Jazz I dokumentärserien Wayne Shorter: Zero Gravity (Amazon Prime) får vi följa en av de största jazzmusikerna genom tiderna. Seriens skapare har lyckats bra med att hitta intervjupersoner som kan beskriva Wayne Shorters musik och vilken betydelse den haft. Det skriver Jon Andersson.
Wayne Shorter är en av de bästa saxofonisterna genom tiderna och en av de allra största jazzmusikerna någonsin. Fullt jämförbar med andra storheter som Miles Davis, John Coltrane och Sonny Rollins. I dokumentärserien Wayne Shorter: Zero Gravity får vi följa Shorters liv från att han upptäcktes på 50-talet och fick smeknamnet ”Newark Flash” (för att han spelade så snabbt) till de sista årens experimenterade med symfoniorkestrar. Wayne Shorter hade en lång och framgångsrik karriär och han slutade aldrig att utvecklas.
Skicklig kompositör
Karriären tog fart i och med att han blev medlem i Art Blakeys Jazz Messengers i slutet på 50-talet. Jazzhistorikern Hall Miller säger i dokumentären att Shorter var den bästa musikern i bandet från dagen han gick med. Inget dåligt omdöme då gruppen i övrigt bestod av musiker som Art Blakey på trummor och Lee Morgan på trumpet. Shorter blev också snabbt huvudkompositör för gruppen, och skrev bland annat jazzklassiker som ”The Chess Players”, ”Free for All” och ”Calling Miss Khadija”.
1964 gick Shorter med i Miles Davis Second Quintet, där han genast fick en viktig roll som låtskrivare. Titelspåret på deras första skiva tillsammans “E.S.P.” skrevs av Shorter. Jazzbasisten Marcus Miller säger i dokumentären att trots att Miles Davis var frontfiguren var det Wayne Shorter som skrev de fantastiska låtarna. Och han får medhåll av en annan medlem i gruppen.
– Miles ändrade i stort sett alltid allas kompositioner men han behövde aldrig ändra någon av Waynes kompositioner. De var alltid perfekta, berättar Herbie Hancock, som var pianist i kvartetten, i dokumentären.
Unik musiker
Samtidigt som han var med i de båda grupperna gjorde Shorter också flera soloalbum för det klassiska skivbolaget Blue Note, som till exempel ”Night Dreamer”, ”Speak No Evil” och ”Adam’s Apple”.
Under 70-talet rönte Shorter sedan stora framgångar i jazzfusionbandet Weather Report. I slutet av 60-talet bytte han också huvudinstrument från tenorsaxofon till altsaxofon.
Joni Mitchell som samarbetade med Shorter från 70-talet till början på 2000-talet ger en minst sagt talande beskrivning av Shorters musikaliska talang.
Huvudfokus i den andra delen av dokumentären ligger på just den här tiden. Här får vi också mer utförliga beskrivningar av vad som gjorde Wayne Shorter så unik som musiker. Joni Mitchell, som samarbetade med Shorter från 70-talet till början på 2000-talet, ger en minst sagt talande beskrivning av Shorters musikaliska talang.
– Han kunde ta metaforiska instruktioner, vilket skilde ut honom från alla andra musiker jag jobbat med. Jag kunde säga att ”jag vill att du kommer in och är jätteledsen och när du kommer ut är du riktigt ung”. Han skyggade inte för en sådan instruktion, berättar Mitchell i dokumentären.
Fokus på musiken
Men Wayne Shorter: Zero Gravity berör inte bara Shorters musikaliska liv, utan skildrar honom också som människa. Del två av dokumentärserien handlar om en tuff period i Shorters liv då han drabbades av flera personliga tragedier. Tragedier som han delvis bearbetade med hjälp av musiken.
Shorter beskrivs i dokumentären som en person som hade ett rikt inre liv, något som var en stor tillgång när han skapade musik. Shorters personlighet gjorde också att han inte tog plats på samma sätt som andra stora jazzmusiker, som till exempel Miles Davis. Kanske hade Shorter fått ett ännu större erkännande om han varit mer utåtriktad och tagit mer plats. Samtidigt var det nog just hans rika inre liv och fantasifulla personlighet som bidrog till att han blev en så stor musiker.
Dokumentärseriens skapare Dorsay Alavi har lyckats väldigt bra med att hitta intervjupersoner som kan beskriva Shorters musik och vilken betydelse den haft.
Störst fokus i dokumentärserien ligger dock på Shorters musik. Dokumentärseriens skapare Dorsay Alavi har lyckats väldigt bra med att hitta intervjupersoner som kan beskriva Shorters musik och vilken betydelse den haft. Något som liknande dokumentärer ofta misslyckas med.
Brett tilltal
Bäste vännen och musikerkollegan Herbie Hancock beskriver Wayne Shorters musik på följande sätt i dokumentären.
– När man hör Waynes kvartett ifrågasätter man vad man trodde att musik var. Det är nästan en omdefiniering av musik. De gamla tre kategorierna harmoni, rytm och melodi är inte tillräckliga.
Wayne Shorter: Zero Gravity innehåller fullt av liknande beskrivningar. Att Shorter var så bred i sitt musikaliska tilltal gjorde att han tog sig långt utanför den traditionella jazzramen. Jag tycker därför att alla musikälskare, och inte bara jazzfans, bör se dokumentären.
Musiken lever vidare
I mars i år förlorade Herbie Hancock sin bäste vän, då Shorter gick bort 89 år gammal. Men hans musik lever vidare. För att hedra sin vän framförde Hancock och hans band Shorters mästerverk ”Footprints” under sommarens konsert i Dalhalla. De flesta av oss som var på plats på konserten kan nog skriva under på pianisten Danilo Perez uttalande i sista delen av dokumentären.
– Hans musik kommer nog aldrig att ta slut. Den säger till en: ”Fortsättning följer. Vi ses senare”.
Tre andra dokumentärer om jazz:
I Called Him Morgan (2016)
Blue Note Records: Beyond the Notes (2018)
Miles Davis: Birth of the Cool (2019)
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
