Essä I dag fredag fyller Amartya Sen 90 år. Börje Ljunggren skriver om den indiske ekonomipristagaren som aldrig slutat kämpa för mångfald och demokrati.
Det kan vara vanskligt att tala om någon som en av vår tids främsta och djupast engagerade intellektuella personligheter. Många ter sig tämligen snart mindre betydelsefulla. Dock knappast Amartya Sen, som 1998 mottog Nobelpriset i ekonomi ”för hans bidrag till den ekonomiska välfärdsanalysen, förståelsen av fattigdom och ojämlikhet”, och 2007 ”Nobelpriset i statskunskap”, Skytteanska priset, för sin mångsidigt inriktade gärning som ”kombinerar insikter om människans sårbarhet med kunskaper om den demokratiska politiska maktens unika möjligheter att lindra och avhjälpa denna utsatthet”. Motiveringarna visar på den exceptionella bredden på hans livsgärning.
I dag den 3 november fyller han 90 år och är lika engagerad som någonsin i de frågor om jämlikhet, frihet och rationalitet som upptagit honom ända sedan han som sällsynt begåvad tonåring – redan i artonårsåldern uppmärksammad i Calcuttas akademiska kretsar – i en generös och stimulerande uppväxtmiljö började reflektera över människans villkor.
Förankrad i värderingar från uppväxten
I en BBC-intervju 1998 fick Amartya Sen frågan ”Var anser du ditt hem vara”. Amartya hade just flyttat tillbaka från Harvard i Cambridge, USA, till Trinity College i Cambridge, England, nu som Master på det college dit han 35 år tidigare anlänt från Calcutta. Du har, fortsatte intervjuaren, bott tiotals år i England, men du är fortfarande indisk medborgare, med ett pass fullt av viseringar. Så var är hemma? Sen förklarade att han kände sig hemma på många platser, och särskilt i familjens lilla hus i Rabindranath Tagores Santiniketan i Västbengalen, där han tillbringade en stor del av sin ungdom och som han regelbundet återvänt till.
Samtalet, som Amartya återger i inledningen till sina memoarer, A Home in the World (2021; Hem i världen, 2022), rymmer grundläggande idéer i Amartyas föreställningsvärld. En sådan är att människan inte har en singulär identitet utan flera ”identiteter”. Ur ”reduceringen” av människor till en dimension föds intolerans och våld. Nationalism och intolerans blir hans livslånga ”motståndare”, förvissningen om betydelsen av interaktion mellan kulturer hans axiom.
Massvälten år 1943 i Bengalen var en tidig erfarenhet som gjorde att Amartya växte upp snabbt.
Vid läsningen av Sens memoarer, slås man av hur konsekvent och djupt förankrad han hela tiden varit i de erfarenheter och värderingar som präglade hans uppväxt. En tidig erfarenhet går tillbaka till 1944 då han var knappt elva år, redan i Santiniketan men tillfälligt tillbaka i Dhaka. In genom grinden till familjens hem i Dhaka kommer en blödande och skrikande man, knivhuggen i både bröstet och ryggen, en muslimsk daglönare, Kader Mia. På väg hem från det närmast obetalda arbetet i ett närbeläget hus hade han, då han passerade genom detta huvudsakligen hinduiska område, huggits ner av några av områdets bråkmakare. Kader Mia bad Amartya om vatten och hjälp. Amartya rusade in efter sin far, som genast tog mannen till ett sjukhus. Kader Mias liv gick dock inte att rädda. Amartya fann det omöjligt att föreställa sig varför Kader Mia mördats av män som inte ens kände honom. Det enda som betydde något för dem var att han var muslim, att han hade en annan ”kollektiv identitet”. Amartya började se vidden av hur djup fattigdom berövade en person ”alla friheter – även friheten att inte ta en högst sannolik risk att bli mördad”. Drygt 60 år senare publicerade han Identity and Violence: the Illusion of Destiny (2006).
