Knappast någon har hävdat att arbetsmarknadspolitik driver inflation, utom Johan Pehrson.
Inflationen i Sverige har plågat hushållen i ett och ett halvt år men ser nu äntligen ut att vara på väg ned. Det följer en global trend där vår konsumtion post-pandemin och utbudschockerna som framförallt kriget i Ukraina innebar har normaliserats i prisbilden. Osäkerheterna framåt beror framförallt på två saker:
- Företagens prissättningsbeteende
- Energipriserna.
De flesta bedömare är överens om att inflationen i grunden var ett importerat problem som inte berodde på höga löneökningar i Sverige (tvärtom tappade svenska löntagare nästan 10 års reallöneökningar på bara ett år). Men åsikterna går isär gällande om det är ändå är löntagarna som ska stå tillbaka för att bekämpa inflationen. Det är denna väg Riksbanken slagit in på, och de har fått support från oväntat håll: arbetsmarknadsministern Johan Pehrson (L).
Det krävs ingen raketforskning för att förstå att de flesta svenskar nog också vill bibehålla kvaliteten i välfärden
Pehrson stod i Agendas partiledardebatt och anklagade oppositionen för inflationsdrivande politik när resurserna till välfärden debatterades. Han twittrade kort därpå att tillskott till arbetsmarknadspolitiken var att kasta ved ”inflationsbrasan”.
Förstår ens Pehrson vad han säger?
Låt oss ta det från början. Välfärden drabbas precis som hushåll och företag av ökade kostnader i ljuset av den höga inflationen. Sjukvårdens underskott är i dag större än under 90-talskrisen. Om resurserna till välfärden inte räknas upp i samma takt som kostnaderna ökar väntar nedskärningar och/eller kommunala skattehöjningar. Det här tycker då oppositionen med Socialdemokraterna i spetsen är fel och har därför föreslagit större tillskott till välfärden än regeringen. Det krävs ingen raketforskning för att förstå att de flesta svenskar nog också vill bibehålla kvaliteten i välfärden.
Men det tycker inte Johan Pehrson, eller för den delen finansministern Elisabeth Svantesson. De tycker att det är att ta ansvar för inflationen att göra barnskötare och undersköterskor arbetslösa. Om ekonomerna i mer generella termer pratar om att kyla ned efterfrågan går regeringen steget längre: det är i lågavlönade kvinnodominerade välfärdsarbeten svångremmen ska dras åt.
Tydligen är dessa grupper, till skillnad från till exempel högavlönade tjänstemän, fortfarande inte tillräckligt bra på att pruta och ta med sig matlåda till jobbet.
Vad som kan tyckas minst lika anmärkningsvärt är att arbetsmarknadsministern menar att hans egen portfölj, det vill säga arbetsmarknadspolitiken, är inflationsdrivande. Om han åtminstone hade en del högerekonomer med sig vad gäller att dra åt svångremmen för arbetarna, eller uttryckt på ekonomiska ”låginkomsttagare har en högre marginell konsumtionsbenägenhet”, finns det knappast någon som uttryckt att arbetsmarknadspolitik skulle driva inflation. Tvärtom har Konjunkturinstitutet pekat ut just arbetsmarknads- och utbildningspolitik som område att satsa på i ett läge av både hög inflation och lågkonjunktur. Det är nu vi ska passa på att ställa om arbetslösa till bristyrken och utbilda fler.
Om jag ska försöka hedra Pehrson med någon intellektuell kapacitet så gissar jag att hans argumentation vilar på Phillipskurvan. Den går ut på att inflationen går ned om arbetslösheten går upp.
Kurvan är dock väldigt kritiserad inom akademin och knappast relevant för att förstå en inflation som drivits av krig och energikriser. Man kan också fråga sig vad man vinner på att bekämpa inflation via arbetslöshet. I synnerhet om man är arbetsmarknadsminister i ett land där arbetslösheten redan ligger på 7 procent. Alla Pehrsons företrädare har förstått uppdraget som att syftet är att få fler i jobb, inte färre.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
