Valet i Argentina Favoriten i det argentinska presidentvalet menar att försvinnanden, tortyr och barnastöld bara var en slags beklagliga misstag av det slag som sker i alla krig. Det skriver Lars Palmgren.
Valet i Argentina på söndag sker en vecka före 40-årsdagen av demokratins återkomst. Det var den 30 oktober 1983 som Raúl Alfonsín valdes till president sedan militären efter det förnedrande nederlaget på Falklandsöarna/Malvinas tvingats gå med på att hålla val. Därmed inleddes också den hittills längsta demokratiska perioden i Argentinas historia.
En uppgörelse med diktaturen och dess brott
Jag bodde i Buenos Aires när Alfonsín valdes. Och jag var med på festen. En fest som aldrig ville ta slut. Det var vår, demokratin var tillbaka och alla tycktes förälskade. Demokratin upplevdes inte som ett återseende med en gammal bekant, utan som en ny bekantskap i form av en innerlig känsla av frihet. Början till den längsta demokratiska perioden i Argentinas diktaturspäckade historia var nästan berusande. Och även om euforin ganska snart tog slut och de 40 år som gått sedan dess mest liknar en festival av krossade illusioner och ständigt hotande sammanbrott, så vilar dessa 40 år på en unik uppgörelse med diktaturen och dess brott, som faktiskt gör Argentina till ett föredöme – nästan en lysande stjärna mitt i kaoset.
I inget av grannländerna som också levt genom militärdiktaturer ställdes de militära befälhavarna inför rätta.
De centrala delarna i uppgörelsen med diktaturen är sanningskommissionens rapport ”Nunca más” men framför allt den rättegång mot de olika militärjuntornas medlemmar som inleddes 1985. Fem av de nio generalerna dömdes till långa fängelsestraff, medan fyra frikändes. I inget av grannländerna som också levt genom militärdiktaturer ställdes de militära befälhavarna inför rätta. Att göra det var ett både riskfyllt och modigt beslut och Alfonsín fick också betala ett högt pris.
Den dåvarande arméchefen, som alltså inte själv stod inför rätta, generalen Jorge Arguindegui beskrev det som en ”Nürnbergrättegång, fast tvärtom. Där var det förlorarna som dömdes, inte segrarna, som här”. Och det var så som militären, trots nederlaget på Falklandöarna/Malvinas, kände sig. Som segrare.
Ett rättvisepatos som levt kvar
Alfonsin utsattes också under hela sin tid vid makten inte bara för hotelser, utan för flera militära uppror. Och så småningom vek han sig och utfärdade ett par lagar som i praktiken var en partiell amnesti. Men även om det gjorde att Alfonsín kunde se ut som en förlorare, så har det rättvisepatos som han inledde sin presidentperiod med levt kvar. Inte minst inom rättsväsendet. Och när Nestor Kirchner med hjälp av Högsta domstolen upphävde amnestilagarna så visade det sig snart att det hela tiden pågått ett arbete kring brotten som begicks under diktaturen och som nu kunde manifesteras också i rättssalen.
Samtidigt som mer blir känt om förtrycket, ökar också kunskapen om hur sanningen kan hittas och rättvisa skipas.
Allt sedan 1985 har det genomförts 334 rättegångar. 1 126 personer, framförallt militärer, har dömts. Idag pågår fortfarande 16 rättegångar och nya kan komma att inledas. Samtidigt har las ”abuelas de Plaza de Mayo” (mor- och farmödrarna på Plaza de Mayo) identifierat 133 av de barn som stals från fånglägren och adopterades av militärer. De havande mödrarna fick föda dem innan de avrättades. Varje nytt barn, nu vuxna män och kvinnor, som identifieras, väcker nytt liv i diktaturens fasor. Samtidigt som mer blir känt om förtrycket, ökar också kunskapen om hur sanningen kan hittas och rättvisa skipas.
Många argentinska jurister som blivit specialister på brott mot mänskligheten och rättsantropologer som blivit specialister på att identifiera anonyma kroppar i massgravar anställs av andra länder med samma problem.
I Argentina har det funnits en stolthet över förmågan att ta itu med det mardrömsliknande arvet som förlöstes av Raúl Alfonsíns beslut att ställa generalerna inför rätta. Det har nästan varit en hörnsten i det sociala kontraktet, en del av den nationella identiteten.
Därför är det både häpnadsväckande och oroande att outsidern i presidentvalet på söndag, anarkokapitalisten Javier Milei, ifrågasätter det.
Milei ifrågasätter historieskrivningen
Milei menar inte bara att staten är värre än maffian, att skatter är stöld och att hela den politiska eliten utgör en kast som ska elimineras. Han ifrågasätter också den historieskrivning som baseras på ”Nunca más” och de rättegångar som har hållits. Milei, liksom de dömda juntageneralerna, menar att försvinnanden, tortyr och barnastöld bara var en slags beklagliga misstag av det slag som sker i alla krig. Inte bara att Milei alls är med i spekulationerna om vem som ska bli Argentinas näste president, utan leder i opinionsmätningarna, är en obehaglig föraning om att den längsta demokratiska perioden i Argentinas historia kanske snart är slut. Den här gången via allmänna val.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
