Kriget Hamas-Israel Att motverka antisemitismen i Europa och samtidigt minska utsattheten för palestinier på Västbanken och Gaza är enda vägen framåt för gemensam säkerhet och fred i Israel-Palestina. Det skriver Ulf Carmesund.
Torsdag den 28 september landade mitt plan på Landvetter efter två månaders arbete i Gaza City och på Västbanken. Inom ramen för ett EU-finansierat projekt hade tre organisationer i det civila samhället bett mig vara konsult i frågor om demokratisk samhällsstyrning, Good governance. Det var mitt andra besök i området för detta uppdrag.
Lördag morgon den 7 oktober attackerade Hamas musikfesten the Supernova Sukkot Gathering och flera judiska samhällen nära Gaza. I attacken dödades 1 200 människor. De flesta av offren var oskyldiga civila. Attacken väckte judiska trauman från Kristallnatten och Förintelsen. Att döda civila är oacceptabelt. Trauman syns inte på ytan. De måste hanteras varsamt och med respekt. De måste hanteras ur offrens perspektiv.
En dryg månad senare, i mitten av november, har Israel bombat Gaza City till grus. Antalet döda längs Gazaremsan överskrider nu 12 000 personer. Över 4 000 av de döda är barn. Israel har stängt av Gaza från världen. Media rapporterar att flera hundra tusen människor inom Gazaremsan är interna flyktingar. Alla saknar vatten, mediciner och elektricitet. Även människor som flyr bombas. Flykten väcker minnen och trauman hos palestinier från Al Naqba, flyktingkatastrofen 1948 då över 700 000 människor drevs från gård och grund till ett liv i flyktingläger. De bodde där staten Israel nu ligger. Att döda civila är oacceptabelt. Trauman syns inte på ytan. De måste hanteras varsamt och med respekt. De måste hanteras ur offrens perspektiv.
Det judiska folkets trauma
Två folk bär på var sitt trauma som nu fördjupas. Mänskligt och politiskt sett måste varje analys och förslag ta hänsyn till dessa trauman. Det brutala våldets skador sitter djupt. Dagens våld förstärker gamla trauman och skapar nya.
Den 2 november 2023 publicerar den brittiska tidskriften The Economist en ledarartikel med rubriken: ”Why Israel must fight on”. Enligt artikeln måste Israel fortsätta att kriga till dess Hamas styre är helt utslaget, även om detta kräver tusentals civila offer. Det innebär en kollektiv bestraffning. Det leder till ökad utsatthet för drygt två miljoner människor. Och som ett antal fredsforskare påminner oss om: ”Avsaknad av ekonomiska möjligheter är i sig en av de viktigaste drivkrafterna för rekrytering till väpnade grupper.” (Hanne Fjelde m fl, DN Debatt 8 nov).
År 2023 ser vi åter antisemitismen växa och judisk identitet i Europa hotas.
För att bidra till att läka det judiska folkets trauma måste vi förstå den europeiska antisemitismen. Den antisemitism den ungersk-österrikiske journalisten Theodor Herzl 1896 beskrev i boken ”Judestaten”. Den bok som blev starten för den judiska nationalismen, sionismen. Herzl beskrev hur majoriteterna i Europas nationalstater konstruerat judar som de främmande, de andra. Herzl tecknade också konturerna av en framtida judisk stat i Palestina. Han var en urban och modern europé i Wien, den tidens intellektuella huvudstad i Europa. Han var korrespondent i Paris och bevakade Dreyfus-processen. Hans tankar om en stat i Palestina andas den tidens nationalism och koloniala mode. Den judiska stat som Herzl ville skapa skulle bli en säker plats för judar, undan antisemitism och förföljelse i Europa, men även utgöra en civilisationens utpost mot barbariet i öster. Herzls ord ekar mer av Europas koloniala maxim the white man’s burden än av de judiska tankar om social rättvisa som världen inspirerats av. Herzls stat är en del av Europa, men placerad utanför Europa.
År 2023 ser vi åter antisemitismen växa och judisk identitet i Europa hotas. Traumat ges ingen tid att läka. Men varför gör Europa detta, igen? Vad är det för fel på vår kontinent? Ett fel är besattheten vid etniskt och religiöst homogena nationer. Denna besatthet vänds idag även mot muslimer. Det finns även en antisemitism som idag når Europa via immigration. Den, liksom Europas gamla antisemitism, måste analyseras och bekämpas.
Det palestinska folkets trauma
Palestiniernas trauma bottnar alltså i Al Nakba, det arabiska ordet för katastrofen. Bakgrunden till denna flyktingkatastrof är det Brittiska Mandatet Palestina som 1922 beslöt att ge judar nationella rättigheter i området, medan icke-judar, det vill säga araber, endast fick civila och religiösa rättigheter. Denna segregation sattes 1917 på pränt av Storbritanniens utrikesminister Lord Balfour. Då etablerades de motsättningar som ännu driver konflikten. Araber i Palestina har 2023 ännu inte fått nationell självständighet.
