Klimatpolitik En framgångsrik vänsterpopulism kräver en kraftfull berättelse med enkla motsatsförhållanden. Det är dags att ta striden med den verkliga eliten. Det skriver Hannes Anagrius. 

Varför vann högern valet? Ett svar är att högern har skapat en mer framgångsrik populism än vänstern. Så vad kännetecknar en framgångsrik populism? Att den sluter upp med folket i frågor där många tycker lika, presenterar enkla lättförståeliga lösningsmodeller och riktar människors ilska mot en elit – en motståndare till folket.

V lyckades inte flytta debatten

Valet 2022 visade att det går att vinna på enkla dualistiska motsatsförhållanden med en tydlig antagonist. Högerns antagonist var invandrare, i allt från brottslighet till ekonomi, men också ”politikerklassen”. En av de stora och avgörande valfrågorna rörde energi och energipriser. I eldebatten målade högern upp berättelsen om en ”naiv ogenomtänkt miljöpolitik” där ”avvecklingen av kärnkraft” orsakade elbrist och höjda elpriser. Ett enkelt narrativ om än rätt långt ifrån verkligheten. Klimatdebatten styrdes mot att endast handla om energi och energipriser och den präglades av högerns berättelse – klimatpolitik och bränsleskatter ställdes mot bilberoende människors vardagsekonomi. Det rimmar med högerpopulismens klassiska motsatspar – folket mot en verklighetsfrånvänd politikerklass (som sägs gynna minoritetsgrupper).

En framgångsrik vänsterpopulism kräver en kraftfull berättelse med enkla motsatsförhållanden.

En av slutsatserna i V:s valanalys var att man inte ensamma lyckades flytta debatten till ekonomiska frågor. Men även om det funnits en rödgrön enighet så räcker det inte att prata fördelning, utan en framgångsrik vänsterpopulism kräver en kraftfull berättelse med enkla motsatsförhållanden. Den berättelse V försökte måla upp – att återta den politiska kontrollen över samhället – var inte lika lätt att ta till sig som högerns. Nyliberalismen, marknadsskolan och EU:s elprissystem är inga tydliga antagonister. Abstrakta system väcker ingen ilska och engagemang. Att i det snabba medielandskapet försöka förklara EU:s elmarknad, framstod trots sin reella relevans, grumligare än vår övergödda Östersjö. V:s slogan ”din trygghet, politikens ansvar” kunde nog många hålla med om. Men för alla med skadat förtroende till politiken, så kanske inte den första tanken är att ge politiker mer ansvar. Dessutom befäster sloganen uppdelningen mellan folket och politiker (högerpopulismens syn) och gör det tydligt att V inte är folket utan politikerna. 

Högerns narrativ inom klimatdebatten besannades 

Högerns narrativ inom klimatdebatten, med bränsleskatter som slår mot vanligt folk, besannades när även V och S tog avstånd från höjda priser på fossila bränslen (men inte lika mycket som högerblocket). Vänstersidan erbjöd inget alternativt motsatsförhållande som kunde styra över till en konflikt med eliten (till exempel. fossilkapitalet). V:s val att endast fokusera på industrin och långsiktiga teknikskiften eftersom livsstilsfrågorna är så mycket känsligare, kan tyckas strategiskt och populistiskt. Men den sortens populism spelar på högerns planhalva. Statliga investeringar och att stödja industrins teknikomställning för att gynna konkurrenskraft och tillväxt, det säger ju högern själva att de vill. Skiljelinjen görs inte tydligare av att V lyfter en annan syn på det finanspolitiska ramverket – ett ordpar som framkallar reflexmässiga gäspningar hos de flesta. 

V:s ensidiga teknik- och investeringsfokus skapade inte bara frustration och protester i de egna leden (då klimatengagerade vet att investeringar helt riktigt är avgörande men i sig själva helt otillräckliga). Nej, teknikfokuset hade heller inte förmågan att vinna över högerväljare. Tillväxtfokuset gör fördelningsfrågan mindre viktig – ”om alla kommer bli rikare genom tillväxt så gör det väl inget att vi får massa miljardärer?”. Tillväxt som grundkrav för omställningen blir i själva verket ett erkännande av kapitalismens överordning över demokratin. 

