Synaps rimmar på välfärdskollaps

Marknadiseringen av vården ledde inte till högre effektivitet. Den nya tankesmedjan får svårt att övertyga om motsatsen. 

Låt marknaden ta över sjukvården! I slutet av det nyliberala 1990-talet var det ett krav som också kunde undertecknas av vårdfacken. I november 1997 hävdade Vårdförbundets ordförande Eva Fernvall och Läkarförbundets ordförande Roberth Leth tillsammans med bland andra Saco:s ordförande Anders Milton att landstingen borde reduceras till ”en organisation som på invånarnas uppdrag upphandlar de mest ändamålsenliga vårdtjänsterna” på en marknad.  Skälet var enkelt, ”en konkurrensmarknad” skulle ge ”en bättre fungerande vård till samma eller lägre kostnad.”

Ökad tillgänglighet för lönsamma patienter och sämre tillgänglighet för de olönsamma

Det fanns inga gränser för hur långt privatiseringarna skulle kunna gå. ”Rent organisatoriskt torde det för landstingen inte vara särskilt svårt att göra sig av med det mesta av eget direkt ägande av sjukhus och vårdinrättningar. Det finns mängder av intressenter som är beredda att träda in om priset och villkoren är de rätta.”

Så rätt de fick. Och så fel.

Marknaden tog verkligen över sjukvården. Inte bara genom att privata vinstdrivande aktörer tog över en allt större andel av vården, utan framförallt genom att hela vården – både den som utförs i offentlig drift och den som privata företag utför – började styras som en marknad. Marknadiseringen har inte minst påverkat primärvården, som lyder under tvångs-LOV: alla regioner måste enligt lag organisera primärvården enligt lagen om valfrihetssystem (LOV), som i korthet går ut på valfrihet för vårdbolag att etablera vårdcentraler när och var de vill, utan att behöva respektera hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf om att det är den som har störst behov ska ges företräde till vården.

Det har lett till ökad tillgänglighet för lönsamma patienter (relativt friska i socioekonomiskt privilegierade områden i storstäderna) och ännu sämre tillgänglighet för de olönsamma: för kronikerna, de multisjuka, de ”marknadskraftlösa” som folkhälsoexperten Göran Dahlgren kallar dem.

Samtidigt fick de ju fel: när politikerna lät marknaden ta över sjukvården blev den inte mer effektiv, mer tillgänglig, eller av högre kvalitet, som privatiseringsivrarna påstod. I dag kostar sjukvården mer än någonsin. Samtidigt är köerna längre, och svenskarna är mer missnöjda med vården. Privatiseringar var inte dess räddning, utan den jämlika vårdens undergång.

De senaste åren har det skett en tillnyktring. Den försiktiga reformeringen av de skattefinansierade vårdmarknaderna i Region Stockholm är ett tecken.

Ett annat är de positionsförflyttningar som sker på den marknadsliberala sidan. Ideologiskt övertygade liberaler som insett att allt som kan organiseras som en marknad inte bör marknadiseras. Vissa delar av ekonomin, och vissa delar av samhället, kan inte styras på ett effektivt sätt genom konkurrensutsättning. Inom vården och omsorgen skapas kvalitet i mötet mellan välfärdsproffs och omsorgstagare eller patient. Kvaliteten avgörs framförallt av personalens villkor: deras kompetens, tid, handlingsutrymme.

Vinstdrift skapar incitament att spara in på just detta. Istället för att outsourca till vinstdrivande företag bör demokratiskt valda politiker återta ansvaret – och kontrollen. Robert Wenglén, den moderata kommunstyrelseordföranden i Lomma, är en av dem. ”Det går att få mer pang för pengarna om äldreomsorgen drivs i kommunal regi”, som Wenglén konstaterat. Politikerna måste ha ”rådighet” som han väljer att uttrycka det.

Ännu ett tecken är möjligen det senaste tillskottet i Stiftelsen Fritt Näringslivs flora av opinionsbildande verksamheter. Timbro och Näringslivets Mediaservice har fått sällskap av Synaps, en ”framtidsoptimistisk” tankesmedja om sjukvård med ett ”medborgar- och marknadsliberalt perspektiv”. Chef är Gustaf Drougge, tidigare kanslichef för Moderaterna i marknadsexperimentets Mecka Region Stockholm.

En skicklig debattör, med ett sympatiskt anslag att skapa en plattform för läkare och andra vårdprofessionella, men argumenten är de samma. Den privata vården ska ”hjälpa till” och ”avlasta” den offentliga. Köerna ska kapas med ”mer rättigheter” till enskilda patienter. Det behövs mer ”innovationer” och ”entreprenörskap”.

Synaps hävdar att svensk borgerlighet lämnat ”walkover till vänstersidan i sjukvårdspolitiken”. Säkert ett bra sätt att ragga finansiärer. Men knappast en beskrivning av verkligheten.

Istället är vården alltså mer privat än någonsin.

Att det nu finns en egen, näringslivsfinansierad tankesmedja för vårdfrågor ska nog också ses som ett uttryck för att vården blivit allt mer lönsam. Fler företag riskerar mer om folkvalda skulle lyckas reglera vårdmarknaderna bättre. Det är allt större vinster som står på spel.

Kommer Synaps att lyckas hålla driva debatten i marknadsliberal riktning? Jag tror inte det.

Jag tror det är fler än jag som tycker att Synaps rimmar på välfärdskollaps.