Alla värnar de ensamstående mammorna i tider av kris. Eller? Genom litteraturen och lagen borrar Dagens Arenas reporter i frågan om den statliga modell för jämställdhet som bygger strikt på en tvåföräldrar-modell.
Ensamstående Julia har ångest inför sommaren: ”Har inte råd med glass”
“Undersköterskan Layla har inte råd med semester”
Den här sortens rubriker och berättelser har vi sett oftare sedan inflationen började stiga förra året. Innan dess var det pandemin med smittorisk och ovanligt mycket vabb som grävde ur plånboken på inte minst ensamstående föräldrar. Denna grupp har fått det svårare med ekonomin under 2022. Det handlar om 29 000 kvinnor totalt sett, men många fler i gruppen utlandsfödda ensamstående mammor är ekonomiskt utsatta, jämfört med svenskfödda ensamstående. Nu visar också statistik från Kronofogden att antalet vräkningar där barn är inblandade ökar.
För när allt blir dyrare drabbas de som redan har det knapert värst. Flera organisationer har gått ut med nödrop om den ekonomiska situationen för framför allt familjer med ensamstående föräldrar.
Under en politisk debatt den här våren svarade alla partier jakande på frågan om att höja bostadsbidraget. I budgeten gjordes en tillfällig höjning – för barnfamiljer. Men enligt organisationen Sveriges Makalösa föräldrar täcker den högre nivån inte levnadskostnaderna då taket i bostadsbidraget inte har höjts sedan 90-talet. Sannolikt har ”hyreshöjningarna nu i början av året inte genererat en enda krona mer i bostadsbidrag”, skriver organisationen i sitt remissvar till förslaget.
Regelverken stretar åt olika håll
Som journalist har jag återkommande skrivit om ensamma föräldrars villkor, vad gäller underhållsstöd och bostadsbidrag. Även om underhållsstödet höjts under de senaste åren, och bostadsbidraget tillfälligt höjts för barnfamiljer, med start under pandemin, finns det andra regelverk som snarast försvårat situationen för många ensamma föräldrar.
Sedan 2022 gäller hårdare regler för att återbetala om man råkar ha fått för mycket bostadsbidrag eller sjukpenning, något som bedöms kunna avskräcka många som har rätt till det att ens söka bostadsbidrag. Samtidigt har politiken ännu inte infriat ambitionen om att införa månadsberäkningar för bidrag och ersättningar inom socialförsäkringen, vilket skulle minska risken att bli återbetalningsskyldig rejält.
Förändringen innebär att föräldrar som har huvudansvaret för barnen ofta är utlämnade till den andra förälderns goda vilja att betala underhåll varje månad och i tid.
2016 förändrades reglerna för underhållsstöd. Förändringen innebär att föräldrar som har huvudansvaret för barnen ofta är utlämnade till den andra förälderns goda vilja att betala underhåll varje månad och i tid. Även om undantag i regelverket finns.
Även när ensamstående mammor, som nu, oftare hörs i medier, så är det för det mesta begränsat till några enstaka citat. Och en fråga jag kan sakna är: betalar pappan underhåll? Och hur mycket? Kanske inte för att så många föräldrars situation radikalt skulle förbättras av höjt underhåll. Men det skulle synliggöra den känsliga frågan om pengar och hur vanligt det tycks vara (enligt min anekdotiska sondering) att man undviker att ens ta upp ämnet, för att bibehålla en hyfsad relation till den andre föräldern.
Ensamma mammor är heller knappast en grupp som särskilt ofta organiserar sig politiskt för att driva sina frågor.
Inflation och hyreshöjningar – under 80-talet
På jakt efter egenformulerade berättelser från de ensamma mammorna dyker jag på Lena Kallenbergs Södermorsor. Boken är från 2010 men utspelar sig i skarven mellan 1970- och 80-tal. Låt er inte avskräckas av den något klämkäcka titeln; associationerna leder fel. Det här är en lågmäld berättelse i dagboksform om livet för en nyseparerad (övergiven) mamma på Söder, som med stigande vemod ser den kollektiva samhällsandan brisera runt omkring henne.
Den utspelar sig också, som av en händelse, under en period med hög inflation och hyreshöjningar.
