Vart ska människor med låga inkomster ta vägen?

Bostäder Bristen på bostadspolitik gör stora samhällsbärande grupper till förlorare. Det skriver Kristina Mattsson. 

När tredje barnet kom lämnade vi hyrestrean för en sliten kåk på en bortglömd gata i andra ändan av Stockholmsförorten Aspudden. Huset var ett nedgånget egnahem på 68 kvadrat, byggt under andra världskriget och inte renoverat sedan 1950-talet. Så vi hade råd. Detta hände 1994, det var mitt i den stora 1990-talskrisen och bostadsmarknaden rörde inte en fena. Särskilt dött var det här. Tiden då stadsdelen var en utsatt förort med många missbrukare, var fortfarande ett levande minne. 

Vinstmaximering

Då, för nästan 30 år sedan, dominerade allmännyttan med hyreslägenheter i stadsdelen. Där bodde både förlagsdirektörer och hantverkare, lärare och missbrukare. Men en gentrifieringsprocess hade börjat rulla och vi var en del av det, utan att vi förstod det.

Idag ser jag följande utanför köksfönstret: ut ur Bosses hus mittemot lämnar ännu en Airbnb-gäst. De avlöser varandra för huset används numera enbart för inofficiell hotellverksamhet. När Bosse dog för några år sedan efter ett långt och händelserikt liv, såldes fastigheten till en av de exploatörer som verkar i området. Firman inväntar nu tillstånd för att riva och bygga en stor husklump med fönster som ligger nere i schakt, med trapphusen utanpå fasaden och en takhöjd som vida överstiger de omkringliggande husen. Det rimmar kort sagt ganska illa med stadens policy om varsam utveckling av småhusområden. Mina grannar skriver i sitt överklagande att hela utformningen är underordnat den enda idén, att maximera antalet säljbara kvadratmetrar. 

På tomten ovanför Bosses hus ligger ett radhus med fyra lägenheter. Det var med den affären som den dominerande exploatören tog sig in i området. När de tidigare ägarna inte ville sälja sitt barndomshem till rivning skickade han en bulvan som sa sig vilja flytta dit med sina barn. Huset revs därefter snabbt. Några år senare såldes en annan fastighet till en riktig barnfamilj, som håglöst hängde där några helger. Innan de överlät tomten till en exploatör, som rev och byggde nytt.

Många av husen har tagits över av exploatörer, rivits och ersatts med stadsradhus.

Oförglömligt var när dåvarande stadsbyggnadsborgarrådet Roger Mogert (s) var här 2015 och förklarade hur maktlösa kommunpolitiker är i stadsbyggnadsfrågor. Ingenting kan de göra åt brutal förändring i småhusområden, för de har både juridiken och detaljplanen emot sig. 

Som om det kommunala planmonopolet och detaljplanerna inte vore politikernas verktyg att styra utvecklingen. 

Exploatörer styr

Så där har det hållit på de senaste femton åren. Nu är de kvarvarande små egnahemmen tillbyggda och välrenoverade. Många av husen har tagits över av exploatörer, rivits och ersatts med stadsradhus. Andra gamla villor i området står och förfaller år efter år, ofta med tillfälliga hyresgäster. Detta i väntan på bygglov, detaljplaneändringar och på säljtillfällen med högre vinstmarginaler. Trots skriande bostadsbrist och stor efterfrågan skapar marknadsstyrningen sådana tomrum av väntan.

Vart ska människor med låga inkomster ta vägen? Det är en fråga som marknadsstyrningen inte har förutsättningar att lösa.

Även jag tycker att förnyelse och förtätning behövs för att få fler bostäder i områden där den mesta marken redan är bebyggd. Men jag saknar medvetna val för att skapa en helhet, alltså bostadspolitik. Jag undrar också varför enskilda exploatörer tillåts styra hur dyrbar tomtmark i attraktiva lägen ska användas. Varför får de bestämma hur städer kommer att se ut under de närmaste femtio eller hundra åren, och vem som kommer att ha råd att bo där? Några bostäder för nutidens fattiga arbetare blir det definitivt inte. Inte här i alla fall, inte nu längre. 

Men vart ska människor med låga inkomster i så fall ta vägen? Det är en fråga som marknadsstyrningen inte har förutsättningar att lösa. Hela problemet tycks vara delegerat från politiken till Stadsmissionen, utan att Stadsmissionen har tillfrågats. Organisationen möter sedan 2016 allt fler hushåll, som både jobbar och gör rätt för sig. Men de har för lite i lön för att kunna efterfråga de boenden som marknadsstyrningen producerar. Pelle på parkbänken får för det mesta hjälp av socialtjänsten. Det säger socialtjänstlagen. Men det skyddet finns inte för en ensamstående tvåbarnsmamma som har för liten inkomst för att ha råd att bo. Hon får klara sig själv.

Blir mångmiljonär

Jag står vid köksfönstret, blickar ut över min älskade förort och fattar ingenting. Man köper en anspråkslös gammal kåk som man bara nästan har råd med. Medan man står där i köket och tänker på annat, svär över den trasiga kökslampan och funderar över middagsmaten, så blir man mångmiljonär utan att lyfta ett finger. Det där om att jobba och göra rätt för sig omfattar uppenbarligen inte städernas medelklass i äldre generation. För oss har det räckt med att stå i köket och invänta prisstegringarna.  

Det är inte bara i Stockholm man kunnat uppleva denna utveckling. Den som köpte en bostadsrätt 1996 någonstans i Sverige kunde tjugofem år senare sälja den med en genomsnittlig vinst på 800 procent, har författaren Andreas Cervenka räknat ut. Under samma period ökade villapriserna med 435 procent. Att jobba och göra rätt för sig under samma tidsperiod har definitivt inte varit lika lönsamt. 

Marknadsstyrningen av bostadsmarknaden medför att människor med låga inkomster trängs längre och längre ut från centrum och därmed får långt till starka arbetsmarknader.

Marknadsstyrningen av bostadsmarknaden medför att människor med låga inkomster trängs längre och längre ut från centrum och därmed får långt till starka arbetsmarknader. Extremfallet är social dumpning där villadominerade kranskommuner föser iväg sina oönskade invånare till städer som Kramfors och Filipstad, där det finns bostäder men en svag arbetsmarknad. Dessa kommuner tvingas i dagens system ta över Sigtunas och Lidingös utgifter för försörjningsstöd.
Den utredning som sökte lösningar på det problemet lade Tidöpartierna ner tämligen omgående efter sitt tillträde. 

Brist på bostadspolitik

Bristen på bostadspolitik gör stora samhällsbärande grupper till förlorare. Dit hör alla som är så unga att de inte hunnit äga sitt boende under decennier. Nu utökas den gruppen med de som köpt sitt boende under senare år till extrema priser. När räntekostnader åter blivit en realitet, förvandlas mångmiljonlån till en personlig katastrof.

Förlorare är också den som behöver en hyresrätt nu och får vänta i bostadskö i nio år, eller den unga person som vill flytta hemifrån innan trettioårsdagen. För att inte tala om alla de som arbetar hårt men har för låga löner för att ha råd att bo. Det blir sammantaget rätt mycket folk det. 

Den dysfunktionella bostadsmarknaden leder dessutom till att svenska städer tappar i social dynamik och mångfald.

Bristen på bostadspolitik gör också städerna som livsmiljö till förlorare. Stockholms handelskammare skriver att den dysfunktionella bostadsmarknaden kostar regionen 36 miljarder årligen i utebliven tillväxt. Underskottet på bostäder, trögrörligheten och svårigheten att få in en stadig fot på bostadsmarknaden får följder på de flesta andra samhällsområden. 

Den dysfunktionella bostadsmarknaden är en central orsak till att barn tvingas växa upp i riskabla boendemiljöer. Dåliga skolor och svårigheter att sköta skolarbetet i trångbodda hem ökar risken att bli springpojke till kriminella gäng. Den dysfunktionella bostadsmarknaden leder dessutom till att svenska städer tappar i social dynamik och mångfald som är en förutsättning för kreativitet, innovation och nyskapande. Blandningen av människor är en förutsättning för det. Marknadsstyrningen dödar möjligheter.

Alla är förlorare

Det har gått många år sedan vi köpte kåken 1994 och det är dags att sälja. Ett visste vi; vi ville inte, på några villkor, sälja till Exploatören. Men går det ens att utmana marknadskrafterna i ett spel riggat till deras fördel? 

Mitt i budgivningen mellan äkta barnfamiljer trängde sig en ”småbarnspappa” emellan som snubblade på orden. ”Vi är ett litet familjeföreta.. eeeeh jag menar familj.” När han enkelt avslöjats av den alerte mäklaren dröjde det inte många timmar innan ”Glenn” ringde. Även han var en småbarnspappa som verkligen drömde om ett hus med renoveringsbehov i förorten. Märkligt då att ”Glenn” hade samma telefonabonnemang som Exploatören själv. 

När lögnen inte fungerade bytte Exploatören taktik till den helt motsatta. Han vädjade till vår godhet och samhällsansvar. ”Jag bjuder 12 milj. Som sista försök. För 1,85 milj kan säljarna göra mycket gott för sig själva och andra. Inte minst de fyra familjer som kan bo där i framtiden. 

Vi sålde ändå till en äkta barnfamilj och kände oss som vinnare. Men jag vet inte.  I det långa loppet är vi alla förlorare på den gravt misskötta bostadspolitiken.