Massvälten år 1943 i Bengalen var en annan tidig erfarenhet som gjorde att Amartya ”växte upp snabbt”. Svälten var inte ödesbestämd, tillgången på ris (”food supply”) var inte det stora problemet utan den femdubbling av rispriset som den brittiska kolonialmaktens agerande orsakade. Den var fokuserad på egna krigstidsbehov och riskerna för missnöje i städerna. Likgiltigheten – och den därav följande bristen på information – för de fattiga på den bengaliska landsbygden och deras faktiska tillgång till mat (”food entitlement”) var en huvudorsak till svälten. Den knappt tioårige Amartyas djupt engagerade familjs samtal om tragedin och dess orsaker satte djupa spår hos honom. Denna mardröm, skriver han i sina memoarer, ”började generera en beslutsamhet inom mig att göra vad jag kunde för att förhindra svält från att någonsin inträffa igen”. Frågan förblev viktig för honom och 1982 publicerades hans Poverty and Famines. An Essay on Entitlement and Deprivation. Ett huvudtema var att svälten i Bengalen var en ”klassbaserad katastrof” som hade kunnat, och kan, undvikas i ett öppet samhälle.
Engagerade sig för kvinnors frigörelse
Amartya Sen föddes 1933 i Bengalen i brittiska Indien. Sina tre första levnadsår tillbringade han i Dhaka, där fadern var professor i kemi. Därpå följde tre år i Mandalay i dagens Myanmar. Santiniketan hade dock sedan länge en central roll i familjens liv. Här grundade författaren, filosofen och konstnären Tagore, som 1913 blev den första icke-västerländska mottagaren av Nobelpriset i litteratur, år 1901 ett ashram och en ”skola utan väggar”– både fysiskt och intellektuellt – för både pojkar och flickor. Hans morfar var en framstående sanskritexpert och en av Tagores allra närmaste medarbetare, modern Amita en banbrytande dansare med huvudroller i flera av Tagores dansdramer. Hennes starka personlighet bidrog säkert till Amartyas livslånga engagemang för kvinnans frigörelse, och till att han 1990 fäste världens uppmärksamhet på de hundra miljoner kvinnor som ”saknades”, särskilt i Kina och Indien, till följd av den extrema preferensen för pojkar med könsbestämda aborter som en konsekvens.
Utvecklingen i Indien och världen var ständigt närvarande i samtalen i Santiniketan. De växande religiösa motsättningarna byggde enligt morfadern på en djup okunnighet om Indiens historia och den ”pluralitet” som under långa tider präglat också det muslimska mogulväldet. Morbröderna var djupt engagerade i Indiens självständighetskampanj. Indiens delning år 1947, med massmigration och miljontals döda, upplevdes som en tragedi, som kunde ha undvikits. Britternas lord Mountbatten tycktes, konstaterar Sen, ”med Jawaharlal Nehrus godkännande, beredd att leverera mer till Muslimska förbundets Muhammed Ali Jinnah än vad denne verkligen begärde”. Britterna ville vid här laget bara få imperiets oundvikliga avveckling undanstökad.
Amartya Sen har hela sitt liv arbetat för ett annat Indien, baserat på mångfald och inklusivitet.
Amartya Sens memoarer behandlar i princip bara de första 30 oerhört formativa åren av hans liv, men i vissa centrala frågor anlägger han ett nutidsperspektiv. Det gäller särskilt det Indien, baserat på hindutva, som premiärminister Narendra Modi vill skapa. Amartya Sen har hela sitt liv arbetat för ett annat Indien, baserat på mångfald och inklusivitet. Modis ”cementering av hindustyre” och en atmosfär av intolerans, i ett land med närmare 200 miljoner muslimer, strider mot allt vad Amartya Sen kämpat för i sitt arbete för att utvidga människors ”reella frihet”, oöverträffat fångat i hans båda böcker Development as Freedom (1999) och The Idea of Justice (2009).
Läraren den starkaste identiteten
I sina memoarer konstaterar han att läraren alltid varit den starkaste av hans identiteter och det bekräftas av att han fortfarande vid 90 års ålder, tillsammans med en yngre medarbetare, undervisar vid Harvard dit han under sin karriär återvänt flera gånger, och där han sedan 2004 har en professur i ekonomi och filosofi. Vid Harvard sätter även mycket välkända lärare en ära i att ha hundratals studenter på sina föreläsningar. Under ett år vid Harvard (1990–91) hade jag möjlighet att gå på hans föreläsningar. Jag fascinerades av hans intellekt i arbete, hans förmåga att utan manus formulera en strängt uppbyggd föreläsning, färdig att publiceras. Om han någon gång fann en mening ofullständig redigerade han den genast till fulländning. Då jag för några veckor sedan besökte honom och hans fru, historikern Emma Rothschild, i deras hem i Cambridge tog han, stödd av sin rullator, emot mig och en nära gemensam vän, karakteristiskt klar och engagerad.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
