Allt för många sticker huvudet i sanden

Rapporterna från klimatmötet i Dubai är katastrofala. Det går faktiskt inte beskriva det på något annat sätt.

Vi vet att människan genom utsläpp av klimatgaser är på väg att värma upp jorden till en nivå där det får fasansfulla och oåterkalleliga konsekvenser. Som att isarna vid polerna kommer smälta. Eller att hela länder i Stilla havet och Indiska oceanen kommer slukas av havet. Eller att permafrosten smälter, vilket i sin tur kommer släppa ut enorma mängder metangas i atmosfären och därmed höja värmen ännu mer.

Jag tillhör inte de som tror att mänskligheten är hotad. Men vi kommer få en oändligt mycket besvärligare situation. Utan någon nödutgång att springa ut igenom.

Och i det läget tycker klimatmötet i Dubai att det är en bra idé att inte ta med målsättningen om att fasa ut fossila bränslen.

En eftergift åt de gas- och oljeproducerande länderna.

Det är förstås oacceptabelt, vilket EU:s företrädare vid mötet också snabbt påpekade.

Det kommer inte gå att nå målen om kraven på minskningar blir så dramatiska under de sista åren

Exakt hur slutdokumentet kommer se ut vet jag inte i skrivande stund, men skulle det stanna vid det nuvarande kan man inte dra någon annan slutsats än att världens länder lämnat walk over.

EU framstår alltmer som den enda betydande aktör som tar ansvar fullt ut.

För en tid sedan beslutades att unionen ska minska utsläppen med minst 55 procent fram till 2030 och vara klimatneutralt till 2050.

Den svenska regeringen verkar dock inte ha förstått konsekvenserna av detta.

”Ska Sverige ha en chans att uppfylla de krav om utsläppsminskningar till 2030 som finns i den nya EU-lagstiftningen, måste regering och riksdag snabbt fatta beslut som senast 2025 rejält börjar pressa ned utsläppen”, skriver miljöexperten och journalisten Magnus Nilsson i en debattartikel.

Men regeringen gör det motsatta. På grund av beslutet att sänka skatten på bränsle och ta bort reduktionsplikten kommer utsläppen tvärtom att öka.

Inga problem, säger klimatminister Romina Pourmokhtari, för genom att satsa på kärnkraft kommer Sverige spurta i slutet och nå de långsiktiga målen.

Men, som Magnus Nilsson konstaterar, det kommer inte gå att nå målen om kraven på minskningar blir så dramatiska under de sista åren.

Det krävs minskade utsläpp nu.

Den svenska regeringens argument är med andra ord trams. Vilket hade varit enklare att säga om det inte gällde en så allvarlig fråga.

Regeringen satsar allt på kärnkraftskortet, trots att det ännu är osäkert om eller hur en så omfattande kärnkraftsutbyggnad är möjlig.

Det finns tekniska problem, de modulära kärnkraftverk som regeringen talat om finns ännu inte i sinnevärlden, och det är inte säkert att de kommer bli verklighet.

Det är inte heller säkert att näringslivet vill satsa på kärnkraft, givet de stora investeringskostnaderna.

Kort sagt: världens länder har inte förstått. Det gäller även den svenska. Kortsiktiga politiska överväganden blir viktigare än klimatet.

Exakt så måste det beskrivas.

Något annat blir viktigare. Alla har sina egna argument för varför just de inte behöver förändra sig tillräckligt snabbt. Allt för många sticker huvudet i sanden.

Som om det fanns något som var viktigare.