Runt 70 spänn mer i månaden för vår lilla trea. Funderar allvarligt på att byta till något mindre skriver Lena, som till slut också tvingas byta till både mindre boende och i förort.
Till och med statsminister Ullsten slår fast prishöjningar på över fem procent. Handels och Fastighets kräver att LO förhandlar om kompensation.
Lite senare är strejken ett faktum. 100 000 LO-medlemmar strejkar medan arbetsgivarna har svarat med lockout av 800 000 personer. I affärerna är brödet slut och bussarnas tidtabeller oberäkneliga. En lokal metallklubb kräver generalstrejk för att skydda reallönerna.
När en av de äldre hon tar hand om i hemtjänsten frågar om pappan betalar för barnen, duckar hon frågan: ”Han är en bra pappa”
Parallellerna till i dag är tydliga, även om facken tycks mindre stridsvilliga än då.
Lena ligger vaken på nätterna och oroar sig över ekonomin. Hon blir skuldbelagd av förskolepersonalen när de förstår att hon kommer att arbeta hela sommaren. Men när en av de äldre hon tar hand om som ”hemsamarit” frågar om pappan betalar för barnen, duckar hon frågan: ”Han är en bra pappa”.
Så du är ensam mamma. Repliken uttalades med en särskild betoning av en vikarie på dagis häromdan. Det skulle ju inte gå likadant för mig som för morsan.
Till en början finner bokens Lena tröst i gemenskapen med grannkvinnorna Katrin och Jana, även de ensamstående (om än den ena på halvtid). Men allteftersom tiden går blir det tydligt att Lena är den som drar det tyngsta lasset, som hjälper mer än hon blir hjälpt. Dessutom verkar de andra inte hålla den kollektiva tanken lika högt, de tänker mer på sina egna karriärer och utvecklingsmöjligheter och beklagar sig över Lenas molokenhet.
”Positivt tänkande, du borde prova, en kortkurs via arbetsförmedlingen” säger Jana till Lena.
Lena är absolut ingen stark kvinna, i bemärkelsen “klarar mig bra själv”, som ibland präglar de mer nutida berättelserna om frivilligt ensamstående (eller självstående, som är ett valt begrepp) föräldrar. Hon svävar gång på gång iväg i dagdrömmar om att återförenas med sin Hasse. Samtidigt är stark just vad hon är precis hela tiden. Hon kämpar med slitiga arbetsuppgifter, men engagerar sig både i ”sina” pensionärer och grannbarnen, förutom de egna två. Söker gemenskaper och gemenskaplig anda.
Varför är jag så oförmögen att anpassa mig till vardagslivets strypsnara? […]Vi ensamma morsor på Söder, bryter vi ny mark eller lurar vi oss själva?
Jämställd politik?
Ambitionen med 2016 års reform av underhållsstödet byggde på en god jämställdhetsidé: genom att få fler separerade föräldrapar att samarbeta om, och sköta transaktionerna, av underhållsstöd för barnen, skulle fler barn få högre belopp än tidigare. En analys som gjordes i samband med reformen visar nämligen att många föräldrar betalar alldeles för lite i underhåll sett till deras inkomster, särskilt bland låginkomsttagare.
Men som många remissinstanser, däribland Inspektionen för socialförsäkringen (ISF), varnade för redan innan reformen infördes, blev resultatet för många både ökad ekonomisk utsatthet och återaktualiserat våld. En analys från ISF från 2019 visade att 17 procent av de boföräldrar som lämnat systemet med underhållsstöd via Försäkringskassan, återkom med en ny ansökan om att myndigheten skulle sköta betalningen. Det gäller framförallt kvinnor som också är låginkomsttagare, och det vanligaste skälet till ansökan är att den andre föräldern inte har skött betalningarna.
Man ska föra fram föräldrasamarbetet som något positivt, det ingår i Försäkringskassans uppdrag när det gäller jämställdhet.
I en rapport för Försäkringskassans räkning redogör Stina Fernqvist och Marie Flinkfeldt (2023) för hur oförberedda myndighetens handläggare var på de samtal som kom när föräldrar fått klart för sig att reglerna ändrats. Det är en kvalitativ studie, som är utförd under de första åren av reformen (2016-2017). Handläggarna uppmanas att använda öppna och neutrala frågor till de föräldrar som ringer in om underhållsstöd – ett objektivt förhållningssätt från en myndighet kan tyckas – men det riskerar att osynliggöra och nästan omöjliggöra att våld förs på tal, säger Stina Fernqvist om studien.
”Man ska föra fram föräldrasamarbetet som något positivt, det ingår i Försäkringskassans uppdrag när det gäller jämställdhet.”
”Försäkringskassan har sagt till mig att ”regeringen vill att ni ska samarbeta som föräldrar”, som en av de intervjuade föräldrarna säger.
Samtidigt är våld eller tydliga konflikter ofta en förutsättning för att på grund av särskilda skäl få rätt till fortsatta utbetalningar via Försäkringskassan istället för att sköta det själva föräldrarna emellan.
”Man kan ju bara spekulera kring hur det där påverkade föräldrars möjlighet att få underhållsstöd. Och hur många har hamnat helt utanför underhållsstödet? För att man inte vågar eller orkar ta kontakt med den andra föräldern.” säger Stina Fernqvist.
Kärnfamilj i fokus även efter separation
Sociologen Maria Eriksson myntade uttrycket den separerade kärnfamiljen för att beskriva hur föräldrar i svensk lagstiftning ses som en entitet, även när de är skilda. Man förutsätter samarbetsvilja och att båda föräldrarna vill barnets bästa. Stina Fernqvist talar om den nordiska paradoxen; hur bilden av en jämställd relation, gör att våld går under radarn. Om att i Sverige gör man en intervention i familjen när ett barn för illa, medan man i USA griper in och placerar barnet någon annanstans.
Alltså: vår jämförelsevis långt framskridna jämställdhet blir en black om foten på utsatta mammor, vare sig de är helt ensamstående eller drabbade av en man som utövar fysiskt och/eller ekonomiskt våld.
Det finns också en paradox i att den svenska modellen förutsätter två familjeförsörjare, där var och en tar ansvar för den egna ekonomin, samtidigt som de enskilda föräldrarnas behov döljs under retoriken om jämställda par som strävar mot samma mål.
Den här paradoxen tar sig bland annat uttryck i att svensk rätt är ovanligt restriktiv när det gäller att vid skilsmässa döma ut någon form av underhåll till den (ofta) ekonomiskt underlägsna kvinnan, som kompensation för att hon tagit hand om barn och hushåll och därmed gått miste om lön och pensionsinbetalningar. ”Inte ens i de andra nordiska länderna upprätthålls ett lika ovillkorligt krav […] på att en frånskild makes underhållsbehov orsakats av äktenskapet” skriver Anders Agell och Margareta Brattström i en lärobok om familjerätt (2018) och hänvisar till ett avgörande rättsfall.
En röst för de ensamma mammorna
Någon som i litterär form gått hårt åt den här samarbetsnormen är Ann-Marie Ljungberg. I I fallinjen; en essä om prekärfeminism (2015) beskriver hon utsattheten hon upplevde som ensam mamma i Göteborg under 90-talet. Det är en rasande, men samtidigt håglös uppgörelse med den blinda jämställdhetspolitiken, som hon menar slår undan fötterna på ensamstående mammor (ja, hon vägrar prata om föräldrar, då majoriteten av ensamma vårdnadshavare är kvinnor, och de är mycket mer ekonomiskt utsatta än ensamstående fäder).
Hon beskriver isoleringen, det gråregniga Göteborgs-vädret, moralismen – att vara en ensam mamma som röker! – och den krävande, men livsuppehållande gemenskapen i den grupp för ensamstående mammor som hon går med i. Krävande eftersom kvinnorna drar åt olika håll, inte alltid har mycket mer gemensamt än sitt ensamma moderskap (en svindlar föreningen på pengar), livsuppehållande eftersom världen utanför gruppen beskrivs som ensamhet och en oförstående omgivning.
I ditt fall frågar skolpersonalen: hur kommer det sig att ditt barn beter sig så här i vår skola? När det gäller klasskompisen frågar föräldrarna: hur kommer det sig att vårt barn beter sig så här i er skola?
Ann-Marie Ljungberg vänder sin uppgivenhet och ilska mot staten och politiken
Och just när den där ensamma mamman känner sig som mest orkeslös, gör den där omgivningens blick sig påmind.
