Ebba och Nooshi dansar pardans

Öppenheten inför möjligheten att reformera finanspolitikens överskottsmål tycks öka. Frågan är vad de tillkommande resurserna i så fall ska användas till. Daniel Lind skissar på ett embryo till en svensk investeringsstrategi.

För en tid sedan varnade jag för Mr Besserwisser och hans pojkrumsliberalism. Den här varningen hämtade sin kraft ur det faktum att hans liberalism sedan flera decennier dominerar svensk ekonomisk politik – trots att utvecklingen har gått, och går, i en annan riktning i vår omvärld. I detta avseende är Sverige en intellektuell bananrepublik.

Detta är inte någon slump, utan ett resultat av starka intressen som tjänar på att Mr Besserwissers världsbild, och hans reformagenda, fortsätter att dominera svensk politik under kommande decennier. Men det betyder ju inte att en sådan utveckling självklart skulle vara bra för Sverige, näringslivet eller medborgarna.

Alltfler politiker inser att skatteintäkterna varken i dag eller imorgon räcker

I ljuset av detta är det mycket positivt att en av Mr Besserwissers allra viktigaste käpphästar – det finanspolitiska ramverket – har kommit att diskuteras allt intensivare under senare tid. Det beror på att regeringen, i enlighet med ramverkets regler, i dagarna har tillsatt en parlamentarisk kommitté med uppdraget analysera hur olika nivåer av överskottsmålet – i dag definierat som 0,33 procent av BNP över en konjunkturcykel – påverkar de offentliga finanserna och svensk ekonomi.

Men det beror också på att alltfler politiker inser att skatteintäkterna varken i dag eller imorgon räcker för att finansiera det som vi har valt att betala gemensamt, via skattsedeln. Därför har vi under lång tid underinvesterat i vårt land, i vår produktiva förmåga, i oss själva. Detta beror i sin tur på att politiken inför medborgarna inte har tagit ansvar för de ofrånkomliga konsekvenserna av den förda politiken.

Inte minst handlar det om det politiska spelet mellan högerpartierna och Socialdemokraterna om att uppfattas som mest ekonomiskt trovärdig. Att på detta sätt undvika att prata om den verklighet alltfler av oss har sett allt tydligare, har inte bara varit ekonomiskt oklokt, utan är kanske allra främst ett flagrant uttryck för bristande politiskt ledarskap.

Men nu verkar det som om Kristdemokraterna, likt tidigare Vänsterpartiet, vill visa ledarskap, eftersom Ebba Busch alldeles nyligen lanserade ett nytt politiskt projekt, med fokus på stora, statligt understödda investeringar i allt från infrastruktur och bostäder till kompetensförsörjning och välfärd. För att finansiera detta tycks Kristdemokraterna vara redo att i grunden förändra det finanspolitiska ramverket. Med samma stora investeringsbehov som argument, har Liberalerna öppnat upp för ett balansmål i stället för nuvarande överskottsmål.

Verkligheten hinner ikapp de flesta av oss, men sist i ledet står de med de största skygglapparna. Därför är det självklart positivt att partiet som säger sig representera verklighetens folk, tycks börja ta verkligheten på allvar – och att skygglapparna har tagits bort. Samtidigt har jag svårt att tro att Kristdemokraternas omvändelse är seriöst menad. I min värld har partiets hantering av bland annat elstödet och aggressiviteten i senaste valrörelsen inte präglats av ekonomiskt ansvarstagande, utan av en oförblommerad strävan efter kortsiktiga politiska vinster, oavsett politikens faktiska konsekvenser. Den framväxande kärnkraftspolitiken, med dess enorma summor av våra gemensamma pengar på bordet, bär syn för sägen.

Men oavsett Kristdemokraternas drivkrafter säger deras ambition att etablera en svensk nybyggaranda något om vår samtid och det politiska samtalet. Något är på väg att hända. Frågan är vilka som kommer med på tåget. Kommer Socialdemokraterna fortsätta att lägga all energi på att försöka moraliskt rättfärdiga sitt retoriska och sakpolitiska omfamnande av Sverigedemokraterna? Kommer partiet, på grund av rädslan för varje form av jobb-mot-bidrag-debatt, att stå kvar på perrongen – med blicken riktad mot migrations- och identitetsfrågorna – när den ekonomiska politiken ändrar riktning?

Hög arbetslöshet, svag produktivitetstillväxt och alldeles för höga koldioxidutsläpp

Kommer Moderaterna att lyckas lämna sina närmast verkningslösa, men dyra och fattiggörande utbudsreformer bakom sig? Kommer partiet, sent omsider, kunna ta till sig att en mer aktiv stat många gånger möjliggör näringslivets utveckling? Kommer Sverigedemokraterna, efter sina febriga attacker på invandrarna, medierna och rättsstaten, använda en ny investeringspolitik som den språngbräda som slutligen etablerar partiet som det nya arbetarpartiet.

