Historien om de två tågen

En talangfull fotograf med smått genial förmåga att alltid befinna sig i händelsernas centrum, och två tåg som avgjorde hela 1900-talets utgång. Lars Ilshammar skriver om bolsjeviker, mensjeviker och en svensk socialdemokrat.  

Bilden kommer som en snigel, men försvinner som en blixt. Så sägs det ofta. Axel Malmström var mästerfotografen som verkligen hade förmågan att fånga detta magiskt försvinnande ögonblick. Den dramatiska våren 1917 lyckades han till exempel flera gånger om att vara på exakt rätt plats vid exakt rätt tid.

Först förevigade Malmström som enda fotograf Lenin med sällskap och driv i steget på snabbt Stockholmsbesök den 13 april, en route från exilen i Schweiz till den kokande revolutionsgrytan i Petrograd. Knappt två månader senare tog han så den klassiska bilden på Hjalmar Branting, precis när han håller på att bli nedriden mitt i demonstrationskaoset på Gustav Adolfs torg i Stockholm den 5 juni.

Mellan de båda bilderna råder ett nära och självklart samband som inte bara handlar om en talangfull fotograf med smått genial förmåga att alltid befinna sig i händelsernas centrum, eller om hur Stockholm denna vår blev skådeplatsen för världshistorisk dramatik i allmänhet – utan också om hur denna dramatik i synnerhet speglar en då ytterst känslig och osäker balansgång mellan revolution (Lenin) och reformism (representerad av Branting).

Det finns ett tredje, mera okänt Malmströmfotografi just från junikravallerna på Gustav Adolfs torg den 5 juni som gör detta intrikata samband ännu tydligare. Det vi ser på bilden, som tycks vara tagen ungefär mitt på Norrbro, är hur två stora barska polismän för bort en liten tilltufsad man i skrynklig kostym – men vem var han den anonyme mannen, och hur kunde han ha något att göra med Lenin, Branting och hela det storpolitiska dramat revolutionsvåren 1917? Den energiske historikern Mats Hayen på Stockholms Stadsarkiv ska ha äran av att ha grävt fram mycket av den förklarande och förbluffande bakgrunden. Så här var det:

Den tilltufsade mannen från Petrokow

Den tilltufsade mannen på bilden hette Josef Isockowitch Skoutelsky och var född 1889 i staden Petrokow (idag Piotrków Trybunalski) i dåvarande ryska Polen som ”mosaisk trosbekännare” – han hade alltså judisk bakgrund. I Stockholm bodde han inneboende på Karlsviksgatan på Kungsholmen och arbetade som skräddare på NK:s damskrädderi. Men eftermiddagen den 5 juni hade Skoutelsky lämnat NK för att tillsammans med en kamrat titta på vad som hände omkring och i riksdagshuset där det just pågick en minst sagt animerad debatt utifrån Hjalmar Brantings interpellation om införandet av allmän och lika rösträtt.

Det låg skarpa revolutionsstämningar i luften denna dag och på Gustav Adolfs torg lyckades han hamna i centrum av tumultet när den ridande polisen gjorde chock mot demonstrerande arbetare. Mest av en slump blev han så en av tre personer som häktades den dagen. Men det var bara Skoutelsky som dömdes för sina påstådda gärningar under det som har gått till historien under den något överdrivna rubriken ”Blodbadet på Gustav Adolfs torg”. De andra två släpptes efter förhör. Skoutelsky ensam anklagades för ha utdelat ett knytnävsslag mot polisen Jöns Borgs huvud, men hävdade till sitt försvar att han själv fått ett slag i magen så att det svartnade framför hans ögon, och att han bara hade lyft sin högra arm för att skydda sig.

Stockholms rådhusrätt dömdes honom ändå till tre månaders straffarbete på Långholmen – med påföljande utvisning ur riket. På grund av det oklara läget i Ryssland sköts utvisningen dock upp. Skoutelsky valde då så småningom att lämna Sverige på egen hand och avreste till Ryssland med ångfartyg den 28 september 1918. Hans fortsatta liv i den nya Sovjetstaten är tills vidare okänt. Kanske försvann han i någon av Stalins många utrensningar. Möjligen finns kunskap om detta att hämta i för tillfället otillgängliga ryska arkiv.

Josef Isockowitch Skoutelsky är förstås intressant som ett enskilt människoöde i revolutionens och världskrigets kaos, men också för att han indirekt sätter ljuset på en avgörande historisk händelse. Skoutelsky tillhörde nämligen den något vildvuxna kretsen av ryska politiska emigranter som blåsts samman i Schweiz åren före och under första världskriget. Den 16 maj hade han så kommit till Stockholm med ett av de två specialtåg som våren 1917 förde emigranterna genom Tyskland hem till den pågående revolutionen i Ryssland. Men till skillnad från de övriga resenärerna blev han av någon anledning kvar i Sverige.

