Analys Arbetstider som strider mot svensk lagstiftning, löneavdrag och manipulerad växelkurs. Mats Wingborg fortsätter att granska de tuffa villkoren för de thailändska bärplockarna.
– Alla som rest hit för att plocka bär drömmer om att komma hem med en rejäl slant, säger Sittchai och släpar en säck full med blåbär fram till invägningen.
Han rätar på ryggen, men blicken är orolig. Hemma i den östliga delen av Thailand väntar familjen. Taket på huset läcker och det behövs mer pengar för att betala skolavgiften till dottern. Vad han inte är medveten om är att plockarna är vilseledda. Enstaka plockare kan göra en rejäl förtjänst, men det är matematiskt omöjligt för det stora flertalet.
Under årets resa genom Bärsverige har jag särskilt granskat de thailändska plockarnas arbetstider. Jag har stigit upp tidigt på morgonen för att se när de åker i väg i sina minibussar. På kvällarna har jag stått vid bärinlämningarna för att se när de kommer tillbaka.
Jobbar alla dagar i veckan
Ibland färdas plockarna flera timmar för att hitta ställen där det finns gott om bär. Eftersom arbetsplatsen är ”rörlig” ska resorna enligt Skatteverket räknas in i arbetstiden. Ett mönster är att de som åkt tidigast på morgonen för det mesta kommer tillbaka först. Mina stickprov visar att plockarna jobbar i genomsnitt jobbar åtminstone tolv timmar per dag.
När plockarna kommer tillbaka till sina förläggningar på kvällen är de dödströtta. De jag intervjuar i Åsele duschar, äter och går och lägger sig. De har inte ens ork att titta en stund på thailändska videofilmer. De behöver sova för att orka med arbetet dagen därpå. När jag började granska bärbranschen 2009 fanns det flera plockare som var lediga på söndagar. Nu jobbar de alla dagar i veckan.
Bärplockarnas arbetstider strider mot den svenska arbetstidslagen och reglerna i kollektivavtalet. I det sistnämnda finns också krav på ersättning för arbete på obekväma tider och övertidsrätt. Det förekommer aldrig att arbetarna får någon sådan ersättning.
Varför jobbar de då så extremt mycket? Under årens lopp har jag många gånger ställt den frågan till plockarna själva. Svaret jag fått är alltid detsamma: de är i Sverige för att tjäna pengar. Så mycket som möjligt.
Det är också svaret jag får från Sittchai när jag pratar med honom utanför förläggningen i Pengsjö i Västerbotten, men också när jag intervjuar Veradis och Pravat i Åsele. Eller rättare sagt, de förstår inte ens min fråga. Det har ett enda mål i sikte, att plocka så mycket bär de orkar.
Bygger på illusion
Arbetarnas egen inställning är inget försvar för att arbetstiderna och villkoren ser ut som de gör. Ett enkelt första steg vore att alla bärföretag deklarerade att söndagar ska vara en vilodag och att de stängde all inlämning av bär under söndagarna. Arbetarna borde också få ersättning för obekväm arbetstid, som det står i kollektivavtalet.
De thailändska bärplockarnas dröm är att komma hem med en riktigt bra förtjänst. Många har hört talas om arbetare som kommit tillbaka till hemlandet med rena förmögenheter. Jag har själv träffat arbetare som tjänat motsvarande 50 000 kronor – en stor summa med thailändska mått. De har kunnat renovera sina hus, betala för barnens skolutbildning och ibland köpa en motorcykel.
Hela upplägget bygger emellertid på en illusion. Visst finns det enstaka bärplockare som tjänar riktigt mycket pengar. Och hos vissa företag grupper av arbetare som får drägligt betalt. Men att de flesta skulle kunna tjäna en rejäl summa är en matematisk omöjlighet.
