Från Marocko till Gaza med ett stopp på Åland

Gaza De gamla motsättningar som nu har exploderat i fullskaligt krig efter Hamas massaker på över 1 000 civila israeler den 7 oktober och lett till Israels helt oproportionerliga övervåld mot Gaza, är inbäddade i en mycket större och mer komplicerad kontext.

En tidig vår, just när mandelträden blommar, reser vi runt i Marocko. Vi kör genom Atlasbergen i full snöstorm (det kan faktiskt snöa riktigt ordentligt i Nordafrika), vi utforskar Marrakechs tusenåriga världsarv, vi lyckas överleva Casablancas svårartade trafikkaos, vi tar oss ner till de rena, jungfruligt vackra stränderna vid Sidi Ifni i söder, vi ser getter som klättrar i arganträd på vägen mot Tafraout vid randen av Sahara.

Men allra först har vi upptäckt Fez, den uråldriga stad som har fått låna sitt namn åt den runda huvudbonaden. Fez betraktas av många som Marockos kulturella och religiösa huvudstad och har en historia som går tillbaks till slutet av 700-talet. Här checkar vi in på en riad i hjärtat av medinan och förs sedan genom smala vindlande gränder till Mellah, det gamla judiska distriktet som en gång var hem för Marockos största och äldsta judiska samhälle.

Över hela Nordafrika, i stora delar av Mellanöstern och i Iran, och ofta med brutala metoder utraderades en judisk närvaro med rötter i medeltiden på bara några år

Judar hade bott i Fez ända sedan staden grundades. I slutet av 1800-talet fanns 15 synagogor och fortfarande på 1940-talet räknades den judiska befolkningen till 22 000 personer. Idag bor högst några dussin judar kvar i hela Fez. Medan Mellah successivt tagits över av muslimska invånare har en judisk begravningsplats och ett par synagogor fått överleva som minnesmärken över mer än ett årtusende av judisk liv – och som exotiska mål för turister på span efter en förlorad värld. ”Tora-rullar!” ropar barnen som lockar in oss i synagogan Ibn Danan från tidigt 1600-tal och hoppas på att tjäna några dirham.

Perioder av förföljelser hade drabbat Mellahs judar genom hela historien, men den judiska befolkningen lyckades resa sig varje gång och bygga upp sitt samhälle igen. Efter pogromer i slutet av 1940-talet fungerade det inte längre så. I flera vågor tvingades judarna emigrera till Frankrike, Kanada och framför allt till Israel. I Marocko kunde de inte känna sig säkra.

Samma sak hände över hela Nordafrika, i stora delar av Mellanöstern och i Iran, och ofta med brutala metoder: en judisk närvaro med rötter i medeltiden utraderades på bara några år. Förutom de många miljoner judar som alldeles nyligen hade berövats egendom och medborgarskap, fördrivits eller mördats av nazisterna förvisades nära en miljon judar från arabvärlden och muslimska länder åren efter 1948. Den främsta orsaken hette – Palestina.

Från Aliyah till al-Nakba

Palestina är ett av många historiska namn på landet mellan Jordanfloden och Medelhavet. Däremot har det aldrig funnits någon palestinsk stat, och ”palestinier” är en relativt ny identitet för den arabiska befolkningen i området, som nämns första gången i svensk media så sent som 1965. 

Judar och araber hade levt sida vid sida i Palestina under många generationer. Det kom att ändras av ”Aliyah”, den stora judiska invandringen, dels genom den sionistiska rörelsen och dels under trycket av växande judeförföljelser i Europa – och framför allt 1947 när det nybildade FN beslutade att det brittiska mandatet Palestina skulle delas i en judisk stat och en palestinsk, med Jerusalem som internationell zon. Beslutet accepterades av de judiska ledarna och av västmakterna, medan den arabiska sidan sade kategoriskt nej; ett varsel om att konflikten snart skulle eskalera till öppet krig.

När Israel förklarade sig ensidigt självständigt i maj 1948 attackerades landet därför omedelbart av arméer från sina fem arabiska grannar. Arabförbundets förste generalsekreterare, egyptiern Azzam Pasha, hade redan tidigare förklarat hur det skulle sluta: ”…it will be a war of elimination and it will be a dangerous massacre which history will record similarly to the Mongol massacre or the wars of the Crusades”. 

Men kriget blev istället en överväldigande israelisk seger, och en katastrof för den arabiska sidan. 1949 hade Israel tagit kontroll över tre fjärdedelar av det gamla brittiska mandatet och cirka 700 000 palestinska araber flydde eller tvingades bort från sina hem. Det är detta som kallas ”al-Nakba” – katastrofen – och som sedan dess har hållit den palestinska drömmen om ett återvändande vid liv.

Om den massiva judiska exodus som följde på al-Nakba talas det däremot inte lika ofta. Från 1948 och fram till 1970-talet drevs mellan 800 000 och en miljon judar i flera vågor bort från arabvärlden efter att ha förföljts och terroriserats, fått sina ägodelar konfiskerade, fråntagits sina medborgarskap eller blivit utvisade. Minst 600 000 av dessa flyktingar togs sedan emot av Israel, och år 2002 hade nästan halva befolkningen på drygt 9 miljoner sin bakgrund i arabiska eller muslimska länder. Så mycket för Israel som ett ”vitt” amerikanskt och europeiskt kolonialt projekt.

Bakom de stora flyktingströmmarna fanns gammal antisemitism och allmän diskriminering av judar, som hade förstärkts av den nyväckta arabiska nationalismen och växlats in i en medveten politisk agenda från arabvärldens regimer. År 1949 antog Arabförbundet till exempel en idag ganska okänd resolution om att tvinga judar att lämna sina hem för att ge plats åt de palestinsk-arabiska flyktingarna – vilket som vi vet idag aldrig skedde i den utlovade skalan. När palestinier och palestinaaktivister säger att dagens israeler borde åka ”hem” och återlämna landet till de rättmätiga ”ägarna”, så kan man alltså fråga sig vad de menar. 

Judisk integration och palestinsk internering

Varför är det våldsamma slutet på en tusenårig judisk närvaro i den muslimska världen så okänt, medan al-Nakba ständigt åkallas? Varför hörs inga högljudda och berättigade krav på judiskt återvändande till Algeriet, Libyen eller Iran? Ett svar handlar om att de fördrivna judarna inte låstes in i några flyktingläger, utan nästan från första dagen integrerades och fick bli fullvärdiga israeliska medborgare. Samtidigt lockades många av idén om Israel som en judisk stat.

Två folk – två katastrofer – och en avlägsen dröm om två stater som erkänner varandra

Ett annat svar är att flertalet av Israels arabiska grannar har varit konsekvent skickliga på att rikta omvärldens uppmärksamhet mot det palestinska lidandet, och därmed mot Israels skuld, just genom att dra integrationen i sina samhällen av palestinska flyktingar och deras ättlingar genom flera led i långbänk – och därmed permanenta deras flyktingstatus.

Sedan snart 80 år tvingas många av palestinierna leva sina liv som en sorts statslös gisslan, internerade i tröstlösa flyktingläger utan förhoppningar om någon integration. De som släppts ut ur flyktinglägren blir ofta behandlade som en andra klassens invånare utan medborgerliga rättigheter, livnärda bara av den allt diffusare drömmen om ett återvändande.

Och vem har idag hört talas om den palestinska exodus från Kuwait efter Iraks invasion 1990? PLO hade då gjort misstaget att först stödja Saddam Husseins krav för ett tillbakadragande. Efter Operation Desert Storm, när Irak besegrats av en USA-ledd koalition, kastades mer än 287 000 palestinier som en sorts kollektiv bestraffning ut ur Kuwait i mars 1991, de flesta till Jordanien.

En rad israeliska regeringar bär naturligtvis ett stort ansvar för att den palestinska frågan aldrig har fått någon långsiktig lösning. Men det är ofta alltför lätt att bortse från den muslimska världens egenintresse av att hålla konflikten vid liv. Själva idén om en självständig palestinsk stat som lever i fred med Israel, hur långsökt den än kan låta just idag, är ju knappast något som i praktiken skulle gillas i Damaskus eller Teheran.

Osloprocessen: en tvåstatslösning

Under det kalla kriget förvandlades Mellanöstern också till en bricka i supermakternas kamp om dominans över världen; den palestinska saken togs välvilligt omhand av Moskva och PLO fick en resursstark sponsor i KGB – medan Israel blev tacksam klient till USA. De gamla motsättningar som nu har exploderat i fullskaligt krig efter Hamas massaker på över 1 000 civila israeler den 7 oktober och lett till Israels helt oproportionerliga övervåld mot Gaza, är alltså inbäddade i en mycket större och mer komplicerad kontext.

Två folk – två katastrofer – och en avlägsen dröm om två stater som erkänner varandra. Om det finns en sorts bisarr symmetri i de judiska och palestinska folkens öden under vår moderna tid, så är omvärldens ageranden efter 1947 desto mera asymmetriskt. Och allt har egentligen sin grund i FN:s delningsbeslut. Därför skulle man önska att tiden kunde vridas tillbaks till Oslo 1993.

Hur länge måste man ha bott på en plats för att det ska räknas som en rätt enligt urminnes hävd, och hur länge måste man ha varit frånvarande – på flykt eller fördriven – för att förlora denna rätt? Måste en människas rötter slitas upp för att en annan människa ska få möjlighet att återplantera sina? På sådana frågor finns förstås inga givna svar vare sig för judar eller palestinier. En historisk orätt kan varken göras ogjord eller kompenseras med en ny orätt.

Tvåstatslösningen enligt Osloavtalet och de principer som skisseras i FN-resolutionerna 242 och 338 borde alltså fortfarande vara den minst dåliga grunden för en politisk lösning som erkänner både israelers och palestiniers rättigheter inom säkra gränser. Och om vägen dit idag tycks mer svårframkomlig än någonsin så är det inget kategoriskt argument mot idén i sig. Tvärtom behöver vi just nu påminnas om att det faktiskt en gång fanns en sådan ömsesidig överenskommelse, och att dess innehåll fortfarande bör ha giltighet i hatets och hökarnas tid.

När det nästan blev krig med grannarna

Vi som lever i Sverige har också all anledning att komma ihåg att vi själva för inte så länge sedan har varit inblandade i två allvarliga konflikter med våra grannar – som båda gångerna fick en fredlig utgång just tack vare att förnuftet till slut fick råda. Jag tänker förstås på upplösningen av den olyckliga unionen med Norge 1905, som var nära att leda till brödrafolkens krig. Men de militära aktivister som ville näpsa de fräcka norrbaggarna fick den gången vika sig för kloka svenska förhandlare i Karlstad som förstod att acceptera norrmännens vilja till oberoende och nationellt självbestämmande. Alternativet hade helt enkelt varit värre.

Jag tänker också, och framför allt, på Ålandsfrågan, som intressant nog skulle bli aktuell ungefär samtidigt som det brittiska palestinamandatet kom till, under och strax efter första världskriget och i ruinerna av två gamla imperier. Bakgrunden var att Åland som alltid hade tillhört det egentliga Sverige hade tillfallit Ryssland, tillsammans med hela Finland, vid freden i Fredrikshamn 1809. Nu, under tsarväldets upplösning, vände sig den åländska befolkningen till Sverige för beskydd. 

Ett starkt Finland behövdes som bålverk, en ”cordon sanitaire”, mot kommunismens nya fara i öster

Det började i augusti 1917 när den så kallade Ålandsrörelsen bildades på ett program för att återförena Åland med det gamla moderlandet. Så, den 27 januari 1918 – som råkade vara dagen efter det finska inbördeskrigets utbrott – uppenbarade sig en åländsk deputation helt oväntat i Stockholm och överlämnade en adress till den svenska regeringen med anhållan om återförening med Sverige. Sändebuden hade med sig namnunderskrifter från drygt 7 000 ålänningar eller 96 procent av den vuxna befolkningen – en siffra som numera avses starkt överdriven.

Sverige hade erkänt det nya självständiga Finland redan i början av 1918 utan att ställa några särskilda krav om Åland. Men i slutet av året svängde den liberal-socialdemokratiska regeringen Edén-Branting 180 grader och bejakade en folkomröstning. Erik Palmstierna, vid den tiden sjöförsvarsminister och senare utrikesminister, föreslog till och med att Sverige skulle gripa in militärt för att få Finland att avstå Åland.

Förgäves försökte Sverige nu få kravet om folkomröstning upptaget vid fredsförhandlingarna i Versailles, men stormakterna hade nog med egna bekymmer – och oroades dessutom av att idén om folkomröstningar skulle få fotfäste i deras egna kolonier. Den nykläckta republiken Finland var inte oväntat motståndare till förslaget, i vetskap om att en överväldigande majoritet på Åland var för anslutning till Sverige. Sverige lyckades ändå att få frågan aktualiserad i det alldeles nybildade Nationernas Förbund (NF) med hjälp av den brittiske utrikesministern lord Curzon.

En svensk acceptans – under protest

När Ålandsfrågan kom upp i NF var Hjalmar Branting Sveriges representant, och han höll nu ett brandtal för att Åland skulle återförenas med Sverige. Men när beslutet kom i NF:s råd vid midsommartid 1921 konstaterade man först att Sverige hade levererat malm till Tyskland under kriget och att den där generalen Mannerheim nog skulle vara en utmärkt ledare för en gemensam insats mot bolsjevikerna. Här låg alltså storpolitiska bedömningar i fatet om att ett starkt Finland behövdes som bålverk, en ”cordon sanitaire”, mot kommunismens nya fara i öster.

Rådets beslut blev att Finland fick behålla suveräniteten över Åland, som dock enligt det som kom att kallas Ålandskonventionen skulle förbli demilitariserat och få en särställning inom Finland med vidsträckt självstyre och garantier för befolkningens svenska nationalitet.

Inför NF:s rådsförsamling luftade Branting den svenska besvikelsen: Han frågade vilket intryck det skulle göra på världen när den första politiska konflikt som församlingen hade att behandla fjättrade en hel befolkning mot dess vilja vid en stat som den inte ville tillhöra: ”Det är en dålig politik att motsätta sig befolkningens vilja”. Man hade inte löst frågan efter principen om ”folkens självbestämmanderätt” som hade betytt så mycket när det nya Europa skapades efter 1918. 

Branting förklarade att Sverige inte kunde godta beslutet, men deklarerade samtidigt att man inte tänkte genomdriva sina krav med militära medel. Sverige accepterade alltså i praktiken, men under protest. Strax efter avgörandet i Ålandsfrågan utsågs Hjalmar Branting till statsminister igen, för andra gången. Det var nu som han också tog hand om utrikesministerposten och blev ”dubbelexcellens”. Men någon ny vändning i Ålandsfrågan kom inte. 

Konfliktlösning genom skiljedomar

Var det ett ”fegt” beslut, som det ibland har sagts? Borde Sverige ha följt Palmstiernas linje och intervenerat militärt? Den svenska regeringen hade ju redan skickat en militärexpedition till Åland under krigsvåren 1918, och man kan nog föreställa sig hur en konfrontation i Östersjön mellan det utsvultna och krigshärjade Finland och det relativt välmående, välrustade Sverige skulle ha slutat.

Men andra överväganden låg också i vågskålen. Att motsätta sig NF:s beslut med vapenmakt skulle både ha undergrävt den nya världsorganisationens auktoritet och skadat Brantings egen ställning som viktigt språkrör för de små staternas rättigheter. Och hur skulle han kunna tala nedrustning i NF om den svenska regeringen samtidigt mobiliserade i Östersjön? 

Dessutom låg antagligen hänsyn till Finland och det övriga Norden i botten. Det är ju ingen särskilt originell tanke att Nordens moderna historia hade sett ganska annorlunda ut om Sverige ingripit militärt på Åland i början av 1920-talet. Nu gick det på ett annat sätt, och väldigt få skulle väl idag beklaga Ålands fria, halvt oberoende ställning inom Finlands formella gränser. 

Ålandsfrågans lösning blev i själva verket ett av de första testen på NF:s förmåga att lösa internationella konflikter med fredliga medel genom skiljedomar, och skulle senare bilda ett sorts prejudikat för hantering av andra mellanstatliga tvister. Men från det glesbefolkade Åland i norr till trängsel och kaos i Gaza är avståndet långt och frågan är förstås vilka konkreta lärdomar som kan dras idag av Ålandsfrågans lösning. 

Politisk mognad och den goda viljan

En grundläggande erfarenhet som fortfarande borde vara högst giltig är insikten om att lokala konflikter sällan är just lokala, utan oftast ingår i en större och mera sammanvävd geopolitisk kontext. Av det följer också att nationellt självbestämmande alltid är villkorat och – like it or not – beroende av omvärldens och inte minst stormakternas handlingar och ställningstaganden. 

Ingen av parterna verkar idag ha den minsta ambition eller förmåga att mötas till fruktbara samtal om en konstruktiv lösning på sina motsättningar

Sedan handlar det om den svåruppnådda förmågan att förlita sig på och acceptera utfallet av internationella skiljedomar, som FN-beslut, även om de går den egna positionen helt eller delvis emot. Kloka politiska ledare inser värdet av att underkasta sig en internationellt fastställd ordning för att på det sättet stärka de fredsbevarande krafterna och bidra till långsiktig avspänning.

En tredje lärdom är att det krävs en god vilja, omsorg om sitt eget folks bästa och respekt för motpartens perspektiv för att komma fram till hållbara lösningar. Om parterna i grunden ser varandra som människor som ska leva tillsammans som grannar i framtiden och vågar lyfta sig ur chauvinismens förhärligande av den egna nationen (eller religionen) är utsikterna goda att nå resultat som kan lägga grund för en gemensam säkerhet.

Motsatsen gäller förstås också. Saknas politisk mognad och den goda viljan på ena eller båda sidorna blir det svårt att komma framåt. Hållbara lösningar på mellanstatliga konflikter byggs inte av politisk extremism eller religiös fundamentalism. Utan ett gemensamt och genuint engagemang för förhandlingar och kompromisser kommer ingenting att hända.

Och just detta är kanske den mest uppenbara skillnaden mellan Ålandsfrågan och Israel-Palestina. Ingen av parterna i den senare konflikten verkar idag ha den minsta ambition eller förmåga att mötas till fruktbara samtal om en konstruktiv lösning på sina motsättningar. Precis i detta nu kommer nyheten om att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu återigen säger bestämt nej till skapandet av en palestinsk stat efter kriget mot Hamas.

Hur ska palestinierna bli fria?

Men det finns också en principiell asymmetri mellan dem. Israel är trots allt, med sina dysfunktionella fel och uppenbara brister, i grunden en demokrati. Netanyahu med flera korrupta och farliga extremister som nu bildar regeringsunderlag i Jerusalem kan röstas bort. Detsamma gäller tyvärr inte Palestina och särskilt inte den fundamentalism som har tagit makten i Gaza.

”Från floden till havet, Palestina kommer att bli fritt”, är en ramsa som bokstavligt tolkad inte lämnar utrymme för existensen av ett Israel, varken som det ser ut idag eller i en framtida reformerad och mera demokratisk skepnad. Men orden kan också förstås som en allmän solidaritetsyttring med det palestinska folket.

Den fråga som väntar på att besvaras är dock vad menas som med det kategoriska påståendet att Palestina kommer att bli fritt. Fritt från vad? Fritt hur? Om vi leker med tanken att en självständig palestinsk stat uppstod i morgon helt eller delvis på territorium som idag behärskas av Israel; skulle den då också vara ”fri” i någon annan mening än att ha uppnått territoriell integritet?

Mer specifikt: skulle palestinierna bli omedelbart fria om Palestina blev fritt? Eller är det mycket troligare att de skulle förbli minst lika förtryckta som idag av en islamistisk diktatur som mest liknar ett litet Iran eller ett Saudiarabien i miniatyr? Befrielse och frihet är olika kategorier och personlig frihet och demokratiska rättigheter följer knappast automatiskt av nationellt oberoende.

Det är säkert inte ett totalitärt prästvälde som talkörerna egentligen önskar sig. Men hur tänker de sig då att den nya palestinska friheten ska kunna uppstå, när den så uppenbart saknas idag inom väsentliga områden som redan ingår i det palestinska självstyret, inte minst det folkrika Gaza som helt har dominerats av islamiströrelsen Hamas? Vad är det för sorts frihet de ser framför sig, och på vems bekostnad?

Frihet betyder yttrandefrihet och rättsstat

Fria demokratiska val lär knappast vara det första som en Hamas-ledd regim skulle proklamera efter en högst hypotetisk befrielse, och även på Västbanken och i Östra Jerusalem där sekulära Fatah styr väger demokratin lätt. Inga parlamentsval har hållits sedan 2006 och den snart 89-årige presidenten Mahmud Abbas sitter envist kvar på sin post trots att hans fyraåriga mandatperiod gick ut redan 2009 – för 15 år sedan. Samtidigt har Hamas successivt flyttat fram sina positioner på Västbanken.

De som ropar med i kören att Palestina kommer att bli fritt har alltså mycket att fundera över. Hur skulle den befrielse- och fredsprocess se ut idag som också leder till frihet? Hur skulle det kunna undvikas att ett fritt Palestina förblev ett det palestinska folkets fängelse? Om orden alls betyder någonting, hur vore det möjlig för friheten att växa sig stark helt utan livsnödvändig näring i form av yttrandefrihet, organisationsfrihet och rättsstat?

Det eskalerande israeliska övervåldet efter Hamas mordorgie den 7 oktober har blivit en katastrof för både Israel och det palestinska folket, det måste sägas. Men de hundratusentals helt oskyldiga palestinier som nu drabbas av det som Israels kallar självförsvar, borde förtjäna bättre än att omfattas av ett önsketänkande som, om det förverkligades idag, troligen bara skulle leda till mera ofrihet och lidande. 

Därför behöver frågorna ställas igen, och igen: vad menas rent konkret med att Palestina kommer att bli fritt, och hur ska denna frihet uppnås? Hur ska demokratins många misogyna och despotiska fiender, i Palestina och i den muslimska världen, övertygas om att en verklig frihet betyder något mycket mer och annat än friheten att styra och härska med våld över ett kuvat folk – Assadregimen i Syrien, Hamas nygamla vänner inom det som kallas Axis of Resistance, beräknas till exempel ha mördat en halv miljon av sina egna medborgare, med benägen rysk hjälp och utan att några massdemonstrationer har organiserats i väst.

Den här diskussionen är förstås många gånger svårare men borde också vara långt viktigare att än att ständigt upprepa ett monotont och ganska ensidigt skuldbeläggande av Israel för att fredsprocessen så länge har legat i dvala. Vilket självklart inte betyder att vare sig Israel eller Hamas bör få komma undan med krigsbrott som begås i ett krig där det egentligen bara kan finnas förlorare.

Det svaga hoppet – från Marocko

Om det på senare tid funnits ett svagt hopp om att hitta vägar till försoning, så har det bland annat kommit från Marocko, landet som före Aliyah hade arabvärldens största judiska befolkning. Men alla judar lämnade inte, relationerna med Israel var aldrig helt djupfrysta och 2020 återupprättades de diplomatiska förbindelserna inom ramen för de så kallade Abraham-avtalen. Intresset för att bevara den judiska historien har återuppväckts och 2021 tog kung Mohammed VI ett stort initiativ för att renovera synagogor, kyrkogårdar och andra judiska kulturarv över hela landet.

Nu, i skuggan av kriget mellan Israel och Hamas, står hoppet och väger. Massdemonstrationer till stöd för palestinierna i Gaza har förekommit runt om i Marocko, den israeliska ambassadören David Govrin med hela sin stab har kallats hem – eller ombetts att lämna landet; uppgifterna varierar – och det finns starka folkliga krav på att Marocko ska pausa sina relationer till Israel. Så bevisas det igen att lokala konflikter sällan är enbart lokala.

Lars Ilshammar