Sverigedemokraterna försöker vinna poäng med unkna normer. Jag tror de får svårt att lyckas.
När jag gick i gymnasiet i mitten av 1980-talet var homofobi fortfarande norm i det svenska samhället.
”Bögsjukdom”, sade ett par av mina klasskompisar när vi talade om HIV på socialkunskapen. En lärare på högstadiet kallades ”mes” för att han var bög. Ingen, verkligen ingen, på skolan vågade komma ut.
Jonas Gardell har skrivit bra om den där perioden i sin formidabla svit Torka aldrig tårar utan handskar.
Men sedan hände något. Respekten för mångfalden har ökat dramatiskt. Och det gick snabbare än jag tror att någon hade räknat med. Gardell spelade en avgörande roll, tillsammans med några andra som slutade huka och började tala om saken på riktigt.
En annan avgörande sak var Pridetågen. Hur de spred sig över landet. Blev en fest för alla med en modern livssyn.
Det saknas verkligen inte problem i dag. Mer traditionella normer präglar fortfarande delar av samhället. Men jag vill nog också hävda att Pride har blivit en del av den svenska folksjälen. Det är inte längre stigmatiserat att bryta mot normerna om du går i en hyggligt genomsnittlig svensk skola. Tvärtom görs det hela tiden.
Och just därför framstår Björn Söders och andra Sverigedemokraters hat mot Pride och transpersoner och drag queens som läser sagor för barn som så otroligt osvenska.
I ett sedermera raderat inlägg på Twitter gjorde Söder nyligen ett utfall mot just Pride, och mot moderater som ska tala på festen i Stockholm, bland annat Ulf Kristersson och riksdagens talman Andreas Norlén.
”Att talman och statsminister legitimerar pedofili är helt oacceptabelt”, twittrade Söder.
Han kopplar alltså samman Pridefestivalen med pedofili. Ett tydligare uttryck för homofobi är svårt att tänka sig.
Och en mer ”osvensk” syn på hbtqi-personer och Pride-firandet får man leta efter.
Att Sverigedemokraternas gruppledare i riksdagen, Linda Lindberg, kallar hans inlägg ”problematiskt” ändrar inte den bilden. Partiet visar gång på gång att de har en extremt förlegad syn på detta.
Utfallen har förstås sin förklaring. Över hela världen har högerextrema krafter på senare år använt hbtqi-frågorna för att stärka sin ställning. Mänskliga rättigheter betyder ingenting när politiska poänger ska tas och makt vinnas. Och det pågår på flera sätt en global backlash mot hbtqi-personer
Sverigedemokraternas hat mot Pride och deras bisarra utfall mot sagostunder med drag queens ska ses i det ljuset.
Men om Sverigedemokraterna tror att det finns massor av svenska röster att vinna på att knyta an till den globala högertrenden gör de nog en felbedömning. I alla fall i nuläget. Men visst, stämningar kan ändras och jag kan få fel. Deras ”mission”, bedriven med påfallande uthållighet, är ju att vrida den svenska opinionen i icke-liberal riktning.
Jag brukar tänka på hur min farmor såg på saken. Jag frågade henne en gång hur inställningen till homosexualitet var bland hennes umgänge på 1930-talet i Lidköping.
– Ja, det var väl inget särskilt egentligen, fast man pratade kanske inte om det, svarade hon.
Ingen upprördhet. Inget hat. Inte ens på samma nivå som mina klasskompisar på 1980-talet.
Min farmor hade inte haft någon förståelse för Björn Söders utfall.
Och hon hade fyllt 104 i år.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