Avdrag på lönen
De thailändska bärplockarna ska få lön enligt kollektivavtal. I år var den summan 24 110 kronor. Här finns det första problemet. Varje säsong uppdagas det att det existerar dubbla kontrakt vilket innebär att en del inte får ut den avtalsenliga lönen eller ”garantin” som det kallas i branschen, utan bara ett kilopris för de bär som plockas. Detta slår mot arbetare som av olika skäl inte lyckas plocka så mycket bär. De riskerar att få resa hem med minimala inkomster eller skulder.
Det andra problemet är de avdrag som görs på lönen. För att över huvud taget kunna komma till Sverige för att jobba måste plockarna låna pengar till flygbiljett, busstransporter, försäkringar och andra omkostnader. Ett steg i rätt riktning i år är att en del svenska bärbolag har betalat plockarnas flygresor. I slutändan blir plockarna återbetalningsskyldiga, men de slipper betala ränta på lånen. Därutöver betalar plockarna för mat och logi under vistelsen i Sverige – en kostnad på cirka 300 kronor dygnet.
Grovt räknat motsvarar de totala lånekostnaderna cirka 20 000 kronor. En plockare som jobbar i Sverige i 60 dagar får därutöver betala cirka 18 000 kronor för kost och logi. Den sammantagna lönen är knappt 50 000 kronor, avdragen tillsammans 38 000 kronor. Kvar blir 12 000 kronor och på den summan dras cirka sju procents skatt. Återstår 11 000 kronor (om plockarna bara får lön enligt kollektivavtal och inte kan tjäna extra genom att plocka mycket bär).
Räkneexemplet är en generalisering. Avvikelserna är flera. En del jobbar i Sverige mer än 60 dagar. Några företag har också lyckats pressa ner kostnaderna för mat och logi (vilket för det mesta går ut över kvaliteten). Men det finns också plockare som blir tvungna att låna mer än 20 000 kronor.
Många gånger har jag redovisat denna uträkning för bärföretagen själva. Ingen har ifrågasatt summorna, men några har menat att plockarna i slutändan snarare får behålla 15 000 kronor när alla avdrag har gjorts från den avtalsenliga lönen.
Får bara 20 procent av lönen
Av en lön på 50 000 kronor är det med andra ord bara 20 procent som hamnar i arbetarnas fickor om de enbart får lön enligt kollektivavtal. Det är en extremt låg andel. Lägre än byggnadsarbetarna som byggde fotbollsarenorna i Qatar. Orsaken är att de thailändska bärplockarna befinner sig i Sverige under en kort tid och att rese- och rekryteringskostnadernas andel av avdragen blir högre ju färre dagar en migrantarbetare stannar.
Det tredje problemet är de thailändska bemanningsbolagen. Under årens lopp har jag samlat på mig mängder med uppgifter om hur de manipulerar växelkursen, saltar kostnaden för flygbiljetterna och ibland till och med tvingar arbetarna att betala olika avgifter när de kommer hem. Jag brukar beskriva det så här för svenska bärföretagare: alla thailändska bemanningsbolag lurar sina plockare, en del mer än andra. Hittills har inte en enda svensk bärföretagare protesterat mot beskrivningen.
Här döljer sig en känslig fråga. Bärföretagen i Sverige ersätter de thailändska bemanningsföretagen för löner och omkostnader. Om de thailändska bemanningsföretagen i nästa led inte betalar ut korrekta löner till bärplockarna blir även de svenska bärföretagen förda bakom ljuset. Även om de svenska bärföretagen ibland också kan vara medskyldiga.
Det fjärde problemet har att göra med löneupplägget. För att förstå hur det går till måste vi backa bandet och gå tillbaka till grundförutsättningarna. De thailändska bärplockarna har rätt till lön enligt kollektivavtal, men om de plockar bär till ett värde som överskrider nivån i kollektivavtalet kan de tjäna mer. Låt oss ta ett räkneexempel. Om plockarpriset på lingon är sex kronor kilot, vilket det var hos några företag i år under slutet av säsongen, måste arbetarna först plocka 4000 kilo för att värdet ska motsvara lönenivån i kollektivavtalet. Först när de lyckas plocka ännu mer bär, under samma månad, kan de tjäna extra.
