Att tesen om kultur som en tillväxtmotor åter lanseras är minst sagt underligt. Det skriver Per Sundgren, apropå debatten kring kulturens finansiering i Norrköping.
I Norrköping har man återigen hittat lösningen på kulturens ekonomiska problem. Kulturen ska på sikt frigöras från sitt beroende av offentligt stöd och bli en ”tillväxtmotor”. Att denna tes om kulturen som tillväxtmotor åter kan lanseras är minst sagt förvånande. För är det något vi borde ha lärt oss vid det här laget så är det att forskningen grundligt sågat den och att försöken att praktisera detta tänkande ofta slutat med kraschlandningar. Låt mig friska upp minnet.
Kulturen skulle vara lönsam
Sensommaren 1991 utkom rapporten Kultur som lokaliseringsfaktor: Erfarenheter från Tyskland. Rapporten som var författad av journalisten Lisbeth Lindeborg och gavs ut av Industridepartementet fick ett omedelbart och starkt genomslag på tidningarnas kultursidor och skulle under de kommande åren i hög grad sätta sin prägel på den svenska kulturdebatten. Kulturen var inte längre bara en andlig och estetisk fråga utan också en ekonomisk och dess lönsamhet var bevisad.
En effekt av den debatt som uppstod blev att 1974 års statliga kulturpolitik skulle komma att ifrågasättas. Denna hade liksom kulturpolitiken i flera andra länder under 1970-talet inriktats på demokratisering genom spridning, utjämning och decentralisering. Stödd av en gynnsam ekonomisk konjunktur skulle den under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet resultera i en snabb utbyggnad av den nationella kulturella infrastrukturen. Länsbibliotek, länsteatrar, länsmuseer och länsmusikinstitutioner byggdes ut på regional nivå och i kommunerna startades nya bibliotek och musikskolor samtidigt som det fria kulturlivet och folkbildningen tillfördes nya resurser.
Kulturen var inte längre bara en andlig och estetisk fråga utan också en ekonomisk och dess lönsamhet var bevisad.
Under loppet av 1980-talet skulle dock expansionen mattas och mot slutet av decenniet började krav ställas på att kulturpolitiken måste förnyas. Den ekonomiska konjunkturen hade vänt och kritiken mot det traditionella välfärdssystemet växte sig allt starkare inspirerad av den nyliberala offensiven i Thatchers Storbritannien och Reagans USA. Till kritikerna sällade sig också inflytelserika socialdemokrater.
Enligt Lindeborgs rapport har ett nytt kulturintresse skapats av ”upptäckten” att kultur lönar sig. Den kulturekonomiska forskningen har visat att kulturen är en produktivitets- och lokaliseringsfaktor och en källa till kreativitet. ”Inför århundradets och årtusendets fin de siècle ’upptäcker’ människorna i de högutvecklade industristaterna kulturens bestämmande roll för samhällsutvecklingen.” Lindeborg refererar kortfattat en rad av de kulturekonomiska studier som genomförts i främst Tyskland, men också i Storbritannien. Dessutom intervjuas ett stort antal personer verksamma inom kultur- och näringsliv som forskare, administratörer och politiker. Dessa studier och intervjuer visar inte minst att kulturen fungerar som lokaliseringsfaktor. ”Ett varierat kulturliv fungerar som ett ’dragplåster’ för nya investeringar och kvalificerad arbetskraft.” Kulturverksamheter och kulturverksamma personer gör inköp och betalar skatt och bidrar på så sätt till det samhällsekonomiska kretsloppet. Lönsamheten i kulturella investeringar anses också bevisas av att personer som turistar och besöker kulturevenemang har utlägg för resor, hotell, restaurangbesök och annat som ingår i det dagliga livet för en turist. Varje investerad D-mark ger upp till 5 mark tillbaka.
Dubbel argumentation
Argumentationen är minst sagt dubbel. Den kan läsas både som ett stöd för och en kritik av 1974 års kulturpolitik. Den introducerar ett helt nytt tänkande på kulturfrågorna samtidigt som den garanterar att allt ska förbli vid det gamla. Den ekonomiska tesen om kulturens samhällsekonomiska lönsamhet drivs hårt, men får aldrig, betonas det, vara huvudmotivet för att stödja kulturen. Men på ekonomiska argument lyssnar makthavarna. Alldeles uppenbart är Lindeborg medveten om att hon beträder vad som kan kallas minerad mark. Vad rapporten syftar till är uppenbart att bryta ned det motstånd som fortfarande finns mot ett samarbete mellan kultur och näringsliv. Rapporten fick vad som måste betecknas som ett närmast succéartat mottagande i svenska medier. Lindeborgs teser uppfattades som vetenskapligt grundade sanningar och Tyskland framhölls som ett kulturpolitiskt föregångsland i vars spår Sverige borde följa.
