Politik Även de nordamerikaner som sett Sverige som ett gott exempel frågar nu, efter SD:s genombrott, om vänsterns kamp för välfärd och trygghet är tillräcklig. Olle Törnquist inbjöds nyligen till Toronto för att ”tala om vad som saknas – om både Nord och Syd beaktas”. Här summeras argumenten.
Bra diskussioner om dagens utmaningar kräver ett historisk perspektiv. De högernationella framgångarna var relativt sena i Norden, kanske på grund av fackets och välfärdsstatens styrka. På annat håll anses ofta socialdemokratin överspelad. Åtminstone om den definieras utifrån storhetstiden från 1930 till 1980. Det vill säga intressebaserade folkrörelser och partier med demokrati som princip och metod. Samt sociala rättvisereformer som grund för avtal om ekonomisk utveckling mellan facket, bönderna och arbetsgivarna. Plus strategier såsom intressekamp, expansion av offentliga sektorn, kooperation och välfärd mot kapitalismens effekter, och transformativa reformer för att ändra det destruktiva i dess logik. Och nationell självständighet för att alltihop skulle vara möjligt. Vilket krävde samarbete med antikoloniala och andra krafter mot stormaktsdominans och handelsmonopol.
Så varför underminerades projektet? Debatten begränsas ofta till det Globala Nord och socialdemokratiska valförluster. Löntagarnas sociala bas och värderingar har blivit alltmer heterogena. Socialdemokratin saknar ett kraftfullt alternativ och väljarna går i olika riktningar – mest vänsterut, till gröna och ibland mitten, samt till högernationalismen som dock mest lockar konservativa. Men grundfrågan kvarstår vilka maktförhållanden som drivit fram problemen, och vad som kan göras.
Nyliberalismen bröt igenom
Olof Palme och Willy Brandt tillhörde dem som svarade redan på 70-talet. I Syd, för det första, hade den antikoloniala demokratiseringen hindrats av stöd till auktoritära regimer. Några av dem levde dessutom på oljeinkomster eller satsade på låglöneindustrialisering för export i samarbete med internationella företag och finansiärer. I Nord, för det andra, kördes den framgångsrika socialdemokratin över när den internationella valutaregleringen avskaffades 1971 och kapitalet internationaliserades, för att undvika nationella regler och avtal. Dessutom investerade inte oljeländerna i inkluderande utveckling som kunnat skapa ökad efterfrågan. Följaktligen, sade Palme, Brandt med flera, måste den nationellt begränsade Keynesianismen och socialdemokratin internationaliseras. De lanserade en ”Ny Ekonomisk Världsordning”, ”Partnerskap mellan Nord och Syd” och ”Gemensam Säkerhet”. Men misslyckades.
I stället bröt nyliberalismen igenom och blev global, med Thatcher och Reagan i spetsen. Radikal socialdemokrati som i Mitterrands Frankrike och Sveriges löntagarfonder måste skrinläggas. Det nya lösenordet var ”strukturanpassning”. Kreditmarknaderna avreglerades. Finansiella satsningar blev lönsammare än produktiva. Nord blev postindustriellt. Blairs och Schröders ”tredje väg” sökte kombinera nyliberalism och välfärd men lyckades inte bygga en bred koalition av vinnare och förlorare. Sedan blev det finanskris. Efter hand drabbades även Sverige av ekonomiska och kulturella skillnader. Å ena sidan de följsamma, med rätt utbildning, jobb i konkurrenskraftiga sektorer och möjligheter att skaffa egna försäkringar och spekulera med bostäder och billiga krediter. Å andra sidan de regioner, löntagare och småföretagare som bara fick ståplats. Bland dem ansåg många att migranter var huvudkonkurrenter om jobb och välfärd. Något som närde högernationalismen. Flyktingkrisen blev en vändpunkt.
I länder där diktaturer ersattes med demokratiska spelregler kom dessa att – med internationellt stöd – domineras av eliter och affärsmän.
Under tiden var hoppet att demokratiseringen i Syd och Öst skulle skapa bättre förutsättningar. Demokrativågen inleddes när USA förlorade i Vietnam, befrielserörelserna i de portugisiska kolonierna bidrog till diktaturens fall i Lissabon och Spanien visade att en övergång från fascism till demokrati kunde förhandlas fram. Socialistinternationalen vitaliserades till stöd för demokrater i Syd och Öst. Framstegen var många – men har nu ersatts av autokratisering. Som även drabbat socialdemokratin i Nord. Så varför kollapsade demokrativågen? Vi behöver veta det för att komma vidare.