För egen del hyser jag en möjligen naiv förhoppning om att en klok reformering av det finanspolitiska ramverket ska skapa förutsättningar för de nödvändiga offentliga investeringar som, tillsammans med de privata, krävs för att lösa flera av våra mest akuta samhällsproblem: hög arbetslöshet, svag produktivitetstillväxt och alldeles för höga koldioxidutsläpp.

Helt uppenbart är att de senaste decenniernas politik inte har löst dessa problem. Mer av samma lär därför varken göra till eller från. Som du ser det, finns det till exempel några reformer i något av partiernas program som skulle leda till att arbetslösheten varaktigt pressas tillbaka till 3–4 procent? Jag ser de inte. Det krävs därför något annat, en politik med en helt annan inriktning.

Och den inriktningen har som bärande fundament att vi ska komma tillrätta med den långa period av underinvesteringar i människor, maskiner och klimat som politiken förorsakat. Vi behöver således bygga den reala ekonomin starkare, med en finansiell ekonomi som mer inriktas mot att understödja den reala ekonomins tillväxt- och förnyelseförmåga – och mindre på den finansiella spekulation som mer än en gång har dragit ner den reala ekonomin i fördärvet.

Förutom en klokt utformad, omfattande och långsiktig investeringsstrategi, inriktad både på de hårda och mjuka produktionsfaktorerna och framtagen tillsammans med parterna på arbetsmarknaden, krävs det, tror jag, några andra komponenter för att öka sannolikheten för att strategin ska falla ut lyckosamt. Det handlar om:

Riksbanken bör ges ett mandat som tydligare än i dag inskärper att andra hänsyn än inflationen ska styra penningpolitiken. Detta kommer att behövas när investeringarna driver på efterfrågan i ekonomin. I en sådan situation är det avgörande att riksbanken inte drar åt tumskruvarna alltför snabbt. Vi måste således ge oss själva möjligheten att testa något nytt, men utan att kasta ut barnet med badvattnet.

Konkurrenspolitiken och konkurrensövervakningen bör skärpas. Under de senaste åren har det blivit uppenbart för de flesta av oss att konkurrensen är undermålig i många delar av svensk ekonomi. Förutom svagare produktivitet och lägre sysselsättning leder det till högre priser. När efterfrågan är hög i ekonomin är riskerna för företags omotiverade prishöjningar extra stora. Det krävs därför reformer som säkerställer att samhället nästan i realtid kan granska konkurrensen i svensk ekonomi – och vid behov utfärda sanktioner. Detta skulle förlänga perioden med en stark ekonomi, innan riksbanken tvingas strama åt. Signalvärdet av den här riktningsförändringen är halva grejen.

De fackliga organisationerna förbinder sig att behålla sitt långsiktiga perspektiv i lönebildningen. Med en ekonomi på högvarv och med några år med dramatiskt fallande reallöner, är det så klart lockande att ta ut så stora löneökningar som möjligt, via höga centrala lönemärken, så snabbt som möjligt. Men för att den investeringsledda tillväxten ska få full effekt krävs att också de fackliga organisationerna drar sitt strå till stacken – i form av ett förnyat löfte om långsiktighet och samhällsekonomiskt ansvar. Med en förhoppningsvis ovanligt lång period med hög efterfrågan på arbetskraft ökar sannolikheten för löneglidning på de enskilda arbetsplatserna.

Matchningen på arbetsmarknaden bör förbättras. Detta är en av de lägst hängande frukterna som det tycks vara omöjligt att komma tillrätta med. Det är obegripligt. Men om investeringsstrategin ska falla väl ut krävs att fler rustas för att möta arbetsgivarnas – då höga – efterfrågan. Inte minst handlar det om att ge många fler arbetslösa och svagt förankrade arbetsmarknadsanpassade utbildningsinsatser av hög kvalitet. Arbetsförmedlingen som en socialpolitisk inrättning måste upphöra. Men det handlar också om utvidgade arbetsmarknadsregioner, mer distansarbete och att stimulera till rörlighet inom landet och mellan branscher. Fler hyresrätter i växande regioner bidrar till bättre matchning.

Sanningshalten i det vedertagna antagandet att den svenska jämviktsarbetslösheten uppgår till omkring sju procent har inte testats på tre decennier. Den politik som har bedrivits – från höger till vänster – för att pressa tillbaka arbetslösheten har uppenbarligen misslyckats. Därför är det hög tid att prova något nytt – om vi menar allvar med att den höga arbetslösheten är ett stort samhällsproblem. Skulle det lyckas har vi på köpet bidragit till en snabbare produktivitetstillväxt, högre reallöner och ett mer hållbart samhälle. Vågar vi låta bli?

För egen del tycker jag att alternativet känns allt mindre tilltalande: att göda ett redan växande politikförakt genom att inför väljarna fortsätta låta påskina att lösningen finns runt hörnet. Det här glappet mellan retorik och verklighet är, gissar jag, en förklaring bakom de forskningsresultat som visar att den strama finanspolitiken i Västeuropa de senaste decennierna har drivit på högerextremismen och populismen.

Daniel Lind, är forskningsledare för projekt om produktivitet på tankesmedjan Arena Idé.