Politik SD:s intåg i riksdagen 2010 har skakat om svensk politik i grunden. Framför allt vad gäller partiernas retorik och problembeskrivningar, menar forskare.
Almedalen 2018. Det blåser lätt. På Almedalsscenen står moderatledaren Ulf Kristersson och talar inför en fullsatt publik. På podiet står slogan ”Lika för alla – Rättigheter, skyldigheter, möjligheter”.
– Moderaterna har flera värderingsgränser, vi kommer inte att regera eller regeringsförhandla med Sverigedemokraterna, säger han och markerar tydligt med handen.
Applåder. Ulf Kristersson fortsätter:
– Sverigedemokraterna kanske ställer frågan om invandring, men har inte svaren.
– I inget annat parti säger så många, så ofta så horribla saker som i Sverigedemokraterna.
– Sverigedemokraterna hyllar gärna ledare som ifrågasätter den demokratiska grunden för vårt Europa.
– Deras vice talman ifrågasätter gång på gång om judar och samer verkligen är svenskar.
I ett flertal intervjuer samma år slår han fast att Moderaterna inte kommer att samarbeta eller samregera med SD.
– Jag tycker att man ska samtala, samarbeta och regeringsförhandla med partier som man verkligen delar grundläggande värderingar med, säger han till Dagens Samhälle.
Men det dröjer dock bara tre år innan Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna går ut med att de ska samarbeta. Helomvändningen förklaras med att ett samarbete med Sverigedemokraterna är nödvändigt för att byta regering och ”lösa de stora samhällsproblemen som finns”.
MP och Alliansen gör upp om migrationen
För Moderaterna handlar det om enkel matematik, menar Patrik Öhberg, forskare och lärare vid SOM-institutet, Göteborgs universitet.
– Det är inte svårare än att titta på opinionsundersökningarna och var M-väljarna befinner sig. Ska det finnas förutsättningar att sitta i regering och vara statsminister måste man förhålla sig till Sverigedemokraterna. Nu är partiet vid maktens grytor, det går inte att tänka bort, säger han.
Sverigedemokraternas framgångsresa saknar motstycke i svensk politisk historia. Från 5,7 procent i valet 2010 till 20,5 procent 2022. Från underdogs till Sveriges näst största parti och en del av etablissemanget. Och de andra partiernas beteende efter 2010 har stor del i det, är forskarna överens om.
Migrationsöverenskommelsen 2011 mellan Miljöpartiet och Alliansregeringen är ett exempel.
– Väljarna ville ha mer restriktiv invandring, men så gör partierna i stället upp om en mer generös flyktingpolitik. I stället för att vilja sno tillbaka rösterna gjorde man precis tvärtom och visade att man varken ville ha med röstarna eller människorna att göra. Så är inte det politiska systemet tänkt att fungera, säger Patrik Öhberg.
Invandring ingen partipolitisk fråga
Ann-Cathrine Jungar, statsvetare vid Södertörns högskola, menar dock att när ett nytt parti etablerar sig är det normalt att övriga partier vill negligera deras huvudfråga, så att det inte blir relevant eller viktigt för väljarna.
– Det var samma när Miljöpartiet kom in i riksdagen 1988, då ignorerades de. Sedan dröjde det inte länge innan alla partier hade något grönt i sina program, säger Ann-Cathrine Jungar.
Men till skillnad från miljöpolitik är invandring en mycket mer känslig fråga, framhåller hon. Och Sverigedemokraternas högerextremistiska historia gjorde att samtliga partier antog en antagonistisk position och uttryckte sig väldigt kritiskt mot dem.
Invandringsfrågan var länge inte en partipolitisk fråga. Partierna avstod från att föra upp den på den politiska dagordningen. Det sågs inte som gångbart på grund av konnotationer till högerextremism, säger Patrik Öhberg.
Samtidigt har Moderaterna och Socialdemokraterna traditionellt inte förespråkat en generös flyktingpolitik, och har tidigare vidtagit åtgärder för att kraftigt minska invandringen när man ansett att det kommit för många. Ett exempel är Luciabeslutet 1989. Under andra halvåret det året kom omkring 20 000 flyktingar till Sverige, jämfört med 19 000 under hela 1988. Därför bestämde S-regeringen, med stöd av Moderaterna och Centerpartiet, att gränsen skulle stängas för alla utom FN-flyktingar.
– Vi har nått gränsen för vad vi klarar av, anförde invandrarministern Maj-Lis Lööw (S) då.
Detta utan ett invandringskritiskt parti i riksdagen.
