Tvivlet gjorde Birger Norman till diktare

Tidigare i år tilldelades Sverker Sörlin Birger Norman-priset. Priset delas ut av Birger Normansällskapet i samarbete med Dagens Arbete. Dagens Arena publicerar nu det tal han höll vid prisutdelningen.

“När jag var liten åkte vi från Åsele efter älven med bil söderut till Öland där vi hade ett sommarhus i familjen som min farfar köpt. Vi brukade åka förbi Svanö. Jag minns att jag från vägen såg cisterner och kajer på andra sidan ett vatten. Det var inte så långt hemifrån. Ändå var det en annan värld.

Jag var för liten då för att tänka att den värld där jag kom från och den här världen härnere, efter mindre än två timmars bilkörning, hängde tätt ihop. Där jag kom ifrån, där högg man timret genom långa vintrar som skulle fylla fabrikerna härnere. Och på vårarna flottade man timret från bäckar och åar ner till Ångermanälven. Och så for det ända hit.

Jag hörde tidigt om Sandslån. Jag hade kompisar som fick sommarjobb på skiljestället där.

Men jag tänkte inte på att det var så nära och att dessa världar hängde så tätt ihop. Jag kom från småbrukens och timmerdrivningarnas tysta inland. Härute rådde storindustrins hårda slammer.

Ön var där det började, och ön var alltid där.

Långt senare – ja, denna sommar – läste jag en bok som hette Ön. Den är skriven av Birger Norman och utkom 1963. Det år jag började skolan. När Sverige höll på att bli som mest modernt. Och just den sommar då vår familj började trafikera vägen här utanför och jag började betrakta – Ön.

Birger Norman beskriver Ön som ett hjärta. Inte ett pepparkakshjärta. Men: ”ett människohjärta med sin bredd mot norr och spetsen en aning snedställd i sydväst”.

Och när jag läste det, tänkte jag att vi nog hörde ihop hela tiden, i alla fall sedan 1963. Att det inte var någon slump, även om det tog lång tid innan våra öden förenades.

Sedan var det mitt besök på Ön. Inte när jag gjorde vapenfri tjänst på Sandöskolan, som jag gjorde istället för repövningar i början av åttitalet. Då var jag nära, men jag tog mig aldrig över, trots att det då fanns en fast förbindelse.

Det dröjde till slutet av nittitalet. Då kom jag till Ön. Jag ledde ett forskningsprojekt. Det handlade om landskap. Från projektet kom långt senare en bok, När dalen var röd och kusten blev hög. Det var 2008.

Titeln var min idé. Projektet handlade om hur landskap blev till, inte bara där ute, i terrängen, utan inuti människorna och i kulturen. Vi kontrasterade det röda Ådalen, ett politiskt begrepp, som etablerades tidigt, med den Höga kusten, ett turistiskt begrepp, som kommit sent, kring 1970. Vi bodde på Sandslån och turnerade i trakterna.

Ett tiotal forskare. Vi utsåg Svanö till ett experiment. Vi skulle mäta in landskapets objekt. Vi hade kartor och optiska instrument och drällde runt en hel dag i sensommarsolen. Vi kunde jämföra med den inmätning som gjorts av en grupp studenter från KTH på 1970-talet.

Det var det märkliga. Vi skulle möta ett postindustriellt landskap.  En ö som höll på att växa igen. Cisternerna jag sett som barn och som obestridligen var borta. Kajerna, tomma och ödsliga. Det var tyst. Ingen industri. En närvarande frånvaro.

Ändå var det inte riktigt så. Landskapet hade tillförts nya element. Det byggdes. Kom upp elektriska installationer. Drogs vägar. Det var också pågående liv. Och lärorikt.

Vi bodde en natt (kanske, eller också gjorde vi det inte, utan vilade oss bara) i tvåvåningshus som låg liksom på öns baksida, jag tror i nordväst (nära där Birger Norman-monumentet nu står). På min lott föll att granska igenvuxna lastkajer. Fötterna sjönk ned i en tjock, gungande mossa av bark och flis. Jag kände mig privilegierad, upprymd, över att få möta historien så sinnligt.

Nu visste jag också vem Birger Norman var. Jag hade läst en del. Ett och annat vinkelskott, förstås. Själva termen vinkelskott tog han med sig från idrottsjournalistiken där han började tidigt som radskribent i Nya Norrland.

Jag hade läst en del av hans poesi.

Utanikring: Dikter på ångermanländska. Den hade mina föräldrar hemma. Inte konstigt, det var hans stora bestseller, som tryckts i femtio tusen exemplar och gav honom en ny blomstring på åttiotalet.

