Det är kanske dags att damma av det slitna ordet tolerans?
Jag var inte den ende som äcklades av bilderna på människor som firade på svenska gator när Hamas hade mördat och slaktat över tusen människor i Israel.
Bilderna från ravefestivalen, där över 200 ungdomar dödades. Rapporter från kibbutzen Kfar Aza, där barn och gamla mördades med berått mod.
Och det var något att fira?
Samtidigt kommer rapporter om att judar över hela Sverige är rädda. Judiska salongen i Göteborg har ställt in helgens planerade dansföreställning på grund av ”säkerhetsläget”. I städer som Stockholm och Malmö uppmanas judar att inte prata hebreiska eller bära judiska symboler. De är rädda, och det går faktiskt knappt att formulera hur orimligt och fruktansvärt det är att de ska behöva känna så.
Är det alltså här vi befinner oss i Sverige 2023?
Efter att grupper firat terrorn på gatorna kom svaret från Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson som ett brev på posten. De som firar så borde utvisas, sade han. Har de medborgarskap borde dessa dras in. Han utvidgade till och med kravet: alla som inte vill ”integreras” borde förlora sina medborgarskap. I SVT igår kväll nämnde han att hundratusentals personer inte är integrerade och att det kan handla om människor som inte lärt sig svenska och som inte försörjer sig själva. Är det alltså Åkessons definition av svenska värderingar?
Det är ett svar på en orimlighet som i sig självt bidrar till ytterligare orimligheter.
Är det alltså här vi befinner oss i Sverige 2023? Står valet verkligen mellan Hamas terror och Sverigedemokraternas krav på renhet?
Så är det förstås inte, men alla som nu känner att det drar iväg åt fel håll har skäl att göra sina röster hörda.
I grunden speglar det som nu händer två saker. För det första hur långt vi i dag har kommit från idén om att samhället mår bra av att vara mångkulturellt. Att judar, muslimer, indiska hinduer, buddister från Burma, eller för den delen sekulära iranier, brasilianare, nigerianer och kristna från Ghana alla har plats i det svenska samhället. Helt enkelt för att vi är människor på samma planet. Och vi kan berika varandra. Lära av varandra.
För det andra, och det är egentligen en del av samma resonemang, måste vi snart damma av det i dag så föraktade ordet tolerans. Och då menar jag förstås inte tolerans med de som stöttar terrorism. Sånt måste fördömas och om organisationer står bakom ska de isoleras. Men vidriga jubelscener riskerar också att slå mot alla med muslimsk bakgrund i Mellanöstern.
I en intressant essä från 1990-talet (Om tolerans) skrev filosofen Michael Walzer om toleransen som en förutsättning för att kunna leva tillsammans. Men tolerans kan praktiseras på flera nivåer. Från den allra tunnaste, att man faktiskt bara accepterar att det finns andra kulturer än ens egen och hittar metoder för att leva parallellt med dessa, till ett samhälle där alla interagerar, lär känna varandra och lever tillsammans.
Det ena är inte bättre än det andra. Men båda fungerar. Förutsatt att vi accepterar tanken på ett mångkulturellt samhälle.
I dag är riktningen den motsatta. Inte ens den tunnaste formen av tolerans tycks accepteras. Religiösa symboler måste döljas. Människor som inte ”passar in” ska skickas iväg.
Så köper vi oss steg för steg in oss på den dikotoma uppdelning av vi och dom som i dag präglar hela debatten.
Jesper Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
