Kultur Tre nya dokumentärer och en biografi skildrar George Michaels komplicerade förhållande till kändisskapet, och tecknar en principfast, orädd, men självdestruktiv person som förkroppsligar spänningsförhållandet mellan pop och politik. Det skriver Catrin Lundström. 

Sällan omnämns Wham! som ett politiskt band och det var väl inte heller deras främsta bidrag till historien. När bandmedlemmarna George Michael och Andrew Ridgeley spelade till stöd för gruvarbetarnas strejk på London Royal Festival Hall 1984, spekulerade medierna i om de hade tagit fel scenutgång och hamnat där av misstag. Men Michael, vars pappa var grekcypriotisk kommunist, och som själv hade varit medlem i Young Communist League under sitt riktiga namn Georgios Kyriacos Panayiotos, visste nog var han var. Det var lite för enkelt att utgå ifrån att en framgångsrik, solbränd tonårsidol också skulle vara Thatchersympatisör, var hans kommentar. 

Försökte bryta sig loss från skivkontrakt

Innan han gick bort på juldagen 2016 vid 53 års ålder, hade George Michael hunnit bli en av Storbritanniens bäst säljande artister, med ett turbulent liv på ett både personligt och offentligt plan, vilka ofrivilligt flöt samman i ett antal ”skandaler”, olyckor och rättsfall. För Michael själv började motgångarna när hans första riktiga kärlek, Anselmo Feleppa, gick bort i en aidsrelaterad hjärnblödning 1993, och hans mamma Lesley i bröstcancer några år senare. 

Michael befann sig då i en långdragen rättstvist, Panayiotou vs Sony, som dels handlade om att Michael, som avskydde rampljuset, inte längre ville lansera sina skivor som heterosexuell sexsymbol, dels om principen att inte kunna upphäva ett skivkontrakt för ”professionellt slaveri”, som han skrev på när han var arton år och arbetslös. Det sistnämnda vann föga sympati, då han trots allt blivit mångmiljonär på den uppgörelsen. Det förstod han också. Han förlorade. Om Michael däremot vunnit, hade det kunnat få efterverkningar på hela musikindustrin, avseende artisters möjligheter att bryta sig loss från sina ofta långa och ofördelaktiga kontrakt i förtid, liksom för deras inflytande över den konstnärliga produktionen.  

Trots den mediala förnedring som följde, deklarerade Michael att han varken skämdes eller avsåg att be om ursäkt till den heterosexuella världen, för att hans livsstil inkluderade ”sex med samtycke” med andra vuxna män.

Spekulationerna kring Michaels sexuella läggning behandlades i otaliga intervjuer under hans karriär, men lämnades obesvarade. Offentligt. Frågan fick dock klarhet den 7 april 1998 när han lockades till en ”oanständig handling” (lewd act) i Will Rogers Park, Beverly Hills, i en polisfälla, som enligt Michael gick ut på att ”jag visar min, du visar din och jag arresterar dig”. För detta dömdes han till böter och åttio timmars samhällstjänst. 

Ville inte sälja skivor till homofober

Trots den mediala förnedring som följde, deklarerade Michael att han varken skämdes eller avsåg att be om ursäkt till, som han uttryckte det, den heterosexuella världen, för att hans livsstil inkluderade ”sex med samtycke” med andra vuxna män, liksom hans dåvarande pojkvän, Kenny Goss. Michael vägrade på så vis att framställa sig som en avsexualiserad homosexuell man i ett monogamt förhållande. ”Jag är ändå inte intresserad av att sälja skivor till homofober”, tydliggjorde han i en intervju med Oprah Winfrey. 

När man lyssnar på intervjuer gjorda före och efter 1998 är det två helt olika personer man möter, vilket naturligtvis också reflekterar en förskjutning i tidsandan. Innan dess såg sig Michael nödgad att svara på frågor som ”varför det var så viktigt att skänka pengar till en sjukdom som bara drabbar en minoritet”, med förklaringen att ”även heterosexuella kan komma att drabbas av HIV/AIDS i framtiden”. 

Efter 1998 dansade han fram iförd polisuniform på en offentlig toalett som en ”proud gay man” i den explicita videon till låten ”Outside”, som alluderar på händelsen i Los Angeles, och bjöd på det ironiska i att han var tvungen att dra fram sin ”willy” för att bli inbjuden som gäst till den legendariska och respekterade pratshowen Parkinson. 

Kritiserade Irakkriget

Om någon mot förmodan ändå hade missat att Michael var gay, eller ägnade sig åt cruising, dök han senare, för säkerhets skull, upp i Ricky Gervais julspecial Extras, rökandes en joint, i jakt på en snabbis i parken under en lunchpaus från sin samhällstjänst. 

Med videon ”Shoot the Dog” 2002, som skildrar Blair och Bush i sängkammaren, riskerar Michael medvetet radiospelningar och försäljningssiffror för att tvinga fram ”en bredare debatt” om den annalkande invasionen i Irak.

Kanske kunde man tro att en artist i det här läget skulle hålla sig borta från ”polariserande” ämnen. Michael, som var uttalad Labouranhängare, väljer en annan väg och går (för) tidigt ut och kritiserar dåvarande premiärminister Tony Blairs närmande till den amerikanske presidenten George W Bush i ”kriget mot terrorismen”. Med videon ”Shoot the Dog” 2002, som skildrar Blair och Bush i sängkammaren, riskerar Michael medvetet radiospelningar och försäljningssiffror för att tvinga fram ”en bredare debatt” om den annalkande invasionen i Irak. 

”Varför då?”, frågar Tim Sebastian, programledare för BBC HARDtalk – ett program underhållningsartister sällan frekventerar. ”Är det för att det är på modet att protestera?”, eller är du ute efter publicitet, fortsätter Sebastian. Knappast, svarar Michael, som behövde allt annat än uppmärksamhet efter en envis, och ensam, kamp mot skivbolaget Sony, och just hade fått sitt sexliv uthängt för allmän beskådan. 

Tålmodigt upprepar Michael för en vredgad programledare att det här handlar om att väst i och med detta kommer att förlora all sin trovärdighet i den muslimska världen, att detta är en chans att inte trappa upp motsättningar mellan västvärlden och Mellanöstern ytterligare och att det är ett unikt tillfälle att förändra den framtida historieskrivningen. 

”Jag är inte rädd för Irak. Jag är rädd för Tony Blair och hans inställning till framtiden. Jag tror att vi befinner oss i ett avgörande ögonblick. Den 11 september var den första delen av detta skeende, och det här är resultatet av det. Den 11 september var så uppenbart riktad mot Amerika för att provocera fram ett svar, och svaret skulle vara hämnd. Vi har tillbringat närmare 18 månader för att försöka förhindra den reflexmässiga reaktionen”, förklarar Michael. 

Fick kritik från flera håll

Hans ställningstagande retade – intressant nog – upp olika sidor av det politiska spektret, båda med utgångspunkt i hans sexualitet. För Rupert Murdochs konservativa New York Post var Michael nu inte enbart ”pervers”, utan även anti-amerikan. För Noel Gallagher från Oasis låg det provocerande i att Michael hade ”suttit i garderoben under tjugo år” och nu plötsligt ville bli tagen på allvar som politisk kommentator. George Michael, å sin sida, gjorde en tolkning av Don McLeans protestlåt mot kriget i Vietnam, ”The Grave” i Top of the Pops, vilket i sin tur fick BBC att framstå som partisk i världspolitiken.

Under de efterföljande åren är den återkommande och tongivande mediebilden av George Michaels liv ett pärlband av narkotikainnehav, indragna körkort, fängelsestraff, rehabvistelser och samhällstjänst. 

Brutal uppriktighet och självironi var förmodligen det enda sättet att navigera i ett hav av förödmjukande löpsedlar.

Mindre snaskiga detaljer som en konsert för National Health Services (NHS) sjuksköterskor, stöd till aidsforskning, eller volontärarbete på ett härbärge för hemlösa hade inte samma nyhetsvärde. Michael förnekade inte sitt ansvar eller sin självdestruktivitet – och skrev gladeligen autografer till sina medfångar – men anmärkte på de särskilt grova, homofoba publiceringarna som ett direkt resultat av att ha tagit ställning mot kriget i Irak, och kallat New York Post fascistisk. Brutal uppriktighet och självironi var förmodligen det enda sättet att navigera i ett hav av förödmjukande löpsedlar.

Kritiken mot Murdochs medieimperium var ett alltigenom återkommande tema, närhelst tillfälle gavs. När Michael knockades av Amy Winehouses talang, tillade han att han hoppades att hon skulle överleva mediernas förföljelse av henne.  

Idag vet vi att ingen av dem gjorde det. 

Var lojal mot välfärdssamhället

Sammantaget fungerar dokumentärerna och biografin som ett slags bokslut över George Michaels liv, och förhoppningsvis en korrigering av den mediala skildringen av honom. Inte för att presentera en perfekt motbild, utan för att ge plats för det motsägelsefulla i glappet mellan upphöjd stjärnstatus och självbild.

En erinran om Murdochs homofoba slakt av hans persona tål att upprepas. I kontrast till den övergripande mediebilden uttryckte Michael lättnad över att ha ”tvingats ut”. Det var något han såg sig högst delaktig i, som besökare på en av världens mest glamourösa offentliga toaletter, även om han förstod att det förmodligen hade funnits smidigare sätt att kommunicera det på. 

Mindre uppmärksammat är Michaels engagemang i andra politiska frågor, trots att han tveklöst fick många att dansa till det där antikrigsbudskapet.

Mindre uppmärksammat är Michaels engagemang i andra politiska frågor, trots att han tveklöst fick många att dansa till det där antikrigsbudskapet. Kanske var han för mycket annat för att därtill inrymma klassisk vänsterpolitik, såsom bättre villkor för offentliganställda eller höjd förmögenhetsskatt. För mycket sex, droger och popmusik, bokstavligt talat (trots att ingetdera har hindrat människor från att ta politisk ställning). Och samtidigt för lite influenser av uppenbart politiska musiktraditioner, i form av progg, rock, reggae eller hip hop, liksom en otydlig förankring i endera den svarta motståndskraften eller den vita arbetarklasspositionen.

Men faktum är att det, bakom ett tilltrasslat liv, löper en, i politisk bemärkelse, röd tråd genom Michaels texter, uttalanden och handlingar, fram till hans bortgång. På så vis var Michael fortsatt lojal mot det välfärdssamhälle som möjliggjorde en migrantfamiljs klassresa.

Efter Michaels död framkom uppgifter om generösa bidrag till åtskilliga välgörenhetsprojekt undertecknade ”a local citizen”. Andra vittnade om en okonstlad person som delade ut mat till fattiga i en av Londons förorter. Skrattande viftade han bort kommentarer om att han var ”så otroligt lik George Michael”. ”Äh, det får jag alltid höra”.

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena