Ny teknik Om vi människor ska leva med robotar i framtiden, innebär det då att vi måste bli mer lika robotar? Britta Högberg skriver om hur vi ska göra för att återta det mänskliga från robotarna, utan att bli teknikfientliga.
Alma är forskare vid det berömda Pergamonmuseet i Berlin. Hennes chef har övertalat henne att delta i en extraordinär studie. Hon ska leva tillsammans med humanoiden Tom under tre veckor. Toms artificiella intelligens har skapats enbart för att göra Alma lycklig. Chefen, som ingår i en etikkommitté, ska ta ställning till humanoidernas roll i samhället, och behöver Almas medverkan. Ska humanoiderna få gifta sig, inneha pass, och vilken ställning bör de ha i arbetslivet är frågor som ska besvaras. Alma vill inte delta, men behöver forskningsmedlen som chefen mutat henne med. Detta är ramen i den tyska dramakomedin Ich bin dein Mensch från 2021.
Humanoiden Tom har svar på allt
När de möts första gången ser Tom Alma djupt i ögonen, lägger handen på hennes och säger att hon är vacker. Han fortsätter med ”dina ögon är som djupa skogsjöar”. Då får Alma nog. Hon drar tillbaka handen och frågar vad han anser om meningen med livet och bästa sättet att dö på. Tom har svar på allt. De kulturella och terapeutiska klichéerna blir som en skrattspegling av vår tid.
Alma tar Tom med sig hem och placerar honom i gästrummet. Hans logaritm är inställd på att ligga i hennes säng. Hon låser för säkerhets skull dörren till sitt sovrum. När hon kommer ut på morgonen har Tom gjort frukost, städat och organiserat om hennes våning. Hon misstycker och han erbjuder sig genast att återställa den tidigare oordningen. Han får göra det. På kvällen väntar Tom i Almas badrum med utströdda rosenblad, levande ljus och champagne. Han förklarar att 93 procent av alla kvinnor tycker om att mötas så. ”Vilken kategori tror du jag tillhör?” säger Alma och gör klart för honom, att hon blir lyckligast om han lämnar henne ifred. Han upplyser henne om att hon nog skulle bli lyckligast om hon öppnade sig för honom. ”Jaga inte upp dig när din logaritm stöter på patrull, det är mänskligt” fräser Alma.
Tom är inte programmerad för att ta emot hennes omsorger; han saknar humor och hans timing är urusel.
Alma mjuknar förstås och faller för Tom, som sig bör i ett romantiskt drama. Men Tom är inte programmerad för att ta emot hennes omsorger; han saknar humor och hans timing är urusel. För i Tom finns inget subjekt, inget gensvar, inget främmande. Där finns ingenting. Alma insåg det när hon, efter deras kärleksnatt, ville koka ett perfekt frukostägg till honom. Ensamhetens avgrund öppnade sig och hon kände sig mer sårbar än någonsin. I sitt utlåtande skriver hon:
”Är människan verkligen gjord för att få sina behov tillfredsställda när det görs per beställning? Är det inte just den ouppfyllda längtan, fantasin och den eviga jakten på lycka som är källan till det som gör oss till människor. Om vi tillåter humanoiderna att bli äkta makar blir vi människor beroende, mätta och trötta av ständig behovsuppfyllelse och bekräftelse av den egna personen. Vad skulle då drivkraften vara att konfrontera sig med vanliga individer, rannsaka sig själv, klara av konflikter och förändra sig. Man kan befara att den som levt med en humanoid en längre tid blir oförmögen till normal, mänsklig kontakt. Jag avråder bestämt att godkänna humanoider som livspartner.”
Människan blir mer robotlik
Ska roboten bli lik människan, ja då måste människan bli mer robotlik, skriver Sherry Turkle i boken Alone together. Hon menar att vi står på tröskeln till ”the robotic moment”. Detta robotiska tillstånd är en emotionell och filosofisk beredskap där vi inte längre bryr oss om det mänskliga, ej heller att artificiell intelligens varken känner eller förstår det. Steg för steg vänjer vi oss vid att kommunicera i stället för att tänka, att prestera i stället för att skapa, att chatta i stället för att knyta an till dem bredvid oss. Vi tror oss vara teknikens herrar men håller på att bli dess slavar, konstaterar Turkle.
I sitt stora verk om informationssamhället ser Manuel Castells något liknande, fast på längre avstånd. Han menar att teknologiska paradigm bestämmer hur vi uppfattar verkligheten även i ekonomisk, social, psykologisk och kulturell mening. Under industrialismen kretsade allt kring ”energi”; idag kring ”information”. Aldrig tidigare har vi haft en teknologi som kryper in i alla vrår av vårt psykiska och sociala liv. Den binära logiken består av sammankopplade noder, som baseras på mekanismerna inklusion och exklusion. Logiken är neutral och kan, som Castells uttrycker det, lika gärna kyssa som döda. Inget är personligt.
Synen på robotar är tudelad. Den ena utgår från en filosofisk tradition där kropp och själ betraktas som oskiljbara. Hit hör de sociala robotarna. De är till för att väcka känslor och lindra ensamhet. Den andra inriktningen följer klassisk cartesiansk dualism med fokus på AI. Här står intelligens och problemlösning i fokus.
Kanske dämpades tilltron till den sociala roboten under coronatiden. Nu är det i stället nästa steg i den digitala revolutionen, superintelligensen, som oroar.
De sociala robotarna slog igenom på 90-talet. Tamagotchin, ett elektroniskt husdjur som bodde i ett ägg, var årets julklapp 1997. Året efter kom Furby, ett litet pälsklätt djur med stora ögon och öron. Båda leksakerna krävde omvårdnad för att inte dö. Det man sköter om blir levande, man fäster sig vid det och oroar sig för det. I sina empiriska studier visade Turkle att leksakerna skapade både stress och aggression hos sina ägare. De tillverkas fortfarande i nya versioner, men uppmärksammas inte särskilt mycket. Robotiseringen har i stället flyttat in i barnprogrammen med datagenererade bilder, glättiga karaktärer, mekaniska röster och action. Det ska böjas i tid, det som krokigt ska bli.
Entusiasmen för den sociala roboten sträckte sig dock längre än till mekaniska husdjur. På socialdepartementet såg man framför sig en vårdteknologi, där rollatorn kunde göras till ”en hund som gnyr och vill ut på sin dagliga promenad”. Gåhjälpmedlet, tänkte man, skulle kunna styra den äldre till trevligt sällskap, och medelst kameror skulle hen kunna dela upplevelsen av promenaden med andra. Rollatorn skulle också kunna varsko anhöriga om den äldre inte varit ute på ett tag (LEV-rapporten 2012). Kanske dämpades tilltron till den sociala roboten under coronatiden. Nu är det i stället nästa steg i den digitala revolutionen, superintelligensen, som oroar.
Förändrad syn på själslivet
AI bygger på en dualistisk människosyn, där tänkande har frikopplats från känslor. Nu handlar det om huruvida roboten är bättre än människan på att analysera och fatta beslut. Oron gäller inte längre ensamhet och etik; den handlar om att förlora kontrollen och bli förslavad. Vissa varnar för att AI kommer att ta över världen om den får fritt spelrum. Andra gottar sig i berättelser om ChatGPT 4:s fyrkantighet och brist på mänsklig fingertoppskänsla. Är AI ond eller god? Ingen vet säkert. Ändå vill vi ha försäkringar om att det mänskliga överlever. Men några sådana finns inte att tillgå. Vi måste tänka själva och använda vårt förnuft.
Kampen mellan viljan att veta och att slippa veta är människans lott. Eller som Kant formulerade det i Vad är upplysning: ”Det är bekvämt att vara omyndig. Har jag en bok som har förstånd i mitt ställe, har jag en själasörjare som har samvete i mitt ställe, har jag en läkare som bedömer dieten i mitt ställe och så vidare, så behöver jag ju inte anstränga mig själv. Jag behöver inte tänka om jag bara är i stånd att betala – då kommer andra att överta den förtretliga sysslan.”
Våra sociala miljöer hotas av det ständiga uppkopplingsbehovet.
Synen på själslivet förändrades under 80-talet. Människans förnuft reducerades till beteende. Numera tror man att beteende kan styras med rätta ”verktyg”: ångest dämpas, kärlekstrassel lösas upp, barn fostras, personal ledas, politiska beslut fattas, lagar stiftas. I metaforen ”verktyg” huserar löftet om att teknik kan lösa samhällets alla problem. Som en melodi på hjärnan biter verktygspolskan sig fast och reducerar oss till kuggar i det stora samhällsmaskineriet. Ord som kunskap, insikt, kompetens, metod, organisation, strategi har alla försvunnit in i verktygsmetaforen. Värre är att omsorg och medkänsla också skickats dit. Att denna metafor fått ett sådant genomslag kan ses som tecken på att det robotiska tillståndet är här. Likaså att intresset för verktygsmakarnas verksamhet och makt är så häpnadsväckande lågt.
Våra sociala miljöer hotas av det ständiga uppkopplingsbehovet. Vi står inför en ny tyst vår, menar Sherry Turkle i boken Reclaiming Conversation. För att smälta intryck, tänka, och lyssna till vår inre röst behöver vi enskildhet. Utan enskildhet går förmågan till empati förlorad. Och utan empati sinar intresset för omgivningen. Därför måste vi, menar hon, älska vår teknik så mycket att vi är noggranna när vi talar om den, och vi måste älska oss själva tillräckligt för att uppriktigt konfrontera vad den gör med oss.
Hjärnan är ingen dator
Besvikelse är inneboende i den sociala teknologin. Där man väntar sig vänskap finns bara verktyg och prestationer. Kanske måste besvikelsens underströmmar släppas upp till ytan för att förnuftet ska kunna råda. Vi behöver genuin intersubjektivitet för att inte bli stumma och dumma. Den handlar att kunna se sig själv i världen, att kunna se sig själv som en del av världen och kunna se världen inom sig själv. Detta kräver en kroppsligt förankrad medvetenhet.
Det har blivit alltmer vedertaget att reducera medvetandet till hjärnan och att likna hjärnan vid en dator. Man behöver ”programmera om sig” för att bryta livsmönster. 30 minuters daglig promenad och din hjärna kommer tacka dig, lovar kvällstidningens personlige tränare. Det krävs program, disciplin och mål för att bemästra hjärnans försåtliga belöningssystem. Men datormetaforen är missvisande. Bäst liknas hjärnan vid en djungel, menar Nobelpristagaren Gerald Edelman i boken Consciousness : how matter becomes imagination. Aktiviteter på alla nivåer pågår samtidigt, impulserna går in och ut, och neuronen grupperar sig på olika sätt. Selektion verkade i den mänskliga hjärnan långt innan vi kunde tänka logiskt.
Medvetandet är en selektionsprocess.
Selektion och logik är kraftfulla källor till olika tankeformer. Man måste dock förstå att selektion hör samman med hjärnans funktion, medan logik är något individer med hjärnor lär sig. Ingen hjärna är den andra lik. Ingen upplevelse är den andra lik. Medvetandet är en selektionsprocess. Även om vi kan förstå hur materia blir till mentala bilder, så kan det upplevda aldrig reduceras till materia, framhåller Edelman. Selektionen handlar om känslor, känslor som gagnar människoartens fortbestånd och vårt beroende av varandra.
När vi människor talar med varandra, lämnas en hel del osagt. Och när vi människor gör saker, lämnas mycket ogjort. Kroppar rör sig, leenden utväxlas, blickar dödar. Allt det osagda och ogjorda finns kvar inom och mellan oss. Psykoanalytikern Christoffer Bollas kallar detta vårt ”otänkta vetande”. Selektionen väcker det otänkta när verkligheten tränger sig på och det otänkta får oss att se och förstå. Det gör oss synliga för oss själva och för varandra. Ibland på oväntade sätt. Det otänkta vetandet huserar i våra kroppar och låter sig inte styras. Det är förnuftets källa. Däri finns vägvisaren tillbaka till det mänskliga. Robotiseringen är inget tekniken gör med oss. Den är något vi gör med oss själva.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
