt inte Thukydides ett liv av makt och status. Han hade blivit bannlyst från Aten och levde i exil eftersom han i egenskap av general hade anlänt för sent till slaget vid Amfipolis och anklagades då av sina landsmän för att ha varit på ”båda sidor” i kriget. Thukydides bedömning att Atens ökade makt gav upphov till Spartas stormaktsängslan, vilket ledde till en konflikt som har fått namnet ”Thukydidesfällan”, har flitigt använts för att beskriva relationen mellan Kina och USA. Thukydides skrev för att perserkriget skulle bli ”en sak för evigheten” och hade därför blivit glad om han blev varse om vår fascination för hans uppmärksammande av vikten av kausalitet i ett händelseförlopp. Vi läser Thukydides av många anledningar, men inte för att han eller Aten segrade.
Senare kom Machiavelli att hyllas som modernismens fader och en milstolpe inom politiskt tänkande, men inte av den anledningen att han i sin tid åtnjöt en stor seger.
Även om den florentinska filosofen och historikern Niccolò Machiavelli har fått ett dåligt rykte så har hans historiska skildring av ledarskap varit inflytelserikt. Machiavelli hade en kortvarig tjänst som andrekansler men blev under en tid av kraftigt politiskt tumult avsatt, fängslad, torterad och fördriven ut ur Florens. Det var under tiden av påtvingad pension som Machiavelli skrev Fursten, för att med egna ord skapa en ny sorts härskare för att ”befria Italien från barbarerna”. Fursten ifrågasatte dåtida staters maktstruktur och politiska legitimitet, och hans motståndare inom den katolska kyrkan kallade honom för ”djävulens hand” och jämförde honom med Martin Luther. Senare kom Machiavelli att hyllas som modernismens fader och en milstolpe inom politiskt tänkande, men inte av den anledningen att han i sin tid åtnjöt en stor seger.
Den franska historikern och tänkaren Alexis de Tocqueville förespråkade i sin skildring av franska revolutionen att utvecklingen från aristokrati till demokrati inte bara var god men också nödvändig. Tocquevilles ställningstagande kan verka förbryllande för läsaren eftersom han tillhörde aristokratin. Hans egen farfarsfar giljotinerades under revolutionen och båda hans föräldrar undkom samma öde. Eftersom den tyske historikern Karl Marx tillhörde den välbärgade överklassen så levde han inget liv i armod, men hans verk prisade inte heller den borgerliga livsstilen som rättfärdig och komplett. Marx såg framför sig att hans egen samhällsklass skulle omkullkastas och tillintetgöras av det förtryckta proletariatet, men han bemödade sig inte om att förhindra detta från att ske, utan i stället arbetade han aktivt för att påskynda processen.
Skriver förloraren historien?
Inte heller förespråkar jag att vi ska börja anamma uttrycket ”förloraren skriver historien”, för det finns ett flertal exempel som motstrider också detta. Dessutom är begreppet ”förlorare” vagt. Den största ”förloraren” i Sima Qians Historiska nedteckningar är kanske Handynastins fiende Xiongnu-folket, som beskrivs i mindre charmanta ordalag. Däremot besegrades och förintades inte Xiongnu av Han, utan överlevde och frodades på de mongoliska slätterna. Namnet ”Xiongnu”, som kommer från kinesiska och betyder ungefär ”ilsken slav”, används i dag för att Xiongnu-folket inte lämnade efter sig några skriftliga källor att jämföra med de kinesiska. Xiongnu kanske inte var sin tids ”besegrade” men har blivit vår tids ”förlorare”. Poängen är snarare att begreppen ”förlorare” och ”vinnare” skapar en dikotomi som ofta är av ringa värde för förståelsen av det förflutna.
Varför har då vissa historiska narrativ överlevt och andra inte? Min åsikt är att Sima Qian hade rätt när han skrev att historia kommer till när människor blir förhindrade att utföra sina plikter. Det är först när våra erfarenheter motsätter sig våra förväntningar och vi tvingas reflektera över vad som har skett och varför det inträffade som det gjorde. Varför förlorade Aten mot Sparta, varför skedde den franska revolutionen och hur kommer det sig att kejsaren inte lyssnade på sina ämbetsmän? Oavsett om det är för att varna framtida generationer för högmod eller förutsäga framtidens sociala och politiska konstellationer, så är det ”tänkarens” historia som klarar tidens tand.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