Den svenska domaren Emil Sandström var ordförande i UNSCOP, den FN-kommitté som 1947 tog fram förslaget om att dela Brittiska Mandatet Palestina i en judisk och en arabisk stat. Han skrev 1949 att det var det brittiska ”mandatet självt med dess mål att genomföra Balfourdeklarationen [som] satt två folk i harnesk mot varandra, två folk som drivits till excessiv, för att inte säga fanatisk, nationalism.” Efter 7 oktober har USA flyttat två hangarfartyg till östra Medelhavet. Stormakterna styr ännu.
Sedan 2007 har Gazaremsan varit under Israels blockad. I somras var arbetslösheten i Gaza 47 procent. Exporten var endast 5 procent av vad den var före 2007. Merparten av allt dricksvatten i marken är odrickbart, eftersom Israel tar dricksvatten på sin sida gränsen och salt havsvatten tränger in i Gazas brunnar. År 2012, efter tre och ett halvt års kamp, lyckades den israeliska människorättsorganisationen Gisha, få ut dokument som visar israeliska beräkningar på hur många kalorier som människor i Gaza behöver äta för att inte drabbas av undernäring (Amira Hass, ”2,279 Calories per Person”, Haaretz, 17 okt 2012). Israel visste vad de gjorde när blockaden infördes år 2007.
Nya politiska förslag och åtgärder som förlänger eller förvärrar utsattheten och lidandet i Gaza kommer att leda lika fel.
Syftet med blockaden var att ge Israel säkerhet. Men det är en förlegad syn på säkerhet. Utöver blockaden har EU, USA och FN sedan tidigt 2000-tal infört regler som förbjuder kontakt med Hamas. Nu vet vi att blockaden och kontaktförbudet inte fungerat. Dessa har istället lett till att Hamas knutit starkare band med Iran. De har dessutom importerat och byggt vapen, tränat sin trupp samt planerat och genomfört attacken den 7 oktober. Alla de, i Israel och i västvärlden, som stödde hårda tag, blockad och kontaktförbud mot Hamas tog fel. Nya politiska förslag och åtgärder som förlänger eller förvärrar utsattheten och lidandet i Gaza kommer att leda lika fel.
Gaza i spillror
Under augusti och september, genomförde jag och mina kollegor på Västbanken och i Gaza City seminarier med tjänstemän från 60 kommuner och sju ministerier. Vi diskuterade Europarådets principer för Good Governance. Många kloka tjänstemän deltog och ville diskutera hur de kunde använda dessa principer i sitt arbete. Men idag är Gaza slagit i spillror. Några av mina kollegor har lyckats ta sig ut från Gaza, några är kvar och stödjer interna flyktingar. Några kollegor, vänner och deras barn har dödats av Israels bomber. De är några av de civila offer som The Economist tycker är nödvändiga. Tanken om nödvändiga civila döda är en del av problemet, inte en del av lösningen.
Istället för detta förlegade och misslyckade säkerhetstänkande bör föreställningen om gemensam säkerhet väckas till liv. Gemensam säkerhet kan byggas om konflikten steg för steg trappas ned. En del i detta är att inse att inte alla i Gaza stödjer Hamas. Att inte alla i Israel stödjer judiska bosättare eller Israels nuvarande regering. Först tanken på gemensam säkerhet kan ge både Israel och Palestina säkra och erkända gränser. Först så kan deras trauman läka. Annars rivs de upp av nästa bomb eller av nästa raket. Det kan inga amerikanska hangarfartyg i Medelhavet eller ledarartiklar i The Economist ändra på.
Gemensam säkerhet innebär att samtidigt motverka antisemitismen i Europa och minska utsattheten för palestinier på Västbanken och Gaza.
Blockaden bör avslutas och gränserna till Gaza öppnas. På Västbanken har judiska bosättningar tillåtits växa. De tar mark från Palestina och de skapar en grundläggande osäkerhet för palestinier. Givetvis kan EU och USA stoppa blockaden av Gaza och de israeliska bosättningarna på Västbanken, för Israel bestämmer inte över EU och USA. Den tanken liknar idén om en judisk konspiration som styr världen. Men en sådan finns inte. Tanken är del av den antisemitism som ännu dröjer sig kvar i Europa. Nu är det dags att gräva djupare och undanröja orsakerna till antisemitism, rasism och nationalism. Theodor Herzl är fortfarande viktig läsning.
Gemensam säkerhet innebär att samtidigt motverka antisemitismen i Europa och minska utsattheten för palestinier på Västbanken och Gaza. Först så kan hoppet om en framtid i fred och säkerhet återvända.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
