I debatten hävdas ofta att segregation och friskolor är grundläggande orsaker till problemen i skolvärlden. Men problemen går längre tillbaka i tiden.
En femtonårig kille springer runt springer runt, runt i klassrummet och driver en boll framför sig. Läraren säger till honom att sluta men han lyssnar inte. Till slut griper läraren tag i honom. Där tar han en risk. Fysisk kontakt är strängt förbjuden. Flera lärare i skolan har blivit tillfälligt avstängda när de tappat behärskningen. En annan kille i klassen skriker pedofil åt en försynt vikarie om och om igen en hel förmiddag.
Klassläraren har fått sömnproblem av det dagliga kaoset och måste öka sin blodtrycksmedicin på grund av stressen. Min uppgift är att stötta de svagaste eleverna i matematik. Men eftersom det är personalbrist och skyhög sjukfrånvaro bland lärarna får jag Ibland ta över klassen. Jag försöker förklara hur man löser en enkel ekvation för ett par tystlåtna flickor men avbryts gång på gång av några stökiga killar som jag måste få tyst på.
Motståndet mot enhetsskolan bland Arvidssons gamla kollegor bland läroverkslärarna var stort
Någon ingående förklaring av elementär algebra är i praktiken omöjlig. När lektionerna är över har försvinnande lite mattekunskaper förmedlats till klassen, trots att vi oftast är två lärare på femton elever.
Fram till i våras jobbade jag under fyra år extra som mattelärare i en skola i en Stockholmsförort, särskilt med svaga elever. Som barnboksförfattare har jag också gjort många skolbesök, främst i utsatta områden och därmed fått en viss inblick i hur olika slags skolor fungerar.
Detta gav mig en del att fundera på vad gäller de svaga skolresultaten i Sverige. I debatten hävdas ofta att segregation och friskolor är grundläggande orsaker till problemen i skolvärlden. För min del tror jag, utifrån de erfarenheter jag fick, att problemen går längre tillbaka i tiden.
Professorn och debattören Inger Enkvist har skrivit en skarpsinnig studie i boken De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem.
I boken beskriver hon radikala reformer som genomfördes på sextiotalet men som gick tillbaka på tankegångar från trettiotalet och som formulerades av bland andra Alva Myrdal.
Den centrala idén var att införa en strikt enhetsskola, där elever med väldigt olika förutsättningar till varje pris ska gå i sammanhållna klasser med likadana kurser. Den idén förankrades aldrig i några vetenskapliga studier, utan bygger snarare på en sympatisk idé om jämlikhet och demokrati i skolan och samhället. Skolan sågs som ett instrument i arbetet för social utjämning och att avskaffa klassamhället i Sverige.
Det var Alva Myrdal som ”omvände” Stellan Arvidson, mannen som skulle bli den svenska enhetsskolans chefsideolog. Arvidson är en fascinerande person. Han började sin bana som läroverkslärare och litteraturforskare, inriktad på poeten Thomas Thorild. Tillsammans med sin livskamrat Britta Stenholm skrev han en rad böcker där de formulerade idén om en svensk enhetsskola.
Båda var också DDR:s främsta företrädare i Sverige under kalla kriget. Stellan Arvidson var riksdagsman för socialdemokraterna på sextiotalet men fick inte ställa upp för omval i början av sjuttiotalet eftersom andra socialdemokratiska riksdagsmän inte accepterade hans stöd till DDR efter ockupationen av Tjeckoslovakien. Arvidson var också aktiv i förbundet Sverige- Sovjetunionen.
Han hade för sin tid radikala idéer om skolan och var bland annat motståndare till betyg. Men den stora frågan för honom var att avskaffa det dåvarande parallellskolesystemet med folkskola och läroverk och istället införa en enhetsskola. Det gamla systemet var i stor utsträckning en spegling av klassamhället. Arbetarklassens barn gick i folkskolan, de privilegierade ”kissedoggarna” i läroverk. Denna konflikt har skildrats mycket levande i Harry Kullmans ungdomsböcker.
Motståndet mot enhetsskolan bland Arvidsons gamla kollegor bland läroverkslärarna var stort, och han betraktades som förrädare. Folkskollärarna var mer positiva, man såg fördelen med elever med stort kulturellt kapital.
En central ide hos skaparna av den svenska enhetsskolan var ett tabu mot iden att teoretiskt intresserade elever skulle lära sig mer om de fick studera i grupper med andra studieintresserade elever.
Följden blir ofta, som jag sett otaliga gånger, att svaga elever, främst pojkar, blir frustrerade och utagerande när de inte motsvarar krav som är för höga för dem medan teoretiskt lagda elever, främst flickor, omöjligt kan få det stöd de behöver. Detta är inte något litet problem utan snarare en låsning som fördärvar skoltiden för många svaga såväl som studiebegåvade elever.
Men Stellan Arvidson framställde det som en direkt samhällsfara att inte ha strikt sammanhållna klasser. I sin bok Enhetsskolan förverkligas 1958 skrev han att ”balansen i samhället kan rubbas, demokratins bestånd kan sättas på spel, trivseln i människornas samlevnad kan bli svårare att uppnå, aktningen för människovärdet kan gå förlorad”.
Min erfarenhet är att det snarare förhåller sig tvärtom. Att införa en enhetsskola där elever från olika bakgrunder möts var ett stort framsteg, men att orubbligt hålla fast vid sammanhållna klasser i alla ämnen för barn med väldigt olika behov leder till ohanterliga konsekvenser.
Ett vanligt mönster i klasserna jag jobbade i var att några pojkar som kommit hopplöst efter i matematik tog över klassrummet. Den strikta regeln om lågaffektivt bemötande fick här häpnadsväckande konsekvenser. Äldre personer skulle knappast tro sina ögon om de såg några av de kaotiska klasser som förekommer idag.
De stökiga pojkarna i skolan kom tidigt efter i matte och blev allt mer frustrerade över att inte nå upp till kunskapskraven. Några rev sönder sina böcker och vägrade lösa några mattetal månad efter månad. En del lärare verkade rädda för dem och lät dem gå ut och spela fotboll på lektionerna. En lärare berättade att han fruktade att få en hjärtattack när han tillrättavisade dem.
Att till varje pris ha sammanhållna klasser i alla ämnen är inte nödvändigtvis progressivt. Den oordning som ofta uppstår bland elever med väldigt olika behov leder lätt till en osund hierarki, där argsinta och frustrerade pojkar styr och ställer, medan lugnare elever underordnar sig. Jag har många gånger förbjudit flickor att städa klassrummet när det var de bråkiga killarnas tur.
En gammal kompis från punktiden jobbade som träslöjdlärare på skolan. Ibland fick stökiga killar hänga hos honom en period istället för att skapa kaos på mattelektionerna. Flera gånger häpnade jag över hur glada och belåtna dom plötsligt blev när de lära sig snickra av min rätt bistra gamla kompis. Samma killar kunde vara fullständigt omedgörliga när jag försökte lära dem korsmultiplikation vid ekvationslösning.
Samtidigt försökte jag åtminstone några minuter varje lektion ta några duktiga elever avsides för att förklara exempelvis reglerna för parenteser i matematiska uttryck.
I slutet av vårterminerna pågick ett desperat arbete med att försöka få de svaga eleverna att nå upp till minimikraven i de nationella proven, delvis för att förbättra skolans föga attraktiva betygsgenomsnitt.
Några tjejer som intresserade sig för matte lämnades samtidigt åt sitt öde på grund av tidsbrist.
De stora förlorarna i en enhetsskola med stökiga klasser är studieintresserade elever som inte har föräldrar som kan hjälpa dem med det som skolan misslyckats med att lära ut. Det var alltid lika frustrerande att inte hinna uppmuntra dem och veta att de inte hade en hemsituation där de kunde få hjälp med läxorna.
I sådana stunder stod det klart att den välmenande, men dogmatiska, idén om sammanhållna klasser till varje pris har slagit över i sin motsats: den alltför strikta enhetsskolan leder till splittring och frustration.
Martin Jonols
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
