Recension Demokratin fanns inte riktigt med i projektet från början, men har fogats in efter hand. Kanske förklarar det delvis också motståndet, som brexit, skriver Håkan A Bengtsson i en text om boken Monnets blinda fläck.
Annika Ström Melin är i sin egen rätt och nästan på egen hand vår främsta folkbildare om EU och Europa. I flera böcker har hon fördjupat sig i Europarörelsens historia och det europeiska projektets vidare öden och äventyr. ”Monnets blinda fläck. Om EU:s grundare och hans skapelse” (Dialogos) är ytterligare ett bidrag i samma genre.
Det är en till formatet liten men innehållsrik bok om Jean Monnet, som var helt avgörande för tillkomsten av det som i dag är den Europeiska unionen, ett projekt som blev möjligt i en glänta i historien efter två förödande världskrig som hade lagt stora delar av Europa i ruiner. Monnet ritade upp planerna och övertygade politikerna om att bilda Kol- och stålunionen som sedan blev EG och sedan EU, som i sin tur har tagit många kvalitativa språng under resans gång. De centrala institutionella pelarna i dagens EU härstammar från Monnets ritningar för Europasamarbetet.
Jean Monnet har väl aldrig haft någon större resonans i Sverige, hans memoarer har inte översatts till svenska. Han epokgörande insats inträffade ju under en tid när det europeiska projektet inte riktigt fanns på den svenska politiska radarn. Vi hörsammade aldrig den inbjudan som gick ut att gå med och delta. Det var vi i och för sig inte ensamma om. EG var från början bara sex länder: Benelux-länderna, Västtyskland, Frankrike och Italien. Under resans gång har ytterligare 21 länder tillkommit. Fler knackar på dörren. I sig en illustration till vilken historisk bedrift Monnets insats var och är.
Och som Ström Melin beskriver hade EU förmodligen aldrig kommit till stånd utan hans insats. Han förklarade själv att han inte var optimist, men att han var beslutsam. Kan man kan beskriva honom som ett slags revolutionär? Han var i varje fall övertygad och synnerligen målmedveten och – beslutsam. Samtidigt var han inte politiker, utan tjänsteman. Han satte planen på pränt. Han drev på. Och han övertygade och fick med sig politikerna.
Under mellankrigstiden misslyckades Nationernas förbund att förhindra den stora katastrofen andra världskriget. Monnets slutsats var att de europeiska länderna nu måste överge sin nationella horisont och bejaka överstatlighet, först i Kol- och stålunionen och sedan EG. Första steget var att överlämna hanteringen av kol- och stålproduktionen till den ”höga myndigheten”. Bara namnet säger förstås något, medlemsländerna förde över makten till en institution (en ”myndighet”) som inte var politiskt styrd utan en övernationell tjänstemannaorganisation. Den skulle verka utifrån ett strikt europeiskt perspektiv och stå ovanför nationella politiska intressen. En övernationell institution, styrd av tjänstemän. Monnet själv blev dess första ordförande.
En annan ordförande i kommissionen (som ”myndigheten” sedan döptes om till) sa fyra decennier senare: ”Europa började som ett elitprojekt (där det antogs att) allt som krävdes var att övertyga beslutsfattarna. Den fasen av godartad despotism är nu över.”
Redan i bokens titel beskriver Ström Melin Monnets ”blinda fläck”. Demokratin och folket fanns inte riktigt med i kalkylen och planen, från början. Höga myndigheten och EU-kommissionen kom att balanseras av rådet där nationalstaternas politiker fattade beslut, av EU-domstolen och av ett direktvalt parlament (vars makt och roll växt steg för steg). Men det är ändå Monnets grundritning som är grundvalen för det så kallade demokratiunderskottet i EU. Till det här kommer förstås spänningen mellan det mellanstatliga (rådet) och de federala inslagen (kommissionen) och en ständigt pågående dragkamp dem emellan. EU är något annat än en fullfjädrad federation som USA eller ett mellanstatligt samarbete som gamla EFTA, som Sverige en gång valde att gå med i stället för EG.
Kanske är det den här blinda fläcken och svagheten som blottlades i brexit. Britterna har förstås aldrig varit helhjärtade medlemmar i EU, utan ett slags därtill nödda och tvungna-medlemmar. De som i folkomröstningskampanjen ville vara kvar i EU argumenterade pragmatiskt. Framför allt anfördes att Storbritannien skulle ta ekonomisk skada av att lämna EU. Vilket visade sig stämma. Brexitörerna hade ett principiellt demokratiargument, som kanske fällde avgörandet. Det var förstås också synnerligen nationalistiskt, men demokratiskt. Beslut skulle fattas och lagar stiftas inte i några komplicerade strukturer i Bryssel utan i det brittiska parlamentet, av ledamöter som hade ett direkt mandat från folket och som kunde ställas till svars och röstas bort. Tydligt och logiskt. Man behöver verkligen inte gilla det. Men det är lätt att se lockelsen, särskilt i tider då samtiden är besvärlig och framtiden osäker. Och det gick hem.
Samtidigt har EU under ledning av kommissionärerna Jean-Claude Juncker och nu Ursula von der Leyen uppvisat en imponerande utvecklingsförmåga. Efter EMU-krisen kom samordningen av pandemihanteringen och stödet till Ukraina, återhämtningsplanen efter coronakrisen, utvecklingen av klimatpolitiken och den sociala reformagendan som också innefattade ett i Sverige illa sett direktiv om minimilöner.
Vad väntar nu? För tillfället röstar drygt 25 procent av väljarna i Europa på EU-negativa högerpopulistiska partier. Kommer det att lägga en hämsko på den politiska reformförmågan i den europeiska unionen? Italien regeras förstås redan av ett populistiskt parti med postfascistiska rötter. Än så länge har det inte skakat om Bryssel. Kanske är detta ändå den viktigaste slutsatsen i Ström Melins senaste EU-bok: Jean Monnets baby lever vidare.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