Folket mot eliten

Tänk er att vänstersidan hade erbjudit en alternativ berättelse, med egna motsatsförhållanden där majoriteten av väljare kunde känna sig inkluderade i ett ”folket mot eliten”. För en vänsterrörelse är antagonisten självklart kapitalet, enkelt uttryckt samhällets rikaste procent, helst personifierade med ansikten och namn. Som inspiration kan vi gärna minnas Bernie Sanders som i sin framgångsrika kampanj tog vartenda tal och replik som tillfälle att med emfas skandera om den rikaste procenten. Även flera europeiska och latinamerikanska vänsterpopulistiska projekt lyckades växa snabbt under 2010-talet och skapa ett stort gräsrotsengagemang. Det brukar sägas att kriser måste fördjupas till en viss gräns för att populister ska vinna. Bara för att dessa populistiska krafter inte nått hela vägen vid många avgörande val betyder inte det att receptet vänsterpopulism inte fungerar. Det som krävs är enträgen gräsrotsorganisering, tillsammans med att politiska företrädare för fram ett visionärt narrativ som svarar mot alla de brännande samhällsfrågorna. Det krävs också att de sammanlänkade kriserna tar missnöjet till en bristningsgräns.

När Sverige numera betraktas som ett skatteparadis för miljardärer kan man fråga sig varför vänstern inte pratade om de superrika i valrörelsen.

I Sverige borde vi närma oss den bristningsgränsen, med tanke på utvecklingen. Kontrasten mellan folket och den ekonomiska eliten har aldrig varit större. Vård, skola och omsorg krisar, fattigdom och ökade kostnader breder ut sig och medellivslängden kan skilja 18 år beroende på utbildning och var du bor. Samtidigt har Sverige fått 500 nya dollarmiljardärer sedan 1990-talet. Denna grupp har blivit 30 gånger rikare, betalar lägre andel skatt än vanliga arbetare och lägre kapitalskatter än i USA. Men den här berättelsen var inte särskilt tydlig under valrörelsen. När Sverige numera betraktas som ett skatteparadis för miljardärer kan man fråga sig varför vänstern inte pratade om de superrika i valrörelsen.

Tänk er vänsterpartister, internetkrigare, fler vänsternyhetssajter, vänsterinfluencers som, precis som högern gjort, hamrade in vårt narrativ och med verkliga historier kopplade samhällets problem med de rikas utsugning. Det är ju vi som arbetar som skapar värde, inte kapitalägare. Majoriteten av dagens privata investeringar går till spekulation och finansiella bubblor, inte till något vi alla behöver. V:s nuvarande skattepolitik med höga kapitalskatter där ingen som tjänar under 43 000 får höjd skatt, kan lyftas mycket oftare. Vänsterpopulismen ska inte vara rädd att tala till egenintresset. 

En populistisk klimatberättelse

Tänk er att klimatdebatten och eldebatten vävdes in i den vänsterpopulistiska berättelsen om folket mot eliten. ”Storstad mot landsbygd” gav vika för folket mot den finanselit som faktiskt investerar i vår förstörelse – i fossilindustrins fortsatta framfart. Det borde vara tacksamt att prata om eliten i klimatdebatter nu när slottsägare får miljoner i elstöd och när resorna med privatjetplan fördubblades under pandemiåren. 

Vänstern måste ha en annan utgångspunkt än högern för berättelsen. Det borde inte vara särskilt svårt att sticka hål på den naiva tron att ohämmad kapitalism, vinstjakt och ökad konsumtion ska rädda klimat och miljö. Ganska många begriper nog detta instinktivt, men som bekant är det lättare att föreställa sig jordens undergång än kapitalismens slut. Och folk i allmänhet vill inte att politiker ska bestämma över deras livsstil, eftersom detta i det enda kända narrativet betyder att livet blir dyrare och svårare. 

Men vänstern måste inte tala i termer av att ”störta kapitalismen” eller ”ändra på folks livsstil” utan bara krasst påpeka att hårda tider väntar, teknikdrömmen är orealistisk och det därför inte är rättvist att eliten snor allt vårt utrymme att konsumera och släppa ut. Vi skulle vinna på att bygga berättelsen med utgångspunkt i ”den oundvikliga omställningen”. Stigande priser på fossila bränslen, importerad mat och andra produkter är nu högst påtagligt. Det är hög tid att göra oss oberoende av dessa bränslen och bygga upp vår egen livsmedelsförsörjning och lokala cirkulära marknader för att klara kriser som väntar runt hörnet. Att lindra kostnadschocker genom att förlänga vårt beroende av fossila bränslen, globala handelskedjor och ändliga resurser är självskadebeteende. 