Nu började också en ny kulturekonomisk forskning växa fram vid universiteten. Denna utgick i hög grad från analyser som försökte mäta kulturens samlade effekter på ekonomin i en stad eller nation eller inom en speciell kultursektor.
En bidragande orsak till rapportens genomslag är att den gavs ut av Industridepartementet, i Departementsserien; en avsändare som rimligen bör borga för viss ekonomisk kunskap. Samtidigt svarade den uppenbarligen mot en pågående utveckling som lyfte fram kulturen, som en viktig regional och ekonomisk faktor. Kanske måste kulturpolitikens grund som en kollektiv nyttighet finansierad av det offentliga omprövas. Nu började också en ny kulturekonomisk forskning växa fram vid universiteten. Denna utgick i hög grad från analyser som försökte mäta kulturens samlade effekter på ekonomin i en stad eller nation eller inom en speciell kultursektor.
Vilken roll spelar kulturen i samhällsekonomin, vilken är dess omsättning och andel av den totala ekonomin? Fokus i denna forskning låg på vad som kan kallas kulturens indirekta eller multiplikatoreffekter, det vill säga kulturinstitutioners kostnader för inköp av varor och tjänster, anställdas skatteinbetalningar och inte minst kulturbesökares och turisters kringutgifter i form av inköp, resor, restaurangbesök och övernattning och den ekonomiska process som dessa inköp förorsakar i flera led. I tyska och brittiska studier påvisas kulturens positiva effekter på samhällsekonomin. Att skapa nya arbeten i kultursektorn är mer kostnadseffektivt än genom traditionella kommunala arbetsmarknadsinsatser. Exportintäkter från kultursektorn bidrar positivt till handelsbalansen och kulturturister påverkar den inhemska sysselsättningen.
Även om mottagandet i pressen av Lindeborgs rapport som helhet var mycket positivt uttryckte vissa av recensenterna i dagspressen reservationer mot delar av resonemangen. Framför allt betonades att även om kulturen hade ett ekonomiskt värde så var det kulturens egenvärde som borde vara styrande inom kulturpolitiken. En betydligt tyngre kritik mot de resultat som uppnåtts inom den kulturekonomiska forskningen skulle dock levereras av en rad nordiska ekonomer och kulturforskare under 1990-talet. Det är, säger professorn i dramaturgi i Århus Jörn Langsted, naivt att tro att ekonomiska undersökningar ska kunna bevisa kulturens affärsmässiga lönsamhet. ”Dertil er der alt for mange usikre faktorer. Forbindelselinjerna mellem de forskellige sektorer i et moderne samfund er alt for komplicerede til, at man på denne måde kan isolere en enkelt sektor.”
Även andra forskare har kommit till samma resultat. Det svenska finansdepartementet publicerade 1994 en rapport Varför kulturstöd? – Ekonomisk teori och svensk verklighet, som även den underkände centrala teser i Lindeborgs rapport. När så kallade kringkostnader – resor, restaurangbesök och hotellnätter – inräknas i kultursektorn sker i praktiken en dubbelräkning av kostnader med konsekvens att andra branscher till en del inkorporeras i kultursektorn. Det intressanta är inte, påpekar flera av forskarna, om investeringar i kulturlivet skapar skatteintäkter eller inkomster i olika kringverksamheter. Det gör all ekonomisk verksamhet. Den intressanta frågan är om dessa direkta ekonomiska effekter och multiplikatoreffekter är större för kultursektorn än för andra branscher och det har forskningen hittills inte kunnat visa.
Kritiken fick litet genomslag
Denna kritik fick dock litet genomslag i den offentliga debatten. När den offentliga sektorns tillväxt började ifrågasättas och när kulturen inte längre kunde räkna med årliga budgetuppräkningar fanns en mottaglighet för de nya idéer och lösningar som presenterades av denna kulturekonomiska forskning. Kulturen var inte längre en bidragstagare med mössan i handen utan en kreatör och skapare av ekonomiska värden. Detta nya tänkande stred emellertid alldeles uppenbart mot grundläggande värderingar i 1974 års kulturpolitik.