Kanske är det också så, att medan ni går där, du och ditt barn, börjar barnet bråka, kanske tänder du då en cigarett, eller så kanske du är överviktig, och kanske tittar du då åt sidan och möter en blick från en förbipasserande, kanske är den blicken full av förakt, eller så kanske du tycker att den är det, på grund av din situation.
Men medan Lena Kallenberg sörjer den bristande gemenskapen med andra mammor i samma situation, vänder Ann-Marie Ljungberg sin uppgivenhet och ilska mot staten och politiken. De hon menar är de normgivande feministerna.
“Drabbad av den gemensamma vårdnaden”
Inte minst får vårdnadsreformen 1998, införd under dåvarande jämställdhetsminister Jens Orback (S), skarp kritik:
Jag tror att av alla de saker som orsakade oss lidande – både i bemärkelsen enskilt lidande och mest utspätt lidande per individ – var 1998 års vårdnadsreform den värsta.
Reformen gjorde det lättare för domstolar att i vårdnadstvister utdöma gemensam vårdnad, trots att en part motsatte sig det. Ljungberg berättar om en kvinna i föreningen som gick med på gemensam vårdnad ”för att vara jämställd”. Det gjorde att hon blev av med föräldrapenningen efter åtta månader, eftersom pappan gjort sig oanträffbar, och inte heller skrivit över föräldradagarna på henne.
På samma sätt kritiseras den individuella föräldraförsäkringen, som var ett av dåtidens stora feministiska politiska projekt. Genom att ge båda föräldrarna nio månader var i föräldraförsäkringen, utan möjlighet att skriva över dem på den andra föräldern, skulle fler par uppmuntras, eller pushas, till att dela lika på föräldraledigheten, vilket skulle öka den ekonomiska jämlikheten mellan män och kvinnor. Den individualiserade föräldraförsäkringen ses som ett hot från prekärfeministerna som Ljungberg talar för, en risk att barnet och den i praktiken omhändertagande föräldern blir av med sex månaders föräldrapenning. Och får en enbart försämrad ekonomi.
Vi hade inte tid med tankelekar. Vi hade allihop, utan undantag, problem med ekonomin. De flesta av oss hade eller hade haft problem med föräldradagarna. Golvet låg då på 3 000 kronor i månaden efter skatt. Och de dagar som papporna skulle ta ut flöt i väg och syntes aldrig till för någon av oss. Det var alltid minst en av oss som gick till socialen.
Har perspektiven ändrats?
I dag säger Ann-Marie Ljungberg att hon tror att hennes bok och debattinlägg påverkade politiken och det egna partiet, Socialdemokraterna. Ett tecken på det är, menar hon, att det inte finns någon stark opinion som driver frågan om individuell föräldraförsäkring.
Kanske finns det en ökad förståelse för de ensamma mammornas perspektiv. Eller? Underhållsstödsreformen pekar åt ett annat håll, även om politikerna sedan införandet har mjukat upp regelverket genom att förlänga den tidsperiod som underhåll kan betalas via Försäkringskassan, och tiden före omprövning. Sedan Ljungbergs bok kom ut har också familjerättslagstiftningen ändrats på flera punkter, och barnperspektivet har fått ett större genomslag.
Ändå säger forskaren Stina Fernqvist att mammor och barn riskerar att fara illa med nuvarande lagstiftning. Det gäller även underhållsreformen:
“Försäkringskassan har inte i uppdrag att upptäcka våld utan reformen är del i ett jämställdhetsuppdrag.
Källor:
I falllinjen: En essä om prekärfeminism, Ann-Marie Ljungberg, Korpen förlag, 2015
Södermorsor, Lena Kallenberg, Leopard förlag, 2010
I skuggan av pappa. Familjerätten och hanteringen av fäders våld, Maria Eriksson, 2003.
Hantering av samtal om ekonomi, föräldrakonflikter och möjligt våld i nära relation efter underhållsstödsreformen 2016, forskarrapport för Försäkringskassan, Stina Fernqvist & Marie Flinkfeldt, 2023
Äktenskap, samboende, partnerskap, Anders Agell & Margareta Brattström, Iustus förlag, 2018.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