Sjunkande kilopris
Möjligheten att tjäna pengar utöver kollektivavtalet beror följaktligen på två faktorer: hur mycket bär som plockarna får ihop och hur högt plockarpriset på bären är. Det är olika priser på hjortron, blåbär och lingon. Tillgången på bär varierar kraftigt mellan olika år och påverkas av sol och nederbörd, medan plockarpriset styrs av mänskliga beslut.
Det är de svenska bärföretagen som beslutar om kilopriserna på bär. Om företaget är en underleverantör till en större koncern måste priset godkännas högre upp. Arbetarna kan inte göra något annat än att finna sig i besluten. De är anställda och kan inte välja att istället arbeta för ett annat företag med högre kilopris.
Under lång tid har jag följt kilopriserna på skogsbär. En övergripande trend är att priserna har sjunkit. Kilopriset för blåbär är numera ofta 14 eller 15 kronor. När jag började studera branschen för drygt 20 år sedan låg kilopriset ofta över 20 kronor. Bärplockarna måste med andra ord plocka alltmer för att kunna tjäna pengar utöver kollektivavtalet.
När de thailändska bärplockarna reser till Sverige vet de inte vad plockarpriset kommer att vara. Det ändras under säsongen. Ofta börjar de svenska bärföretagen med ett lågt pris och om det finns marginaler kan det höjas senare under säsongen. Plockarpriset kan också sänkas, vilket hos några företagare skedde med lingon i år.
Hur resonerar då de svenska bärföretagen när de bestämmer plockarpriserna? Ja, en faktor är förstås vad de själva får betalt i nästa led, när de säljer bären vidare till större grossister i Sverige, livsmedelsindustrin eller detaljhandeln.
Men samtliga svenska bärföretag räknar också baklänges. Varje dag får de plockarlistor där de ser hur många kilo som de enskilda bärplockarna plockat. Det är bara att multiplicera. Exempelvis kan de göra följande beräkning: om plockarna på en anläggning fortsätter att plocka i snitt 75 kilo blåbär per dag och om kilopriset är 14 kronor, hur många av plockarna kommer då att nå upp till ett värde som motsvarar den kollektivavtalsenliga lönen på drygt 24 000 kronor? Svar: De som plockar mindre än 57 kilo per dag kommer att hamna under kollektivavtalsnivån. De som plockar mer kommer att tjäna mer. Nästa steg i uträkningen blir att undersöka hur stor andel av plockarna som plockar mindre än 57 kilo.
10 procent når inte garantin
Och nu till själva klon: Om alla plockare ser ut att hamna långt över avtalsnivån, ja då är det bara för bärföretagen att sänka plockarpriserna. Det är också så det går till i praktiken. Ju mer bär som arbetarna plockar, desto mer pressas kilopriset ner. Det är just det som gör det omöjligt för de flesta av plockarna att göra en rejäl förtjänst. Det är matematiskt omöjligt.
Bärföretagen kan alltså själva avgöra om de ska göra en större vinst eller om plockarna ska få en del av vinsten genom att reglera kilopriset. Enligt aktiebolagslagen är de till och med skyldiga att värna aktieägarna. De skulle rent av bryta mot lagen om de inte tryckte ner plockarpriserna. Men för plockarna är systemet bedrägligt.
Flera av bärföretagarna medger att de räknar baklänges och därigenom påverkar möjligheten för arbetarna att tjäna pengar utöver kollektivavtalet. Andra svarar undvikande på frågan. Men under årens lopp har jag många gånger ställt följande fråga till bärföretagarna: Med de plockarpriser som finns nu, hur många kommer att nå upp till nivån i kollektivavtalet? Svaret blir alltid ”kring 90 procent”. Det spelar alltså ingen roll om det finns mycket eller lite bär i skogarna. Det blir ändå 10 procent som inte kommer upp till garantin.