Och Speleka: Nya dikter på ångermanländska. Eftersom jag skrev i DN visste jag också att Mauritz Edström, från Lugnvik, skrivit Mitt Ådalen (1978). Jag fick väl tag i den på någon bokrea en bit in på åttitalet. Edström, som blev DN-journalist och kulturredaktör, hade en liknande bakgrund, kanske knöligare. Mycket religion även där. Och socionom, precis som Birger Norman. Jag förstod Normans position genom Edströms sätt att tala om honom. Om jag nu minns rätt.

Fast jag hade inte läst Ön. Och jag hade ännu inte tänkt på att Birger Norman var just härifrån. Född den näst sista dagen i juli 1914, ett par veckor innan första världskriget bröt ut och skapade ett helt annat Europa.

Nu, när jag läst Ön, ser jag allt framför mig. Människorna. Mångfalden som rymdes på en så liten yta. Fattigdomen. Skapandet. Också på en liten plats finns allt. Pojken med den stora mässingblänkande abborren. Tyra med vinbärsbuskarna.

Men också budskapet: att ingenstans på jorden vet vi någonsin hur det ska bli. Inte ens på ett litet hjärta av sten och löv och bark omgivet av älvmynningens lugna vatten.

”Kommissionären” i boken är stillsam men pigg, skrattar gärna. När sista båten gått sitter han på förstubron med en kopp kaffe medan kvällen svalnar. På gamla dar är han tyst, vithårig och hopsjunken: ”Dottern Eira blev skjuten i Lunde.”

Det är en mycket fin bok. En diktares prosadebut. Man kunde lika gärna kalla det prosadikt. Eller ”lyrisk bildsvit”, för att använda samtida kritikerspråk.

Bilder, tecknade av fler ord än man trodde fanns. Sega, starka, gnistrande. Birger Norman hade många ord, särskilt ord för arbete, och särskilt arbetet i Ådalen.

Ön var unik. Men både den och boken ingick samtidigt i den större rörelsen från landet mot staden i svensk litteratur. Återvändandet till landet, betraktandet av det som är på väg att bli förflutet eller redan är det. Jag tänker på Sune Jonssons uppmärksammade debut som fotograf i bokform. Byn med det blå huset, några år tidigare, från Nyåker, inte så många mil från Ön, fast i en helt annan fysisk och mental geografi. Också med inkännande personporträtt, och med den större rörelsen ständigt närvarande.

”Samhällsvers”, kallades Birger Normans samling av femtitalsdikter av Stig Carlson i Byggnadsarbetaren. Nästan vad han än rörde vid kunde ämnet på ett eller annat sätt vridas mot samhället.

Han kunde samhället, säger kritikerna ofta. Respektfullt, tror jag, men ändå kanske det också kunde förminska honom, oavsiktligt, som författare. Men också förstora, under en period när dikten vände sitt ansikte mot samhället under sextitalet. Men då kunde Birger Norman å andra sidan i vissa stunder framstå som litet för fast inbäddad i den stora rörelsen.

Han befann sig tidigt på ett spår som han inte gärna avvek från, även om han hela tiden verkade vantrivas. Han ville både vara med utvecklingen och mot den.

Det blir sällan så tydligt som i Syneförrättning i folkhemmet som han skrev med författarkollegan Stig Sjödin. Riksbyggen beställde. Tidens förlag, S-märkt, gav ut. Sjödin tog hand om norra Sverige.

Birger Norman turnerar alltså ovanligt nog i söder. Älskar skånska himlar och faller i trans för ingenjörer. Han prisar saneringar. Och bannar saneringar.

Han motsätter sig nostalgi. Och värnar kulturarv. I alla fall på en viss marginal. Till exempel bönhusen: ”Någonstans i kanten av granskogen borde här eller där bevaras ett brädskjul, som bär på överskriften Tabor, Saron eller Betesda.” Man är inte riktigt säker på om det är ironi.

Det man aldrig behöver vara osäker på är att han avskyr fattigdomen. Men 1963 när denna rundresa genomförs – ett av Normans många produktiva år vid denna tid – är det inte mycket klassisk, gammaldags fattigdom kvar, även om han hittar rester av den i Malmö och Göteborg.

Han imponeras av Generation 32, som han kallar den ­– den som inte vill hämnas gamla oförrätter utan vuxit upp och tar ansvar. Den som talar med finansiärer och ”diskuterar sammanslagningar, blockbildningar och regionsplaner”, ”blivit representativ och krogvan” och dras med stress och övervikt.

Förlagan var Lort-Sverige, Ludvig Nordströms omstridda reportage jämnt tjugofem år tidigare. Det som skett var en välfärdsrevolution. Inte fullbordad, men ändå oförneklig. Birger Norman måste bifalla, men inom honom finns ett stråk av tvivel som aldrig helt vill släppa.

Jag tror att det var detta tvivel som gjorde honom till diktare. Denna ständiga ambivalens. Bra Böckers lexikon hade en träffande formulering: ”Norman företrädde socialistiska och kristna värderingar, samtidigt som han inifrån utövade kritik mot parti, kyrka och folkrörelser.”

