Under senare år har spänningarna mellan svenska fackliga organisationer och Europafacket varit starka. Men den som lyfter blicken inser att Europafacket är av avgörande betydelse. Det finns goda skäl att hylla 50-åringen.
I år fyller Europafacket ETUC 50 år och i början av maj höll organisationen kongress i Berlin där LO-juristen Claes-Mikael Ståhl valdes till vice generalsekreterare. Ingen av dessa händelser har skapat några större rubriker i Sverige, inte ens i fackföreningspressen, trots att såväl LO, TCO som Saco är medlemmar. En orsak kan vara den segdragna slitningen mellan svensk fackföreningsrörelse och Europafacket om synen på offentligt reglerade minimilöner. Under en period var missnöjet med Europafacket till och med så stort att LO slutade att betala medlemsavgiften.
Den fackliga nedgången har inte varit lika stor inom alla branscher
Men den europeiska fackföreningsrörelsens historia sträcker sig betydligt längre tillbaka i tiden än 50 år. Europa är den globala fackföreningsrörelsens vagga. De första fackliga organisationerna uppstod i början av 1800-talet i Manchester i Storbritannien. Därifrån spreds den fackliga idén vidare, först till andra länder i Europa, sedan till andra kontinenter. Fortfarande är den fackliga organisationsgraden högst i Europa. Hur den fackliga rörelsen utvecklas här har därför en stor symbolisk betydelse för hela den globala fackföreningsrörelsen.
Just av detta skäl är den fackliga tillbakagången i Europa allvarlig. Den fackliga organisationsgraden har rasat till den lägsta nivån sedan 1950. I flera länder har nedgången varit kraftig. I Nederländerna är organisationsgraden numera 20 procent, i Storbritannien 26 procent och i Tyskland 18 procent. Ännu värre är läget i många länder i Central- och Östeuropa. I Tjeckien är organisationsgraden 17 procent, i Ungern 12 procent och i Estland 10 procent.
I en ny antologi, ”Trade unions in the European Union – Picking up the pieces of the neoliberal challenge”, utgiven i samarbete med det europeiska fackföreningsinstitutet ETUI, vänder och vrider en rad forskare på dessa siffror och gör djupdykningar i flera europeiska länder. Texterna är en guldgruva för den som vill borra djupt. Dessutom kan hela boken, på 1488 sidor (!), fritt laddas ner. Ett övergripande tema är hur nyliberal politik, där facket uppfattas störa den fria marknaden och där bekämpandet av inflationen anses viktigare än att hålla ner arbetslösheten, har bidragit till att trycka tillbaka de fackliga organisationerna. Vidare har den så kallade ”trojkan” bestående av Europakommissionen, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden ställt krav på skuldsatta länder i Central- och Östeuropa som underminerat den fackliga styrkan. Ett av dessa krav har varit att bryta upp övergripande kollektivavtal och i stället decentralisera förhandlingarna. En effekt har blivit färre fackliga medlemmar och lägre täckning av kollektivavtal.
Den fackliga nedgången har inte varit lika stor inom alla branscher. Ett europeiskt mönster är att de fackliga organisationerna har särskilt svårt att organisera anställda i detaljhandeln och i servicenäringar som hotell- & restaurang, catering och turism. Eller uttryckt på ett annat sätt, den klassiska arbetarklassen bestående av industriarbetare (där många är män) är inte sällan välorganiserad, medan organisationsgraden är lägre i den framväxande arbetarklassen (där många är kvinnor och migranter). Ett annat mönster är ökningen av tillfälliga anställningar och deltidsarbete (76 procent av alla deltidsarbetande i Europa är kvinnor). Även bland dessa är många oorganiserade.
När både organisationsgrad och täckning av kollektivavtal sjunker tvingas fackliga organisationer att byta strategi. Starka fackföreningar vinner på att styra genom kollektivavtal utan att staten blandar sig i. Svaga fackföreningar söker stöd av staten och kräver offentliga minimilöner och allmängiltigförklarande av kollektivavtal (det vill säga att avtalen blir lag). Denna spänning är grundvalen för dragkampen om minimilöner inom Europafacket.
Svensk och nordisk fackföreningsrörelse bör fortsätta att försvara den nordiska modellen. Men i dagens globaliserade värld är fackföreningsrörelsen tvungen att samarbeta över nationsgränserna. Det är också uppenbart att den sociala dimensionen inom EU är av enorm vikt, inte minst för låginkomsttagare i Central- och Östeuropa.
För svenska fackföreningsrörelse finns två frågor som borde ha samma relevans: Hur ska EU:s regelverk se ut för att understödja en stark fackföreningsrörelse på hemmaplan? Och hur bör svenska fackliga organisationer agera för att bidra till en stark europeisk fackföreningsrörelse?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