Lenin på tåg till revolutionen

Här är det nödvändigt att stanna till just vid den högintressanta uppgiften om två specialtåg. Det första tåget, det som mitt under brinnande världskrig transporterade Lenin med entourage genom fiendelandet Tyskland till Petrograd, är ju minst sagt välkänt. Det tyska utrikesministeriet hade kommit på den lika kreativa som originella idén att stoppa in Lenin och en blandad samling av hans bolsjeviker i en järnvägsvagn och skicka hem dem från exilen i det neutrala Schweiz via Tyskland och det likaledes neutrala Sverige till det våldsamma politiska tumult som nu rådde i Petrograd efter marsrevolutionen.

Tyskarna betraktade nämligen Lenin och hans lilla bolsjevikparti som ett politiskt virus som man tänkte injicera i det sönderfallande ryska imperiet, med den baksluga förhoppningen om att de skulle göra slut på kriget på östfronten så att den kejserliga armen äntligen kunde vända hela sin styrka västerut – en uträkning som ganska snart ska visa sig nog så korrekt genom fredsfördraget i Brest-Litovsk i mars 1918 som abrupt avslutade kriget för Rysslands del.

Att den stora tyska våroffensiven på västfronten, känd som ”Kaiserschlacht” eller ”Ludendorffoffensiven”, ändå körde fast efter omfattande inledande framgångar är en annan sak. I själva verket skulle Kaiserschlacht bli början till slutet för den tyska krigsmaskinen, som nu hade gjort slut på lämplig kanonmat. I november tvingades den tyska regeringen be västmakterna om vapenstillestånd, varpå revolution utbröt i Berlin och kaisern tvinades gå i landsflykt.

Fred till varje pris och all makt till sovjeterna!

I boken ”Lenins resa. Vägen till revolutionen 1917” har den brittiska historikern Catherine Merridale i detalj skildrat vad som hände under och omedelbart efter Lenins historiska tågresa. När han anlände till Finlandsstationen i Petrograd den 16 april (med 24 miljoner tyska riksmark i bagaget) var Lenin fortfarande en ganska okänd och udda politisk figur. Men genom att omedelbart inleda en energisk och outtröttlig antikrigsagitation under parollen ”fred till varje pris” lyckas han snabbt vinna krigströtta arbetare och soldater för sin sak.

Lenin fördömde genast både mensjevikerna (socialdemokraterna) och socialrevolutionärerna, som dittills hade dominerat Petrogradsovjeten, för att de stödde den provisoriska Kerenskijregeringens fortsatta krigsansträngningar. Redan den 17 april publicerade han sina ”Aprilteser” i Pravda där han istället förespråkade omedelbar fred med Tyskland och Österrike-Ungern, införande av sovjetstyre (”all makt till sovjeterna”), omfattande förstatliganden och expropriering av mark för att så snart som det bara var möjligt upprätta ett socialistiskt samhälle.

Det var ett budskap som skapade momentum för Lenin och hans bolsjeviker i det gamla murkna tsardömet och som snart skulle bana väg för hans uppstigande till den högsta politiska makten genom den beryktade statskuppen på hösten 1917. Den fortsatta historien känner vi. Rysslands korta vår med löften om demokrati och frihet efterträddes av en drygt 70 år lång totalitär isvinter.

Ett tåg kommer lastat – med revolutionärer

 Men det fanns alltså ett andra och i dag i stort sett okänt specialtåg, som anlände till Stockholm den 16 maj 1917, drygt en månad efter Lenins. Om det första tåget hade transporterat hem en kärntrupp av Lenins mest hängivna vapendragare med familjer fanns hans främsta motståndare inom den breda ryska socialistiska rörelsen ombord på det andra: Pavel Axelrod, kallad ”den ryska revolutionens fader”, den inofficielle partiledaren Julij Martov, Aleksandr Martynov, Raphael Abramovitch med flera av de ledande mensjevikerna.

Martov hade varit den ursprungliga initiativtagaren till idén att byta ut ryska socialister i exil mot tyska medborgare internerade i Ryssland. Den provisoriska regeringen i Petrograd var dock ovillig att gå med på utbytet, och Martov fick vänta tills tyskarna kom på en liknande idé. Han avböjde sedan att följa med i Lenins parti på den berömda tågresan genom Tyskland. När Lenin väl hade anlänt till Petrograd vädjade de återstående medlemmarna av den ryska kolonin till den tyska regeringen, genom Schweiziska Röda Korset, om tillstånd att få ta sig hem samma väg med sina familjer.

Totalt ankom 257 exilpersoner med detta tåg, förutom mensjevikerna en mycket blandad skara som bland annat bestod av representanter för Universal Jewish Workers Union i Litauen, Polen och Ryssland (BUND), Konungariket Polen och Litauens socialdemokrati, Det lettiska socialdemokratiska arbetarpartiet, Polska socialistpartiet, Parti av socialistiska revolutionärer (socialrevolutionärer), Judiska socialdemokratiska arbetarpartiet “Poalezion”, Zionist Socialist Workers Party plus en grupp till namnet partilösa socialister med Angelica Balabanoff i spetsen.

Samt alltså Josef Isockowitch Skoutelsky som tillhörde den lilla kuriösa gruppen ”kommunistiska anarkister”, närmast att betrakta som lärjungar till anarkistprofeten Pjotr Kropotkin. Att han senare i en bön om advokathjälp från häktet till de ryska politiska emigranternas hemresekommitté påstod sig känna Karl Radek (en av Lenins närmaste medarbetare som hade skickats tillbaks till Stockholm för att förestå centralkommitténs utlandsbyrå) vittnar dock om att det ideologiska avståndet till bolsjevismen kanske inte var oöverstigligt just vid denna tid.

De senfärdiga mensjevikerna

Som av en händelse anlände samtidigt åtta ryska emigranter som engelsmännen hållit internerade i ett läger för tyska krigsfångar närheten av Halifax i Kanada till Stockholm. De hade just släppts fria på begäran av den provisoriska ryska regeringen. Bland de åtta fanns en viss Lev Trotskij som senare skulle upphöjas till krigskommissarie, bli Röda arméns hänsynslöse skapare och till slut Stalins värste fiende. Stockholm hade alltså förvandlats till ett nav för många resande revolutionärer av olika kulör, men med samma hägrande mål på andra sidan Östersjön: Petrograd.

För mensjevikerna som reste med det andra specialtåget var Ryssland inte tillräckligt utvecklat för att omedelbart övergå till socialism, och de menade därför att Lenin med sin radikala strategi riskerade att kasta den alldeles nykläckta republiken direkt in i ett inbördeskrig. I detta skulle de snart få rätt. Men de gjorde sig ingen direkt brådska hem utan stannade i Stockholm några dagar för att bland annat delta i olika pågående kongressförberedelser – medan Lenin intensivt fortsatte att kampanja för sin sak genom att organisera massmöten, skriva frenetiskt i bolsjevikernas huvudorgan Pravda och hålla rader av offentliga tal.

Kanske spelade åldersskillnaden mellan huvudpersonerna också en roll för mensjevikernas senfärdighet. Mellan Axelrod och Lenin skilde det till exempel hela 20 år. När mensjevikledarna väl anlände till Petrograd var det i alla fall för sent. Lenin hade hunnit före. Även om det återstod åtskilliga och komplicerade förvecklingar hade de i princip blivit utmanövrerade av en mera snabbfotad och handlingskraftig motståndare som redan hade lyckats omvända arbetare, soldater, sjömän och bönder till bolsjeviksympatisörer.

Till saken hör också att mensjevikerna omedelbart gav sig in i interna strider om det ideologiskt renläriga i socialisters medverkan i den provisoriska ”borgerliga” Kerenskijministären, snarare än att ta upp kampen mot Lenin. Socialdemokrater och liberaler hade tillsammans bildat Rysslands första demokratiska regering direkt efter tsarens fall och vid den tiden var en sådan koalitionsbildning fortfarande en het stridsfråga inom den mera foträta delen av den socialistiska rörelsen – och inte bara i Ryssland

Ministersocialism eller proletariatets diktatur?

Snart skulle Hjalmar Branting få höra skarp kritik från vänster om att han förrådde arbetarnas och socialismens sak när han – högst motvilligt – accepterade posten som finansminister i Nils Edéns första liberal-socialdemokratiska koalitionsregering efter andrakammarvalen i oktober. År 1917 var ”ministersocialism” ett skällsord för Sveriges ortodoxa socialister.

Branting välkomnade för sin del despotins fall i Ryssland, han hade ju varit svuren fiende till tsardömet ända sedan sin nihilistiska ungdom i nära kompanjonskap med Karl Staaff och August Strindberg, men ansåg att marsrevolutionen 1917 var ”demokratins seger, inte socialismens”. Kontakterna med den ryska arbetarrörelsen hade han aldrig släppt, och i april, samtidigt som Lenin lämnade Bern i Schweiz, besökte han Petrograd, där han lyckönskade till revolutionens seger. Senare skulle Branting på olika sätt försöka hjälpa den reforminriktade Kerenskijregeringen, så länge den lyckades hållas sig kvar vid makten.