På kulturpolitikens område stod man plötsligt inför den nya situationen att kostnaderna för de kulturella verksamheterna inte längre rymdes inom budgeterade ramar. Ekonomin blev en fråga som ingen kulturverksamhet kunde nonchalera. Om den offentliga sektorn snålade med pengarna varför då inte vända sig till den privata var en fråga som ställdes av allt fler kulturinstitutioner. Sponsringen av kultur introducerades som en möjlig lösning på de ekonomiska problemen. I USA hade kultursponsringen sitt genombrott under 1960-talet, i Storbritannien på 1970-talet och i Sverige på 1980-talet.
1983 ingick Volvo och Göteborgs symfoniorkester ett avtal innebärande att musikerna kunde utökas från 80 till 100 heltidsanställda. American Express sponsrade en utställning med konstnären Willem de Kooning på Moderna Museet. IBM sponsrade Nationalmuseums utställning ”En ny värld” och Vin- och Spritcentralen sponsrade lämpligt ”Backanaler av Tizian och Rubens”. På Nationalmuseum visades reklamutställningen ”Coca-Cola 100 år” och American Express sponsrade utställningar på Moderna Museet. De stora svenska musikinstitutionerna som Stockholms filharmoniker, Kungliga Operan, Confidencen, Malmö symfoniorkester och Sveriges Radios Symfoniorkester slöt avtal med svenska storföretag. Särskild uppmärksamhet väckte Malmö stadsteaters föreställning av ”La Cage aux Folles” under vilken en Saab rullades in på scenen.
I slutet av 1980-talet hade de nya idéerna fått fotfäste på kulturområdet. Avgifter och privatiseringar började diskuteras som tänkbara lösningar på kulturens finansieringsproblem.
Den viktigaste introduktören av de nya tankarna inom svenskt offentligt kulturliv var antagligen den dåvarande kulturchefen i Norrköping, Sven Nilsson. Han var en av arrangörerna bakom de konferenser som ägde rum i Norrköping 1986 och 1987 och som spred budskapet att investeringar i kultur var samhällsekonomiskt lönsamma. Professor Åke E Andersson argumenterade för att kulturen ska ses som en kreativ drivkraft i utvecklingen av städer och regioner. Slutsatserna är dock försiktiga. De nya insikterna bör i första hand användas som goda argument med vilka man kan övertyga politiska beslutsfattare om att öka stödet till kulturen i ekonomiskt kärva tider.
I slutet av 1980-talet hade de nya idéerna fått fotfäste på kulturområdet. Avgifter och privatiseringar började diskuteras som tänkbara lösningar på kulturens finansieringsproblem. Nu föreslås till och med att bibliotek bör kunna drivas av privata företag. De flesta försök misslyckas dock. När den svenska kulturpolitiken ska utvärderas av EU, Statlig kulturpolitik i Sverige: En svensk rapport till Europarådet (1990), författad av statssekreteraren vid utbildningsdepartementet Gunnar Svensson, är inställningen klart skeptisk till att lösningen på kulturens ekonomiska problem finns i ett samarbete mellan kultur och näringsliv.
Vetenskapliga stödet ifrågasatt
Att akademiska forskare både före och efter publiceringen av Lindeborgs rapport kritiserade och ifrågasatte det vetenskapligt stödet för flera av rapportens centrala teser inverkade inte negativt på mottagandet och vidarespridningen av detta nya tänkande. Kulturen som lokaliserings- och tillväxtfaktor blev snabbt en etablerad slogan när kommuner och regioner skulle motivera och marknadsföra sina kultursatsningar. Enligt den dåvarande svenska kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth växer kultursektorn i snabbare takt än den övriga ekonomin. Att kulturverksamheter och företag samarbetar var inte längre det minsta kontroversiellt. Tvärtom en ofta påbjuden politik. Många såg inget problem med att kulturen samtidigt skulle vara både egenvärde och tillväxtfaktor.
Den kulturekonomiska forskningen har utvecklats sedan 1980-talet, vilket innebär att ingen seriös forskare idag kan driva tesen om kulturen som en tillväxtfaktor. Att kultur och näringsliv kan samarbeta är en annan fråga. Däremot har vi lärt oss vid det här laget att vara vaksamma när detta tillväxttänkande presenteras som lösning på kulturens ekonomiska problem. För det innebär alltid att nedskärningar ska göras i det offentliga stödet till kulturen.
Texten är en förkortad version av Per Sundgrens text ”Då kulturen blev lönsam” från boken Sekelslut (Atlas).
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
