Essä Tre år efter kuppen står det klart att militärens strategi misslyckats, men det finns inte mycket som tyder på att generalerna kommer släppa ifrån sig makten.
Den 1 februari var det exakt tre år sedan tanks och lastbilar fulla av tungt beväpnade soldater rullade in i Myanmars huvudstad Naypyitaw och den största staden Yangon. Militären med överbefälhavaren general Min Aung Hlaing i spetsen avsatte den demokratiskt valda regeringen och arresterade landets president Win Myint och statskansler Aung San Suu Kyi. En junta ledd av Min Aung Hlaing tog över och avslutade Myanmars drygt tio år långa experiment med en mer öppen politisk ordning, där medborgarna åtnjöt friheter de inte upplevt sedan militären först grep makten i en kupp 1962.
Miljoner drog ut på gatorna i städer över hela landet. Till att börja med påminde protesterna om karnevaler med demonstranter utklädda till clowner och spöken. Det var sång och musik på offentliga platser, mystiker utfärdade besvärjelser och bilar körde i tjugo kilometer i timmen för att lamslå trafiken på gatorna i Yangon och hindra militärens rörelser. Varje kväll, efter ett utegångsförbud trädde i kraft, skramlade folk med kastruller och andra husgeråd i hemmen medan soldater patrullerade gatorna utanför.
Men snart ekade skottsalvorna mellan husen i Yangon och andra städer. Militären öppnade eld mot demonstranterna. Över sextusen dog under de månader som följde och minst tiotusen greps. Och att bli gripen av militären i Myanmar innebär tortyr och svältransoner i landets fängelser. Aung San Suu Kyi befann sig i husarrest i sitt hem i Yangon när hon fick Nobels fredspris 1991 för sin kamp för demokrati i Myanmar. Nu sitter både hon och Win Myint i isoleringsceller i fängelset i Naypyitaw.
Det är uppenbart att Myanmars generaler gjorde en enorm felberäkning när de grep makten. De trodde antagligen att det skulle bli som 1988, då de också ingrep med våld för att krossa protester mot den av militären dominerade regimen som då styrde landet. Några tusen demonstranter sköts till döds, ännu fler arresterades och många unga aktivister tog sin tillflykt till landets gränsområden. Där allierade de sig med någon av Myanmars många etniska rebellarméer för att med vapen i hand strida mot militärdiktaturen. Men det dröjde inte länge förrän det blev ett misslyckande. Efter bara några år satt den dåvarande juntan säkert i sadeln.
Efter blodbadet 1988 införde de flesta länderna i väst och även Japan sanktioner mot Myanmar och landet isolerades diplomatiskt och politiskt från resten av världen. Kina blev då räddaren i nöden, som försåg Myanmars militär med vapen, lån och handelsavtal. Men beroendet av Kina blev så starkt att även den extremt nationalistiska militären i Myanmar reagerade. Interna dokument som jag tagit del av visar att de befarade att landet riskerade att förlora sitt oberoende.
Något måste göras för att förbättra relationerna med omvärlden. Resultatet blev en ny författning, som antogs efter en farsartad folkomröstning 2008. Sedan följde ett parlamentsval i november 2010, som också det var riggat så militärens eget parti vann. Thein Sein, en tidigare general och juntamedlem, blev president – och tog en rad nya, oväntade initiativ. Politiska fångar, bland dem Aung San Suu Kyi, släpptes, pressen blev förvånansvärt fri och partier och enskilda organisationer kunde verka fritt för första gången sedan innan kuppen 1962. Internationellt sett förvandlades Myanmar från att ha varit en internationell pariastat till västvärldens gunstling. Biståndspengar strömmade in och statsöverhuvud från USA:s president Barack Obama till Norges kung Harald V kom på besök.
Ett nytt val hölls 2015 och Aung San Suu Kyis parti, the National League for Democracy (NLD) vann en jordskredsseger. Hon kunde inte bli landets president eftersom den författning som antogs 2008 stipulerade att ett statsöverhuvud inte kan ha nära släktingar som är utländska medborgare. Hon var gift med den engelske akademikern Michael Aris, som avled 1999, och parets två söner Alexander och Kim är inte heller medborgare i Myanmar. Vägen kring detta var att införa en helt ny position i den regering som tog över efter valet. Aung San Suu Kyi blev statskansler, eller ungefär premiärminister.
