Tidöpartierna tappar stöd i senaste SCB-mätningen. Det beror troligtvis inte på att väljarna längtar efter mer Tidöpolitik.
Sverigedemokraterna tappar väljarstöd och är inte längre landets näst största parti. Det visar den senaste mätningen från SCB.
Samtidigt ökar Socialdemokraterna till 38,6 procent. Det är siffror som partiet i nått upp till på decennier. Eller som Prince hade uttryckt saken: i kväll ska vi parta som om det är 1999.
SCB:s mätning bekräftar egentligen bara en trend som funnits ända sedan i höstas. Väljarna tycks ha ändrat sig väldigt snart efter valdagen.
Kanske inte i samma klass som Bagdad Bobs, men det spelar i samma liga
I dag ligger både Liberalerna och Kristdemokraterna under fyraprocentsspärren.
S, V och Mp skulle tillsammans ha egen majoritet om det var val i dag.
Det roliga är hur Sverigedemokraterna väljer att tolka siffrorna. SD:s partisekreterare Mattias Bäckström Johansson säger att det beror på att allmänt missnöje med att det händer för lite med migrationen och kriminaliteten. För egentligen finns det ett starkt stöd för de reformer som föreslås i Tidöavtalet.
Egentligen är det ingen fara på taket för Tidöpartierna.
Minns ni Bagdad Bob?
Saddam Husseins informationsminister som envist hävdade att USA inte alls var på väg att inta Bagdad. Att Iraks trupper i själva var segervissa.
Bäckström Johanssons försök att hävda seger, fast alla ser att det är på väg i rakt motsatt riktning, är kanske inte i samma klass som Bagdad Bobs, men den spelar i samma liga.
Det är ett klassiskt sätt att argumentera för partier som tappar mark i opinionen. Okej, vi kanske förlorar stöd, men om väljarna bara förstår vad vi är på väg att göra kommer de att återvända till partiet.
Så är det mycket sällan. I själva verket talar ungefär lika mycket för att väljarna i det här fallet vet exakt vad som är på väg att hända i svensk politik. Och de är djupt skeptiska mot detta.
De ogillar den rättsosäkerhet som Tidöavtalet ser som eftersträvansvärd.
De ogillar de uteblivna satsningarna på välfärden för att kompensera för inflationen.
De ser att det saknas vårdpersonal och förstår inte varför människor som både kan svenska och har varit här i flera år ska behöva utvisas.
De tycker att politikerna ska ge tusan i vilka som anlitas för att läsa sagor för barn på landets bibliotek.
Och för Liberalernas och Kristdemokraternas traditionella väljare börjar det gå upp vad det innebär att sitta i en regering som styrs från SD:s partihögkvarter.
Detta gäller förstås inte alla väljare. Det finns de som anser att det som görs är gott och riktigt. Min analys är (sade han ödmjukt) inte det enda sättet att se på utvecklingen sedan valet. Men för partier som hamnat i en nedåtgående spiral brukar det ändå vara en poäng att inte blunda för det faktum att väljartappet kan ha med deras eget agerande att göra.
Detta är inte bara en kommunikationsfråga. Inte bara en fråga om att vänta ut opinionen.
Andra partier har prövat att på det viset sticka huvudet i sanden. Det brukar gå sådär.
Jesper Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