Både säsong 2021 och 2022 är talande exempel. Då fanns det rekordmycket bär i skogarna. Ändå var det just 10 procent av plockarna som inte lyckades nå upp till kollektivavtalet.
Beskrivningen ovan är medvetet förenklad. Det finns både variationer och undantag. Andelen bärplockare som inte når upp till ”garantin”, som man uttrycker det i branschen, varierar något mer i realiteten. Även om många företagare brukar ange andelen 10 procent är det snarare en variation på mellan 5 och 20 procent. Om det är stor skillnad mellan hur mycket bär som de enskilda plockarna plockar ökar också möjligheten för dem som tjänar mest att få bra betalt. Inställningen hos bärföretagen varierar också. En del försöker lägga beslag på så mycket pengar som möjligt. Andra höjer kilopriserna en aning och låter plockarna få lite mer. I år reste en del bärplockare tillbaka med en lön på mellan 15 000 och knappt 30 000 kronor (förutsatt att de inte blir lurade av bemanningsbolagen i slutändan). Det blir en väldigt låg timpenning, men ett faktum är att de ändå blev mer generöst behandlade än många andra plockare.
Fem förslag för bättre villkor
Låga kilopriser på bär leder också till protester bland plockarna. För några år sedan strejkade bärplockarna i Vägsele på en av Polaricas förläggningar för att kilopriset pressats ner. Alltför låga priser kan med andra ord leda till att arbetet stannar av på grund av missnöjda plockare.
Här finns flera paradoxer. En är att bärföretagen granskas av myndigheter och blir certifierade utifrån olika sociala kriterier. Men den som pratar med plockarna märker att två saker är viktigare än allt annat: kvaliteten på maten och kilopriset på bär. Men kilopriset kan sänkas utan att bärföretagen eller de thailändska bemanningsföretagen gör något fel.
En annan paradox är att även de thailändska bemanningsföretagen brukar klaga på låga priser. Anställda och arbetsgivare är alltså eniga om att plockarna bör få mer betalt genom högre kilopriser, men av olika skäl. De anställda vill ha större förtjänst medan bemanningsföretagen vill att de svenska bärföretagen ska betala mer till dem eftersom det då finns större utrymme att kräva plockarna på fler avgifter.
Det går enkelt att räkna ut att många förslag är slag i luften. Enligt nya regler för arbetskraftsinvandrare ska lönen från den 1 november i år uppgå till minst 27 360 kronor. Undantag ska göras för säsongsanställda, men enbart om de är anställda av företag som är stationerade i Sverige. Nivån kommer alltså att gälla för de thailändska bärplockare som är anställda av thailändska bemanningsföretag. Problemet, som framgår av den här texten, är att det mesta av lönen försvinner genom olika avdrag. Om lönen höjs kan arbetsgivaren bara öka avdragen.
Här kommer fem förslag som skulle ha större effekt. För det första borde de thailändska bärplockarna vara direkt anställda av bärföretag i Sverige. Det skulle rensa upp bland ohederliga avdrag. För det andra borde plockarnas skulder minska, vilket de gör om arbetsgivarna står för flygbiljetterna som är en dyr utgiftspost för enskilda plockare. För det tredje borde strålkastarljuset riktas mot kilopriserna. En tänkbar modell är att kilopriserna förhandlas med de fackliga organisationerna. En annan möjlighet är ett lägre fast kilopris som alltid utgår till arbetarna direkt och inte först när de plockar bär till ett värde som motsvarar nivån i kollektivavtalet. För det fjärde bör söndagen vara en vilodag, som nämnts tidigare. För det femte bör transparensen i systemet öka. Intjänade pengar och avdrag ska vara tydliga.
Den som tror att dessa förändringar enbart hänger på företagen i bärbranschen tar dock miste. Det behövs nya politiska regleringar och bäruppköparna måste ta ett större ansvar. Inte minst måste de vara beredda att betala mer för skogens guld.
Text och bild: Mats Wingborg
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