Men när invandringen klättrade upp på agendan fanns samtidigt ett representationsgap, och det enda parti som gjorde politik av frågan var Sverigedemokraterna. Väljare som var missnöjda med invandring fanns åt både vänster och höger och Sverigedemokraterna lyckades mobilisera dem. Samtidigt som Moderaterna och Socialdemokraterna i vad Patrik Öhberg kallar ett slags anti-anpassning till partiet pratade om att ”öppna era hjärtan”, ”en generös och reglerad invandring” och ”mitt Europa bygger inga murar”.
Från tänkbart till naivt
Men 2015 blir ett slags slut på det. Då beslutade S+MP-regeringen om tillfälliga begränsningar för att få uppehållstillstånd i Sverige. Flyktingvågen samma år har inneburit stora ”påfrestningar” för Sverige, ansåg man. I dag hävdar Socialdemokraterna att det var de som genom detta beslut genomförde ”paradigmskiftet” för migrationspolitiken.
Vilken roll Sverigedemokraterna har i partiernas ändrade inställning till generös invandring är svårt att säga. På ett sätt är Moderaterna och Socialdemokraterna mer hemma i deras flyktingpolitik i dag, menar Patrik Öhberg. Däremot påpekar han att mycket av Sverigedemokraternas verklighetsbeskrivningar anammats av partierna.
– Från att det var absolut tänkbart till att det i dag är lite naivt att vilja ha en generös flyktingpolitik. Samma gäng som pratade om att vi tjänar på stor flyktinginvandring säger nu att vi har varit naiva, att det har gått för fort och att vi har en misslyckad integration, säger Patrik Öhberg.
Gränserna för extremism förskjuts
Jesper Strömbäck är professor i journalistik och politisk kommunikation vid Göteborgs universitet. Han menar att i takt med att Sverigedemokraterna och deras problemgestaltningar normaliserats och legitimerats har vad som betraktas som extremt förskjutits.
– Det som förr betraktades som rasistiskt är närmast regeringspolitik i dag. Tidöpartierna med Sverigedemokraterna i spetsen bedriver en politik som inte kan beskrivas som annat än invandrare- och invandringsfientligt, säger Jesper Strömbäck.
Han menar att Socialdemokraterna och Moderaterna i förhållande till de mindre partierna haft en mer pragmatisk och restriktiv flyktingpolitik. Men det har alltid framhållits med full respekt för alla människors lika värde och uppfattningen att Sverige bör gå så långt som möjligt för att hjälpa människor på flykt, säger Jesper Strömbäck.
Nu har det snarare blivit en tävling om att vara hårdast mot invandring.
– Det är så långt ifrån den traditionella svenska politiken man kan tänka sig. Inget parti har velat framställas som invandringsfientligt. När man velat ha en mer restriktiv invandring har argumentet varit att man inte kan hjälpa alla och att man måste begränsa här och där, säger Jesper Strömbäck.
Har omfamnat SD:s problembeskrivningar
Han framhäver att det inte bara är i invandringsfrågan det har hänt mycket. Även i kriminalpolitiken tävlar partierna om vem som ska ha ledartröjan och ta tuffast tag mot kriminella. Nyligen gjorde till exempel Socialdemokraterna utspel om att de som köper droger av barn ska fängslas.
– Det är långt ifrån ett klassiskt socialdemokratisk synsätt, att man ska hjälpa de med drogproblematik. Här går man i stället i repressiv riktning och ska straffa personer som är fast i ett beroende, säger Jesper Strömbäck.
Den största förklaringen till den hårda retoriken enligt honom är Sverigedemokraternas framgångar och partiernas anpassning till dem. I stället för att driva och påverka opinionen försöker partierna att inte stöta bort SD-väljare och har därför mer eller mindre omfamnat partiets verklighetsbeskrivningar.
Att företrädare för Sverigedemokraterna fortsatt hamna i blåsväder efter kontroversiella uttalanden, nu senast Björn Söder om HBTQ-personer och Richard Jomshof om islam och profeten Muhammed, tror inte Jesper Strömbäck kommer att påverka opinionen negativt för partiets del.
– SD är en del av en större högerradikal sfär och rörelse i samhället där gränserna är väldigt flytande. Inte ens om Jimmie Åkesson gick för långt är jag säker att det skulle spela en större roll. Titta på vad som händer i USA, med en presidentkandidat åtalad för flera brott och som samtidigt har stort stöd. Vi ser en process mot större polarisering. Till sist spelar det ingen roll vad företrädare säger, säger Jesper Strömbäck.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
