Manifest för en progressiv politik i vår tid

En av de mest avgörande politiska frågorna är vad vänstern bör göra just nu.

Så mycket har utvecklats i fel riktning. Sprickorna i välfärden har ökat, klassklyftorna har blivit större, gängkriminaliteten har brett ut sig och Rysslands angrepp på Ukraina har förvandlat delar av Europa till en krigszon. Därtill har klimatkrisen blivit alltmer akut och i flera länder i Europa blåser högervindar, som i Sverige där M-KD-L styr med stöd av ett högerradikalt parti.

På vänsterns axlar vilar ett tungt ansvar och då tänker jag på en vänster i vid bemärkelse som inte bara inkluderar de rödgröna partierna utan även de fackliga organisationerna, stora delar av det civila samhället och den krympande gruppen av socialliberaler.

Tidöpartiernas ambition att införa angiverilagar har skapat ett stort folkligt motstånd

Utan en stark vänster kommer det svenska samhället att skadas på djupet. Hur bör då denna politiska kraft tänka? Här är några utgångspunkter:

• Samhället bör betraktas som en gemensam angelägenhet, där vi alla måste ta ansvar för alla. Därför måste jämlikhet, gemensam välfärd, full sysselsättning och fördjupad demokrati stå i fokus. Så skapas tillit, integration och framtidstro.
• Vänstern och arbetarrörelsen behöver formulera ett ”efterkrisprogram” med krav på investeringar för grön omställning, aktiv politik för att pressa ner arbetslösheten, fler anställda inom vård och grundskola, slopade vinster i välfärden, ekonomiskt stöd för att skapa hyreslägenheter åt unga, ett starkt public service, mer stöd till folkbildning och folkhögskolor, beskattning av banker, höjd beskattning av de mest förmögna och ändrade regler för att främja löntagarägda företag.
• En fråga som upprör hundratusentals löntagare är sms-anställningar och osäkra arbetsvillkor. Kvinnor, unga och utrikesfödda är mer utsatta än andra. LO och TCO bör tillsammans utlysa en kampanj för att få bort delade turer, hyvlade tjänster, scheman som ständigt ändras, påtvingade deltider och ofrivilliga timanställningar.
• Politiken präglas alltmer av expertstyre och akademisering. Det skapar en föreställning om politiken som kan liknas vid en urmakare som lagar en gammal klocka och där det räcker med rätt hantverk och teknik för att utföra uppdraget. Experternas kunskap behövs, men politik handlar också om social dragkamp och om hur materiella resurser och makt ska fördelas. Just därför kan expertstyre inte ersätta folkrörelser och demokrati.
• Tidöpartiernas ambition att införa angiverilagar har skapat ett stort folkligt motstånd. Protesterna är också massiva mot åtstramningarna av välfärden. Lärare, vårdpersonal och anställda inom kollektivtrafiken manifesterar nu sina åsikter öppet. Andra demonstrerar för en skärpt klimatpolitik. Tillsammans kan dessa aktioner utvecklats till en bred folklig rörelse.
• Vänstern måste fortsätta att vara pådrivande när det gäller yttrandefrihet, feminism, antirasism, hbtqi-frågor och rättigheter för personer med funktionsvariationer. Det är en illusion att tro att vänstern kommer att vinna röster från högerradikala rörelser genom att enbart prata om materiella frågor.
• Konsumtion och produktion måste bli hållbar och inte skada framtida generationer. Idag är EU pådrivande, medan Sverige håller på att bli en bromskloss. Vänstern bör använda EU:s mål för att sätta press på Tidöpartierna. Fattiga stater måste ta steget direkt till grön produktion, utan att passera stadiet av föråldrad och miljöfarlig teknik.
• I flera länder har militär avsatt demokratiskt valda ledare, nu senaste i Niger. I andra stater arrangeras allmänna val, men opposition och oberoende medier tystas. En central uppgift för progressiva rörelser är att bryta den globala demokratins kräftgång.
• Vänstern måste fortsätta att högljutt fördöma det ryska angreppet på Ukraina. Kritiken mot den ryska statsledningen måste finnas med på dagordningen i det globala samarbetet mellan progressiva rörelser.
• På många ställen i världen pågår väpnande konflikter. Det kräver ett aktivt världssamfund. I ett land som Jemen har Sverige understött fredsavtal. Lösningen var bräcklig, men ändå ett föredöme.
• Inget enskilt land kan lösa klimatkrisen, flyktingfrågan, de rikas kapitalflykt, terrorhot, fattigdom och pandemier. Länder måste samarbeta med varandra. Det kräver starka globala och demokratiskt grundade institutioner.
• Det behövs en starkare samverkan över nationsgränserna mellan progressiva och folkliga rörelser. Slagordet ”en ny ekonomisk världsordning” bör återupprättas.

I dag går ett pessimismens spöke genom europeisk vänster. I flera länder har vänstern och arbetarrörelsen hamnat på defensiven. Många upplever framtiden som både hotfull och oviss. Samtidigt växer nya rörelser fram och osäkra tider innebär att det finns utrymme att påverka. Vad vi gör har betydelse.