Historikern Alexander Kan menar i sin bok om svensk arbetarrörelses förhållande till ryska revolutionen att socialdemokratin stödde hela den ryska arbetarrörelsen fram till marsrevolutionen. Men under våren när bolsjevikerna successivt manövrerade ut Alexandr Kerenskij började många svenska socialdemokrater dra åt sig öronen. Efter kuppen i november var SAP öppet fientligt till den nya bolsjevikregimen, medan de nya vänstersocialisterna som hade bildat eget efter partisprängningen i februari blev Lenins entusiastiska supportrar, flörtade med proletariatets diktatur och snart ville förvandla Sverige till en rådsrepublik efter rysk modell.

Branting var kategoriskt negativ till Lenins maktövertagande och skulle bli en oförsonlig motståndare till bolsjevismen. När inbördeskriget bröt ut i Finland i januari 1918 stod Branting inte entydigt på de rödas sida. De hade ju de facto gjort uppror mot Lantdagen, det nya självständiga Finlands demokratiskt valda riksdag. Kommunismen i Ryssland måste också störtas innan den hann bita sig fast, ansåg han, och understödde därför de socialister som ville försvara demokratin med vapenmakt.

Ett förlorat tillfälle och en revolution som åt sina egna

Sommaren 1918 reste pacifisten Branting till och med till Paris för att övertala Frankrike och Storbritannien att ingripa militärt för att göra slut på Lenins diktatur. Men västmakterna var fullt upptagna med att avsluta det hopplösa skyttegravskriget mot Tyskland på västfronten, och tillfället gick förlorat. Kampen mot bolsjevikregimen övertogs av reaktionära generaler. Först 1922 stod Lenin och Röda armén som slutliga segrare efter ett särdeles långt, blodigt och brutalt inbördeskrig.

Dessförinnan hade en del ledande mensjeviker, som Julij Martov, desperat försökt förhandla fram en all-socialistisk regeringskoalition mellan mensjeviker, bolsjeviker, socialrevolutionärer och diverse andra socialistiska fraktioner. Men varken Lenin eller någon av ledarna för de andra föreslagna koalitionspartierna visade något som helst intresse för idén, även om den hade visst stöd i arbetarleden. Lenin behövde vid det laget inte längre luta sig mot någon annan makt än sin egen högst enväldiga sovjetmakt.

De mensjeviker som inte gjorde offentlig avbön och rättade in sig i de bolsjevikiska leden blev snart fängslade, avrättade eller, om de hade tur, förpassade tillbaks till den tröstlösa exilen. Och när revolutionen började äta sina egna barn gick inte ens så lojala och hängivna bolsjeviker som Karl Radek säkra. Han misshandlades till döds av NKVD-officerare i ett arbetsläger i Uralbergen våren 1939 – på Stalins order. Dessförinnan hade han dömts för antisovjetisk verksamhet i en av de skådeprocesser som Stalin lät arrangera mot Lenins gamla medarbetare.

När tågordningen skrev världshistoria

Inför historien om de två tågen går det förstås inte att undvika att tankarna svindlar iväg i en kontrafaktiskt riktning. Vad hade hänt om det andra tåget kommit först? Hur skulle den moderna historien ha sett ut om de senfärdiga och självupptagna mensjevikerna hade varit bara en aning mera aktiva och på sin vakt mot Lenin? Kunde den gryende ryska demokratin våren 1917 ha överlevt och fått blomma ut under 1920-talet? Kunde ondskefulla 1900-talsfenomen som Molotov–Ribbentrop-pakten, Gulag och hela det kalla kriget kanske till och med ha undvikits?

Och för att dra ut den kontrafaktiska tråden riktigt långt; skulle en Vladimir Putin alls ha funnits till och kunnat få den bisarra idén att invadera Ukraina för att återupprätta det forna sovjetiska imperiet år 2022 om det istället hade varit Pavel Axelrod eller Julij Martov som Axel Malmström fångade med sin kamera den där dagen på Vasagatan i Stockholm i april 1917?

Historiens facit brukar ofta tillskrivas konsekvenserna av sociala och ekonomiska rörelser på djupet, den så kallade basen i historiematerialistisk kontext. Men ingen kan förneka att de mänskliga aktörerna och bland även själva det historiska skeendet kan ha en avgörande betydelse för det faktiska utfallet. Historien om de två tågen blir därmed också en påminnelse om vad som kunde ha varit, allt kanske beroende på någonting så banalt som tågordningen.

Läs mera om Josef Isockowitch Skoutelsky och Blodbadet på Gustav Adolfs torg här: https://stockholmskallan.stockholm.se/post/31670