Att Folkpartiet under sitt landsmöte tog ett trestegssprång till riksdagens högerflank har öppnat för nya borgerliga neuroser. Olika ledarsidor har under veckan börjat oroa sig för att förstagångsväljare med liberala ryggmärgsreflexer känner sig mer hemma i det rödgröna landskapet. Är det så konstigt?
Liberala partier har länge varit tudelade. En ekonomisk liberalism med sitt svärmeri för fria marknader har samexisterat med en rättighetsbaserad liberalism. Folkpartiet har nu dragit en skarp linje mellan de båda traditionerna. De har gjorts oförenliga. Partiets utveckling har nått sin logiska slutpunkt. Nu måste en liberal välja.
Veckans inlägg avslöjar att de två stora morgontidningarnas ledarskribenter inte har förstått vad som har hänt. De har inte sett hur det liberala landskapet har ritats om. Hur en allt större andel av den bespottade kulturvänstern utgörs av liberaler. Hur utan stora deklarationer en liberal vänsterposition börjat återerövras.
Redan 2000 spanade Olle Svenning i sin bok Vänstern i Europa: De nya liberalerna?. Tio år senare har frågetecknets kurva kanske redan rätats ut. I vårens Europaval gick Vänsterpartiet fram med ett valmanifest som var överraskande präglat av den klassiska liberala positionen att skydda individen mot superstaten. Men mest frossa får kärnborgerligheten av Miljöpartiet.
Det finns mer. Hela den våg av sexpolitik, integritetsskydd, omsorg för de digitala offentligheternas frihet, migrationsaktivism, kosmopolitism, hbt-rättigheter och queera perspektiv som präglar en generation vänsterdebatt är genomsyrad av det liberala rättighetsarvet. Amnesty var för 25 år sedan identifierat med Folkpartiet. Deras arbete är fortfarande lika liberalt men nu fast förankrat i just den kulturvänster borgerliga partiledare, även Björklund, misstänkliggör som folkfientlig.
De rättighetsliberaler som under landsmötet hörde Jan Björklunds okritiska beundran av hårda skolvillkor i Kina och vilja att lägga Europa platt framför det amerikanska imperiet kan väl inte ens överväga att rösta FP? I likhet med tyska FPD vilar nu Folkpartiet på ett enda liberalt ben – den ekonomiska marknadsliberalismens hårda ben.
I stället börjar en ny kluvenhet ta form bland Europas olika vänsterpartier och -koalitioner när de försöker finna en kompromiss mellan två stora emancipatoriska traditioner: den socialdemokratiska och den rättighetsbaserade liberalismen. Det skapar en massa neuroser även på den kanten. Hur ska man annars tolka det raseri ordet liberal utlöser inom de delar av denna vänster som känner sig hotade?
Den borgerliga vänstern har förlorat alla sina rum. Men på den rödgröna sidan byggs nu en massa (ännu) små liberala utrymmen. De sprider kreativ förvirring.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