Varför gick det illa för socialdemokratin i Syd?
Det är välkänt att Gorbatjovs socialdemokratiskt orienterade försök inte fick hjälp. I stället kom Jeltsin och nyliberal chockterapi. Något som skapade social och ekonomisk osäkerhet för vanligt folk, chans för oligarkerna att plundra staten – och sedan stöd för den “starke mannen” Putin. Östeuropa i stort plågas av liknande problem. Det är också bekant att Västs ”krig mot terrorn” gjorde saken värre i Irak, Afghanistan och Libyen; liksom det otillräckliga stödet till de progressiva i Syrien, Turkiet och Kurdistan. Men varför gick det illa även i de många lovande fallen i Syd? Trots att till exempel militärdiktaturerna föll i Latinamerika? Diktatorer som Marcos och Suharto avsattes, Mandela tog över i Sydafrika och center-vänster fronten vann valen i Indien. Mina studier med kolleger betonar tre orsaker.
Först bristen på gemensamma klassintressen. Demokrativågen backades inte upp med inkluderande social och ekonomisk politik, som i Västeuropa efter kriget. Den begränsade industrialiseringen i Syd kombinerades med plundring av naturen, ojämlikhet, vidriga arbetsförhållanden, bred arbetslöshet, bristande klassidentitet och organisation. Plus konstanta svårigheter att ena folk med osäkra jobb. Alltså kan folkrörelser inte byggas bara på arbetsplatserna. Då ignoreras majoriteten av människor med temporära jobb och i den informella sektorn. Skandinaviska tillväxtstrategier som förutsätter låg arbetslöshet och starka parter på arbetsmarknaden är otillräckliga, plågsamt illustrerat i Sydafrika.
Den andra orsaken är bristande demokratisk representation. I länder där diktaturer ersattes med demokratiska spelregler kom dessa att – med internationellt stöd – domineras av eliter och affärsmän, vilka saknade intresse att inkludera andra i politiken och bekämpa korruptionen. Genuina demokrater och gryende folkrörelser fick små möjligheter att göra politisk skillnad. Det fanns undantag, men frustrationen och protesterna ökade. Det gick illa även i hyllade exempel på liberal demokratisering, som i Filippinerna, Indonesien, Sydafrika och Brasilien. Och demokratiseringen i Burma krossades av samma militärer som Väst sagt skulle acceptera den. Inte heller vänsterpopulism med folklig entusiasm bakom karismatiska ledare var en lösning när de inte kontrollerades genom demokratisk representation.
I Nord ignorerade socialdemokraterna sin oförlösta internationalisering.
Den tredje faktorn är att ”bottom up” var otillräckligt. Idealt vore det möjligt att främja demokratin och inkluderande utveckling underifrån. Men civilsamhällesgrupper, fackföreningar och sociala rörelser som verkligen försökte bygga demokrati på backen och kombinera olika intressen och sakfrågor gjorde sällan politisk skillnad. De marginaliserades i internationellt guidade förhandlingar om övergång från diktatur till demokrati och blev fragmenterade påtryckningsgrupper som inte lyckades bredda sin bas ens när politiken decentraliserades. Den fortsatte att domineras av bossar, affärsmän och medborgargarden. Inte ens Brasiliens deltagande lokala budgetering kunde stoppa korruptionen högre upp i systemet. Det främsta undantaget var indiska Kerala där folkrörelser drev bildningskampanjer, kartläggning av lokala resurser och fick till en delstatligt koordinerad satsning på folklig medverkan i planering på kommunal nivå. Ändå har det – tills nyligen – varit svårt att institutionalisera framstegen, främja produktion, engagera skeptiska medborgare och vänsterpolitruker samt skapa länkar till andra nivåer och aktörer.
Sammantaget fick många positiva rörelser större handlingsutrymme under demokrativågen men kunde inte bygga ett trovärdigt socialdemokratiskt alternativ till nyliberalismen. Liksom i Nord ledde det till frustration och protester, vilket gjorde det möjligt för högerpopulistiska nationalister att ta över. Anpassliga oligarker friades, medan migranter, missbrukare, HBTQI-personer, vänstern och etniska och religiösa minoriteter skuldbelades.
Stora utmaningar för socialdemokratin i framtiden
I Nord, under tiden, ignorerade socialdemokraterna sin oförlösta internationalisering, vilken dessutom försvårades av motgångarna i Öst och Syd. I Sverige blev detta tydligt från 2012 när Stefan Löfvens team försökte återvända till socialdemokratins grunder. Agendan betonade mer välfärd, samarbete mellan fack och arbetsgivare, ett motsvarande ”global deal” runt om i världen, samarbete med de gröna mot klimatkrisen, feministisk och rättighetsbaserad utrikespolitik och stöd till flyktingar. Men sådana prioriteringar var fortfarande minst lika svåra som för Mitterrand och Palme. Arbetsgivarna ignorerade partssamarbete, nationellt och internationellt. Facket var skeptiskt till de gröna och satte exportindustrin före den radikala utrikespolitiken. Vilken även saknade starka utländska partners. Samtidigt bidrog bristande internationellt engagemang för Mellanösterns och Nordafrikas progressiva till en flyktingvåg som kommunerna inte klarade av. Så hösten 2015 gav Löfven upp. Varefter partiledningen först anpassade sig till den högernationalistiska opinionen, efter danskt mönster – och sedan, när Ryssland invaderade Ukraina, övergav Sveriges 200-åriga alliansfrihet till förmån för NATO. Till stor del för att vinna valet 2022, vilket ändå förlorades. Och utan analys av konsekvenserna för socialdemokratiska partners.
Vi måste åter till Palmes och Brandts analys att den nationellt begränsade socialdemokratin behöver internationaliseras för att bli stark igen.
Ukraina måste stödjas. Men Putin är inte den ende högernationalisten i världen som förhindrar demokratisk kamp mot de existentiella kriserna – från kärnvapenhot och klimatsammanbrott till social osäkerhet, ojämlikhet och fler flyktingar. NATO är inte ämnat att lösa detta. För det krävs andra allianser. Vi måste åter till Palmes och Brandts analys att den nationellt begränsade socialdemokratin behöver internationaliseras för att bli stark igen.
Palmes och Brandts huvudvärk var svaga partners. Problemet kunde ha lösts under den globala demokrativågen, men som vi sett sjönk den ihop. Vi vet dessutom varför och vad som behövs: stöd till demokratisk utveckling som i Europa efter andra världskriget, bredare allianser än på fabriksgolven, mer inkluderande demokratiska spelregler och förening av de progressiva krafterna. Men vore det möjligt?
Forskning visar att det går att bygga fronter med progressiva politiker och rörelser när de fokuserar kraven på mer demokrati för att kunna främja sammanhängande reformer – mot ekonomisk och social osäkerhet, och för hållbar utveckling. Ett skolexempel var den breda alliansen i Indonesien kring 2010 (med stöd av internationell socialdemokrati) för en universell hälsovårdsreform. Problemet var bristen på uppföljande reformer och ett demokratiskt förhandlingssystem för aktionsgrupper, fack, arbetsgivare och politiker. Hur reformer kan följas upp visade sedan Kerala prov på. Samarbetet där mellan kommuner och civilsamhälle som börjat på 90-talet kompletterades av statliga hälso- och välfärdsprogram i kampen mot pandemin, följt av en kunskapsbaserad utvecklingsstrategi. Detta gjorde att vänstern vann stort i valen. Modis högernationalism hade inte en chans. I Chile beredde nyligen en liknande bred allians för demokratiska reformer och sociala rättigheter vägen för vänsterfronten. Liksom Colombias front för fred och socialdemokrati. I Brasilien byggde Lula en bred koalition mot högernationalismen och försöker kombinera sociala rättighetsreformer med kamp mot klimatförändringarna.
Utmaningarna är otaliga, inklusive att skissera omdanande reformer och demokratiska förhandlingssystem. Men det har vi erfarenhet av även i Skandinavien. Liksom en potential att samarbeta för rättvis hållbar utveckling. Om åtminstone sådana frågor kopplades till alliansfrihet och främjades av ett ekumeniskt vänster-demokratiskt nätverk med god förankring i Syd, kunde internationaliseringen av socialdemokratin återupptas. Och kanske även bidra till fred i Ukraina på mer demokratiska grunder än BRICS-länderna.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