Curt Bladh, kritikern på Sundsvalls Tidning, sa det så här: en ”En betraktare från sidan, alltid självständig och alltid i grunden lojal, mer mot idealen än de tillfälliga politiska utspelen.”

Hela han var ett vinkelskott.

Förbli. Men försvär dig icke. Inget citat… Bara ord som kommer för mig.

Nu undrar ni kanske vad detta slags iakttagelser betyder för den som mottar ett pris för att ha ”verkat i Birger Normans anda”. Man kanske darrar litet, och måste tänka efter. Och kanske är det precis vad man ska göra. Eftersom det kan vara just en kritisk uthållighet som vi behöver.

Och eftersom ambivalens inte är någon orimlig hållning inför den värld som kanske inleddes ungefär då, när första världskriget började.

Och som nådde något slags kulmen just under Birger Normans mest produktiva år. Många diktare löser detta genom arbetsdelning. Låter andra hantera de påträngande samhällsfrågorna eller flyttar dem till utopiska platser. Birger Norman låter dem leva i det praktiska vardagslivet. Drätselkammare, styrelserum, fullmäktigesalar, studiecirklar.

Norman låter alltsammans vara relevant för författarskapet. En viss oförmåga att lägga någon sak åt sidan, eftersom – ungefär som Carl von Linné ansåg, i ett annat ganska gränslöst författarskap – att ”allt är viktigt”.

Kanske var Birger Norman egentligen en sent anländ polyhistor. En som helst gjorde allt själv, arbetade i alla genrer, skrev på mål och högsvenska, och utvärderade arkitektur och trafikplanering med samma inlevelse som han kommenterade orättvisor och högfärd, som han inte tyckte om, inte något av dem. Han var en författare som, utöver poesin och småprosan växlade mellan studievägledningar – (!) flera sådana förekommer i hans fascinerande rika bibliografi… – och dramer och verk för musik.

Hur verkar man i en sådans anda? Men jag får väl inse att det är sådan jag är…

Och jag ska inte neka till vissa överensstämmelser. Även jag har skrivit om timmerflottning. Också jag är folkbildare. Trots att Karl Vennberg i en text kallade Norman ”Den siste sanne folkbildaren”. (Eller så är jag väl inte sann.)

Även jag har gett ut på många förlag. Kanske trolös. Jag har gett mig i kast med städer och regioner. Om än kanske inte med någon drätselkammare. Kanske är jag också ambivalent, och både innanför och utanför på samma gång.

Det är viktigt. Ambivalensen släpper honom aldrig.

”Runeberg från Röån”, kallade språkmannen och dialektforskaren Karl Hampus Dahlstedt Nicke Sjödin, som kom just därifrån. Upp mot Junsele till.

”Cartesius från Svanö”, kanske man kunde kalla Birger Norman. Den tvivlande franske filosofen, som dock till sist erkänner sin egen existens: ”Jag tänker, alltså är jag.”

Till och med inför Ådalens naturskönhet tvivlar Norman. Så här låter det när han hört Olof Palme tala i Kramfors. Norman sitter på tåget söderut.

”Jag tror att det alltid varit så. En kluvenhet inför den här naturen. Glädje, ett hisnande svep. Men också vemod, en blånad som inte släpper även i högsommarsol.

Sen är jag ju på väg ner i Industri-Ådalen. Här finns något som år efter år tär på nerver, livsmod, tillit. Industrier läggs ner. Folk flyttar bort. Även senaste årsskiftet blev befolkningssiffran i Kramfors stad ett förlustkonto. Man vet inte från dag till dag.”

Så skrev han i ett vinkelskott i juli 1970. Birger Norman tvivlar på om det blev så bra, alltsammans. För han ser alltid någon som far illa. Något som inte alls blev bra, kanske sämre.

Och det är väl där jag till sist möter honom som allra mest. I ett intresse för Norrland, som också handlar om utsatthet, om brist på respekt. För allt blev inte så bra.

Hans dikter har känts alldeles nya, fast de är minst lika gamla som jag. De flesta har jag läst för första gången och fått uppleva en diktare fler skulle återvända till, tycker jag.

Tre saker.

En form av ironisk patriotism:

”Marskvällarnas blå timme i Ådalen/Vad rör mig Paris”. Den blå timmen.

Humorn, alltid där, och självironin:

”Välj ut en framgångsrik fackföreningsordförande. Fjälla och ta ur. Låt huvudet sitta kvar, men klipp bort fenorna.” Recept.

Det provisoriska, inte minst i utopierna.

”Har vi råd att arbeta” Till EW 24.1 1961, (Wigforss viktigaste fråga när han avväpnande försvarade Keynesianismen.)

Och alltings botten: kärleken. Kan också sägas så:

”Älven vilar svart, blankögd vid nipans sandgula höft.” Det ångermanländska.

Det blev visst fyra saker…  och fler finns att upptäcka.