Vänstern kan till skillnad från högern erkänna att planeten är ändlig och utsläppsutrymmet begränsat, därför att vänsterns lösning är att de rika ska dela med sig av sitt utrymme.

Vänstern kan till skillnad från högern erkänna att planeten är ändlig och utsläppsutrymmet begränsat, därför att vänsterns lösning är att de rika ska dela med sig av sitt utrymme. Det miljömässigt mest effektiva verktyget ”reducera” var dock uteslutet för V i valrörelsen. Men för att ta striden om bränslepriser, så hade till exempel personliga utsläppsrätter eller en klimatskatt som delas direkt ut till folket med glesbygdsbonus löst upp högerns motsatsförhållande. Genom att erkänna bristsituationen och sätta ett golv för kostnader inom klimatstyrmedlen så blir det i praktiken inte dyrare för vanliga arbetare att resa, äta kött och konsumera så länge man håller sig inom ett visst spann. Kombinerat med stöd för omställning – gratis kollektivtrafik, subventionerad vegetarisk närodlad mat, stöd för solceller, bergvärme, värmeisolering, elkonvertering av bränslemotorer och stöd till återbruk – ger det många en chans att på sina villkor ställa om och investera sig ur fossilberoendet. 

Är du extra sparsam, som låginkomsttagare idag är, så tjänar du till och med pengar på denna politik. Självklart måste även staten investera och bygga upp grunden; elinfrastrukturen, järnvägen, kollektivtrafiken med mera. Vi har råd. Vi har enorma rikedomar i detta land, men idag i ett fåtal händer. Att erkänna de biofysiska gränserna avväpnar högerns lögn om att de rika genom tillväxt ska lyfta alla oss andra. Sveriges växande antal miljardärer blir ett verkligt problem först när vi erkänner att tillgången till energi och naturresurser är begränsad. Demokratisk fördelning blir då överordnad kapitalismen, inte tvärtom. 

Vänsterpopulism måste vara systemkritisk 

Det viktigaste elementet i en framgångsrik populism är att lova stort – en vision om ett radikalt bättre samhälle för majoriteten. V tycks i sitt sökande efter en fungerande vänsterpopulism ha fastnat i samma paralyserande pragmatism som S – tanken att vinna brett stöd står i konflikt med långtgående radikala krav på samhällsomdaning. Men att tala om stora reformer behöver inte göra att V uppfattas som verklighetsfrånvända. Istället kan det göra att vi förskjuter diskussionen kring vad som är rimligt att kräva av ett samhälle. Vinster i välfärden, otryggare anställningar – ja säger vi, det är helt självklart att vi vill avskaffa detta. Men det är också helt absurt att vi inte använt de senaste 50 årens enorma produktivitets- och förmögenhetsökningar till att korta arbetstiden och helt göra slut på ordet brist i välfärden. Självklart har vi råd med det. Ekonomin är fem gånger så stor som på 1950-talet. Att vi måste vänta på ytterligare tillväxt och ”reformutrymme i budgeten” för att staten ska kunna spendera är struntprat. Utrymmet skapar man genom omfördelning. 

Kanske kan det bli en styrka att erkänna det uppenbara; det enklaste sättet att få ner utsläpp och miljöförstöring är att göra mindre av det som släpper ut och förstör.

Kanske kan det bli en styrka att erkänna det uppenbara; det enklaste sättet att få ner utsläpp och miljöförstöring är att göra mindre av det som släpper ut och förstör. Det gör att vi kan producera och konsumera mindre, och därmed också arbeta mindre. Perfekt! I dagens sönderstressade arbetssamhälle föredrar fler svenskar kortare arbetstid före högre lön. Det handlar inte om att sänka de lägsta lönerna utan om att utjämna skillnader. Att i socialistisk anda höja alla till en acceptabel grundnivå och sen kapa överkonsumtionen. 

Men allt detta kräver en vi-känsla. Att vi kan åstadkomma saker tillsammans, att vi har gemensamma intressen, att politiken företräder oss. Det lättaste sättet att skapa ett ”vi” är att peka på ”dem”. Det har högern insett. Dem, den ekonomiska eliten, håller på att äta upp samhället inifrån på vår bekostnad. Det är dags att ta striden med den verkliga eliten. Vi måste bli systemkritiska vänsterpopulister. 

Hannes Anagrius

Driver podden och sidan Tillväxtparadigmet, samt är engagerad i och har arbetat för V

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena