Trafikkaoset på E22 ställde samma frågor som andra kriser om vilken beredskap Sverige har. Ska vi lära oss något nu?
Ännu en kris, ännu ett misslyckande från svenska myndigheter. Så ser mångas slutsats ut efter det stora trafikkaoset på E22 i Skåne förra veckan.
Visst, det finns förklaringar. Det finns det alltid. Inte minst gjorde vädret att det var svårt att få någon överblick av läget.
Men det är också tydligt att samordningen mellan olika myndigheter inte fungerade. Den här gången heller.
Till att börja med verkar det ha tagit orimligt lång tid för Trafikverket, Länsstyrelsen och andra myndigheter att ens förstå vidden av problemet. Tio timmar efter att vägen blockerats trodde man att det var 300 fordon. Den verkliga siffran var omkring 1000. Först efter tolv timmar påbörjades någon form av evakuering. Av tusentals människor i svår kyla mitt i en snöstorm.
Det verkar vara ett generellt problem i sådana här lägen, att myndigheterna är så formstyrda
När en lastbil blockerade vägen borde ”någon” snabbt sett till att spärra av tillfartsvägarna till E22. Istället hölls de öppna, vilket gjorde att fler och fler fastnade.
Vägen är en 2+1-väg med ett räcke mellan körbanorna, och fortfarande bråkar Trafikverket och räddningstjänsten om vem av dem som egentligen skulle fatta beslutet att klippa upp räcket så att bilarna kunde vända om och ta sig ut. Men varför tog ingen bara omedelbart saken i egna händer och klippte upp räcket. Varför vänta med ett beslut som måste fattas?
Det tog nästan ett dygn innan alla som satt fast i bilarna hade evakuerats, och nästan två dygn innan bilarna bärgats bort och vägen kunde öppnas igen.
Det verkar vara ett generellt problem i sådana här lägen, att myndigheterna är så formstyrda. De har manualer och regelverk att följa, och det är för det mesta väldigt bra, men i krislägen fungerar sällan manualerna. Jag antar att ett skäl till att det där räcket inte klipptes upp var just det. Ingen hade det i sin manual.
Krisplaner skrivs med den förra krisen i minne, men nästa kris kommer inte likna de tidigare och därför krävs det nästan alltid nytänkande och snabb förmåga att improvisera.
Och för att det ska fungera krävs att någon instans har det mandatet.
En av de viktiga slutsatserna efter pandemin var att det krävs ett tydligt huvudansvar i kriser, och att kriser av de digniteten kräver att statsrådsberedningen leder arbetet.
Pandemin borde fått myndigheterna att agera annorlunda den här gången. Det borde gått snabbare. Samordningen borde varit enklare. Ytterst är det förstås ett politiskt ansvar.
Det är förstås stor skillnad på en kris som den covid-19 skapade och den kris vi just sett utspela sig på E22.
Men frågorna som måste få ett svar påminner om varandra.
Hur kan Sverige lära sig att agera mer resolut nästa gång?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
