Debatt Jag vill undvika monopol för kollektivavtalet – eller för någon annan form av avtal, skriver Lars Jonung i ett svar på Håkan Bengtssons krönika.
Hur ska den svenska modellen se ut? Ska den vara en korporativistisk modell där organiserade särintressen, parterna med andra ord, i kollektiva förhandlingar bestämmer hyror och löner för sina medlemmar? Eller ska det vara en liberal modell där rätten att ingå avtal vilar hos den enskilde individen och det enskilda företaget?
Frågan har aktualiserats av den pågående konflikten mellan svenska fackföreningar och det amerikanska företaget Tesla. Tesla vägrar att skriva kollektivavtal med IF Metall. Facket svarar med stridsåtgärder. Striden hotar att rasa under lång tid framöver.
I Håkans hörna den 12 december ger Håkan Bengtsson ett klart svar. Han försvarar den rådande svenska modellen och förkastar mitt förslag, framfört i Svenska Dagbladet, att ge den individuella avtalsfriheten samma ställning som övriga mänskliga fri- och rättigheter i vår grundlag. En sådan lagstiftning ser jag i första hand som en väg att förstärka den liberala demokratin och minska korporativismen. Men den är också en väg för bättre ekonomisk utveckling.
Vi fjärmar oss från den liberala demokratin, som vilar på ett antal fri- och rättigheter som alla är knutna till den enskilda individen
Håkan Bengtsson ser mina tankar som utslag av nyliberalism. Enligt honom är de ett hot mot den sociala tryggheten, välfärdsstaten och effektiva kollektiva lösningar.
Debatten mellan oss har både en ekonomisk och politisk dimension. Låt mig börja med den ekonomiska sidan. Det system vi har idag i form av kollektivt förhandlade hyror och kollektivt förhandlade löner skapar ett system med insiders och outsiders. Insiders gynnas av sin maktställning. Outsiders står utanför och bär kostnaden av att inte få skriva sina egna avtal.
Denna analys återfinns i de elementära läroböckerna i nationalekonomi. Och i den svenska verkligheten. På den reglerade hyresmarknaden för lägenheter ser vi en bostadskö som idag omfattar nästan en miljon svenskar. I Stockholms innerstad är kön för attraktiva lägenheter 10–20 år på grund av den rådande formen av hyresreglering.
De sociala och samhällsekonomiska kostnaderna av den svenska modellen för hyresmarknaden är förödande. Den utgör inte någon effektiv kollektiv lösning. Hyresregleringen missgynnar de sämst ställda. Den bidrar till utslagning och kriminalitet. Kritiken mot hyresreglering är inget nyliberalt påhitt. Svenska ekonomer, även S-märkta, har länge argumenterat för marknadshyror.
På arbetsmarknaden har vi också ett insider–outsider-fenomen. Kollektivavtalet fungerar nämligen som en minimilön där de anger en minsta ingångslön. De som inte kan kvalificera sig för denna lön blir outsiders. De hamnar utanför arbetsmarknaden som arbetslösa. Poängen med kollektivavtal är ju att driva fram en högre lön än den marknadslön som skulle ge full sysselsättning. Vi ser denna effekt i siffrorna för den svenska arbetslösheten. För närvarande ligger den på 7,9 procent. Det ger Sverige en tredjeplacering i tio-i-topp-ligan för länder med högst arbetslöshet.
Kollektivavtalen skapar således stora samhällsekonomiska kostnader. De ger inte social trygghet till alla. De leder till orättvisor. De ger upphov till kostnader som inte bärs av dem som gynnas av de rådande avtalssystemen. Håkan Bengtsson hävdar att ”det är ingen diskriminering av dem som står utanför facket eller Hyresgästföreningen”. Jag vill påstå motsatsen. Kollektivavtal diskriminerar mot dem som är outsiders. De har ingen röst vid förhandlingsbordet. Och de har ingen röst på marknaden eftersom prismekanismen är satt ur spel.
Håkan Bengtsson bortser från nackdelarna och ser enbart på fördelarna med kollektivavtal. Enligt honom är de effektiva. Här vill jag instämma med honom. Det finns klara fördelar med kollektivavtalen för många av arbetsmarknadens parter. Detta är ett starkt skäl för min ståndpunkt att låta marknaden bestämma om det ska bli kollektiva eller enskilda avtal. Jag vill undvika monopol för kollektivavtalet – eller för någon annan form av avtal.
Som jag ser det: kollektivavtalet bör vara konkurrensutsatt. Är det så effektivt som Håkan Bengtsson anser det vara, finns inga skäl till oro. En effektiv avtalsform kommer att vinna den största marknadsandelen. Det behövs inga blockader och strejker för att nå detta mål. Snarare är blockaden mot Tesla ett tecken på att kollektivavtalet inte är effektivt.
Håkan Bengtsson tar fram ett viktigt argument: löntagarna och arbetsgivarna är vanligtvis inte jämbördiga. Hans lösning på detta dilemma är att staten överlåter åt parterna på arbetsmarknaden att bestämma löner och regler. Min lösning är att staten skapar en lagstiftning som underlättar för enskilda avtal på hyres- och arbetsmarknaden där ingen part kan exploatera sin maktställning. Så är avtalslagen skriven på alla områden utom för hyresmarknaden och arbetsmarknaden. Staten har här en viktig roll, nämligen att erbjuda ett stabilt juridiskt ramverk för enskilda avtal. Jag tror inte på någon ”idyll i arbetslivet”. Jag ställer därför min förhoppning till en lagstiftning som ger balans mellan olika intressen.
Det finns också en politisk dimension i diskussionen mellan Håkan Bengtsson och mig som blottlägger våra olika värderingar. Den finner jag minst lika viktig som den ekonomiska. Vinner facket över Tesla, blir detta en förstärkning av det korporativistiska inslaget i vårt samhälle. Vi fjärmar oss från den liberala demokratin, som vilar på ett antal fri- och rättigheter som alla är knutna till den enskilda individen.
Det korporativa tänkandet – som har rötter i olika anti-liberala strömningar inom konservatismen, katolicismen, socialdemokratin och fascismen – bygger på idén att den enskilde individen är medlem av en klassmässigt, socialt, religiöst eller yrkesmässigt definierad samhällsgrupp (korporation). Idén bakom den korporativa staten är att dessa samhällsgrupper
eller parter ska ha makten och rätten att fatta beslut å sina medlemmars vägnar.
Sverige torde var det mest korporativistiska landet i Europa för närvarande. Parterna på arbetsmarknaden har en unikt stark ställning. Det är bara facket i Sverige som vågat utmana Tesla, inte facken i vår omvärld. Som Håkan Bengtsson påpekar, den svenska staten har överlämnat makten åt parterna. Men därmed har staten också tagit makten och rätten från den enskilde medborgaren att göra sina egna val. Ju mer individens frihet begränsas, desto svagare blir den liberala demokratin. I extremfallet när medborgaren inte har någon valfrihet, har vi lämnat den liberala demokratin. Den resan vill jag förhindra genom att ge individen rätten att själv utforma sina avtal på alla centrala områden i samhällslivet.
Lars Jonung
P.S. En doktrinhistorisk not. Håkan Bengtsson kopplar samman mig med Milton Friedman. Men doktrinhistoriskt sett är mina argument inte hämtade från USA utan från Knut Wicksell (1851–1926), Sveriges främste nationalekonom genom tiderna. Wicksell betonade den vetorätt som individen har på en marknad med avtalsfrihet. Wicksell var djupt respekterad inom socialdemokratin. Hans rykte bidrog till att Tage Erlander valde att studera i Lund.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
