Film Imperiet var en av Sveriges största rockgrupper på 1980-talet och bildades i spillrorna av det numera kanske ännu mer populära punkbandet Ebba Grön. I Balsam Hellströms dokumentärfilm som har premiär nu på fredag får vi följa gruppen från starten under namnet Rymdimperiet 1981 fram till splittringen 1988.
Imperiet var precis som Ebba Grön ett politiskt band. Det är inte heller något de gamla Imperietmedlemmarna sticker under stol med i intervjuerna i filmen. De berättar till exempel om engagemanget för ANC i Sydafrika. Något som bland annat innefattade en spelning på ANC-galan 1985 till stöd för organisationen. Där kom man också i kontakt med statsminister Olof Palme som hjälpte bandet att ordna en turné i Latinamerika i början av 1986. En turné där bandet bland annat besökte Nicaragua och Kuba.
Besöket i Nicaragua skedde samtidigt som USA-stödda Contras krigade med den demokratiskt valda Sandinistregeringen i landet. En dag fick medlemmarna i gruppen följa med till fronten för att se kriget på nära håll. Besöket i Nicaragua gjorde att en svensk rockgrupp blev en symbol för motståndet mot USA:s militära inblandning i andra länders inrikespolitik. Att ett svenskt band skulle göra något liknande i dag är närmast otänkbart.
Självdistans från Thåström
Nyinspelade intervjuer med samtliga medlemmar (förutom Christian Falk som dog i cancer 2014) varvas med arkivbilder. På många sätt är det en ganska traditionellt berättad musikdokumentär. Men Ett hjärta är alltid rött är långt ifrån någon hyllningsfilm. Tvärtom så är medlemmarna öppenhjärtiga med såväl framgångar som misslyckanden. Gruppmedlemmarna är ganska eniga om att den misslyckade USA-lanseringen till stor del berodde på bristande engagemang från dem själva och att de under en tid ägnade sig för mycket åt festande och alldeles för lite åt musik. För att ta två exempel.
Inte minst är det intressant att höra den annars så medieskygga frontfiguren och sångaren Joakim Thåström berätta om tiden i bandet. Han håller en befriande självdistans både till sin egen roll och till bandet som helhet. En av de starkaste scenerna i filmen är när Thåström ska berätta om hur det gick till när Per Hägglund fick lämna bandet. Ett ämne som uppenbarligen är jobbigt fortfarande, trots att det är över 35 år sedan det hände. Efter ett tag säger han åt filmteamet att bryta och att han inte vill prata mer om det. Att det var ett beslut han ångrade framgår inte minst av den låt som fick inleda bandets sista album utan Hägglund: Tiggarens Tal. “Den här låten tillägnar jag mig själv”, säger Thåström innan bandet framför Jag är en idiot i en liveversion.
Lämnar en del frågor
Filmen lämnar dock en del frågor som vi aldrig får riktigt svar på. Vad hände med alla pengar som bandet spelade in och vad var det egentligen som låg bakom beslutet att sparka managern Arild Skrindo? Jag hade också gärna sett att filmen handlade ännu mer om själva musiken. Tyvärr är det ofta en svaghet i musikdokumentärer.
Men på det stora hela är Ett hjärta är alltid rött en sevärd dokumentär som inte bara berättar om ett av våra största rockband utan också om Sverige på 80-talet. En tid som präglades av övergången från ett socialistiskt till ett mer nyliberalt samhälle. På så sätt blir det mer än bara en musikdokumentär. Den allra största styrkan i filmen är dock filmskaparnas förmåga att berätta om människorna bakom musiken, med alla deras fel och brister.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