Motståndet större nu
Ett nytt val hölls i november 2020, och även det ledde till en jordskredsseger för NLD. Men nu hade militären fått nog. Visserligen hade militären fortfarande enorm makt bakom kulisserna, men ytterligare en regering ledd av Aung San Suu Kyi kunde Min Aung Hlaing och hans generaler inte acceptera.
Men deras kupp har fått katastrofala följder för militären. Det blev till skillnad från 1988 inget snabbt slut på motståndet. Det har bara växt sedan kuppen och Myanmars militär har lidit svåra nederlag på slagfältet mot etniska rebeller och demokratiaktivister som bildat egna motståndsarméer. Juntan har tappat kontrollen över stora delar av landet och politiker som satt i den regering som för tre år sedan drevs från Naypyitaw har allierat sig med andra oppositionella och bildat en alternativ, nationell enhetsregering. Det hade inte Min Aung Hlaing väntat sig när han grep makten i Naypyitaw.
Under de år av relativ öppenhet, som rådde mellan 2011 då Thein Sein bildade regering och kuppen 2021, talade många utländska akademiker och andra bedömare om en ”process” och Myanmars ”övergång till demokrati”, men även det var en felbedömning. 2008 års författning garanterade full autonomi för militären och gav den rätt att utse inte bara en fjärdedel av alla parlamentsledamöter utan även de tre viktigaste ministerposterna: försvar, inrikes vilket innebär kontroll över den interna säkerhetsapparaten, och ”gränsfrågor”, alltså relationerna med de etniska minoriteterna. Och för att ändra på den författningen måste fler än tre fjärdedelar av parlamentsledamöterna rösta för sådana förslag. Militären fick alltså vetorätt mot alla försök att begränsa dess makt.
Människor vande sig vid friheten
Vad som däremot skedde årtiondet innan kuppen 2021 var en genomgripande omvandling av samhället. Folk blev vana vid friheter som de inte hade haft tidigare och det gällde i synnerhet en hel generation av ungdomar som inte till något pris ville se en återgång till den gamla ordningen. De var på internet, sociala medier och höll möten där man diskuterade politik och samhällsfrågor. Därav det massiva motstånd vi ser idag.
Motståndet må ha varit framgångsrikt på ett sätt få även bland sympatisörerna hade väntat sig. Men det råder en akut brist på enighet. De etniska arméerna strider i sina respektive territorier och tar inte order från den nationella enhetsregeringen. De andra lokala motståndsgrupperna försvarar sina områden och samarbetar inte nödvändigtvis med de andra. Det finns inget samordnat motstånd, ingen egentlig ledning som kan koordinera de olika gruppernas aktiviteter. Och Myanmars militär har ett klart övertag när det gäller beväpning. I dess arsenal ingår artilleri, stridshelikoptrar och bombplan.
Det är uppenbart att detta är ett krig ingen kan vinna. Motståndet är splittrat och har inte tillräckligt med vapen för att nå en militär seger medan juntans styrkor är utspridde på alltför många, olika fronter över hela landet för att kunna slå ner all opposition. Och någon form av kompromiss har uteslutits av alla stridande parter.
Kriget kommer fortsätta
Det enda som skulle kunna leda till ett genombrott vore en splittring inom militären, ett myteri där ledningen tappar kontrollen över styrkorna. Men inga tecken tyder på det. Det ryktas om oenighet bland generalerna, men det är inte för att det gömmer sig några demokrater där.
Min Aung Hlaing anses av vissa vara för svag och obeslutsam. Det behövs därför ännu hårdare tag mot oppositionen. Om det stämmer är det troligt att Min Aung Hlaing får sitta kvar som premiärminister, vilket han är, och juntans vicechef general Soe Win blir ny överbefälhavare. Och Soe Win är en hårdför general som personligen lett offensiver mot motståndsrörelserna.
Hur Myanmar kommer att se ut efter ytterligare tre år är omöjligt att säga. Men just nu tyder allt på att kriget kommer att fortsätta. Militären har återigen stöd från Kina som skyddar regimen mot sanktioner, bojkotter och även försök att ta upp frågan i FN:s säkerhetsråd. De som lider mest av detta är civilbefolkningen. Städer och byar har bombats och hundratusentals har drivits från sina hem. Mörkret har sänkt sig över ett land som för bara några år sedan trots alla svårigheter antogs vara på väg mot en bättre och ljusare framtid.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
