Recension Sara Martinsson har skrivit en engagerande bok om en norm som skaver. Men redogörelser för problemen med ett samhälle som förväntar sig barn lämnar inte mycket utrymme att utforska livet utan barn. Vilka gemenskaper är möjliga för den barnlösa kvinnan? Stina Pettersson har läst Martinssons ”Kvinnor utan barn”.
Hon är ett och ett halvt och vill inte sitta still. Hennes mamma låter henne gå runt på caféts stengolv, så att vi kan dricka upp vårt kaffe. Ettåringen är nöjd, men en man bakom henne vill komma förbi med sin bricka. Han harklar sig artigt på 185 centimeters höjd, vilket inte får avsedd effekt.
”Det där”, säger barnets pappa. ”Är en man utan barn.” Han reser sig för att dra upp ettåringen igen.
Men så händer något. Mannen, nyss uthängd, böjer sig ner och säger ”tut, tut.” Han föser undan ettåringen så att han kan komma förbi. Han interagerar med barnet, det tar 45 sekunder, och ingen av dem börjar gråta.
”Nu älskar jag honom”, säger barnets pappa.
Människor med barn verkar tro att de är de första i hela världen som fått barn
För en sekund råder fred i ett av vårt samhälles viktigaste kulturkrig, det som utkämpas mellan de med barn och de utan. Skyttegravarna är djupa: människor med barn verkar tro att de är de första i hela världen som fått barn. Deras närmast sörjande håller med om att något unikt hänt. Om man inte har barn kan det här kännas som en attack mot ens egna livsstil. Som om alla andra antyder att livet utan barn är meningslöst. Jag har aldrig upplevt att män är uteslutna från detta krig, men kanske är striden hårdare bland kvinnor.
Barnlösa kvinnor då och nu
Sara Martinssons bok Kvinnor utan barn är en stridsskrift från fronten. Martinsson berättar om kvinnor utan barn genom historien och i nutid. Där ingår kvinnor som inte har barn för att de valt bort den smutsiga prologen, kvinnor som inte kan få barn fast de själva eller deras partner verkligen vill, kanske till och med kräver det. Och kvinnor som inte har barn för att ingen vill ha barn med dem.
Det är tre ganska olika situationer och Martinssons självupplevda historia passar inte riktigt in i någon av dem. Hon beskriver en kvinna som inte tycker sex är smuts, som inte är för fattig eller oförmögen att få barn, som inte behöver en villig partner för att få barn, men som bara inte vill. Och som vill ge ut en bok om vad det innebär för livsstilen. Det är ett ganska nytt fenomen, historiskt.
Det här är inte en instruktionsbok för alla som undrar hur man ska leva utan barn
Jag har själv inte barn men har, förmodligen på grund av min ålder, inte tänkt på det som en identitet. Det är inget normbrott än, kan kanske bli. Martinssons huvudperson börjar ta sig en funderare när hon fyller fyrtio. Men premissen för Martinssons bok är intressant oavsett. Vad innebär det egentligen att vara en kvinna utan barn idag?
Saknar skildringar av det barnlösa livet
Sara Martinssons bok är faktatung, men aldrig tråkig. Jag hittar spännande tankar och analyser, alla om barn och föräldraskap. Man måste, oavsett om man själv har barn eller inte, vara ganska intresserad av barn för att läsa den här boken. Livet utan barn gestaltas aldrig mer än i korta passager. Att välja bort barn skildras i kontrast till resten av samhället, där föräldrarna är. Det finns en potentiell egen gemenskap i sammanhanget som Martinssons många exempel på barnlösa kvinnor bildar. Men även där definieras kvinnor först och främst utifrån vad de inte är.
Det är det här som är svårt med Martinssons bok. Människor hör ihop. Om inte familjer och generationer ska skapa gemenskap, hur ska en annan, barnlös gemenskap se ut? Det här är inte en instruktionsbok för alla som undrar hur man ska leva utan barn.
Barnen är en del av det gemensamma
Men barnafödandets vara eller icke vara är inte heller främst intressant på individnivå. Svenska kvinnor får allt färre barn, vilket ju såklart är en utmaning för alla som på sikt vill ha arbetare eller en välfärdsstat, eller någon annan typ av framtid. Färre svenska barn är även en bärande del av extremhögerns rasistiska teori om “det stora utbytet” där en “ras” byts mot en annan “ras” i Sverige.
Om man inte är rasist är det svårt att ens förstå vad problemet skulle vara med det här potentiella scenariot, där Sverige blir mindre vitt, men teorin om utbyte verkar också vara svår att ro hem empiriskt. Att kvinnor föder färre barn är en global trend. Det ska nästan till lite hybris för att tro att Sverige bara kommer kunna importera arbetskraft för all framtid, även om man inte är emot invandring av rasistiska skäl. Färre barn är alltså ett samhällsproblem, trots att man respekterar varje individs rätt att avstå. Martinsson beskriver det kollektivistiska intresset att kvinnor skaffar barn som något som tillhör Orbáns Ungern, men jag tycker det är svårt att förankra det helt. Alternativet är ju total individualism, att inte alls bry sig om världen efter en själv.
Svaret på vårt samhälles högergir kanske kan vara ett sentimentalt och gråtigt, “men barnen då!”
Martinsson pekar på flera nutida fält där barn blivit exklusiva, kanske för att de där ses som mer ovanliga än de var när alla hade fem var. Hon nämner influerare. Jag håller med om att man allt oftare ser barn som presenteras som lyxaccessoarer eller som en del av en större köphets. Föräldrar konsumerar som tokar, deras oro utnyttjas i marknadsföring. Men är mer och djupare reklam specifikt för föräldraskap? Allt i vårt samhälle uppmanar oss att köpa massa saker, det blir bara extra vulgärt och synligt när det säljs med ett barn. Det betyder inte att själva barnet är problemet.
Att få barn kan också vara subversivt
I takt med att skaffa barn och att skaffa många barn blir en klassfråga, där Elon Musk har runt 14 barn med diverse kvinnor och via surrogat och vanliga människor inte har råd med barn när det är lågkonjuktur, tycker jag att det är mer politiskt viktigt att kämpa för att de som vill ska kunna ha barn, snarare än att bekräfta att inte alla vill.
Om man ser till nuets viktigaste politiska frågor på samhällsnivå: levnadskostnadskrisen, med sjunkande reallöner, kris för byggandet, bostäderna och infrastrukturen, och miljökrisen, så skulle det sjunkande barnafödandet kunna bli ett viktigt argument. Nyliberalismens mamma, Thatcher, sa, ”There is no such thing as society. There are individual men and women and there are families.” Men tänk om bristen på samhälle faktiskt är ett realt hot mot familjen? Svaret på vårt samhälles högergir kanske kan vara ett sentimentalt och gråtigt, ”men barnen då!”
När kulturnissar citerar Horace Engdahl och fnyser, “Sverige är ett Tyskland för barn”, har jag alltid tänkt att det väl är fint så. Ett land för barnen har känts som ett mycket bättre politiskt alternativ än den fest av lobbyism och privatiseringar som vi lever i nu.
Martinsson påminner om begränsningarna i det här känslomässiga argumentet. Alla tycker inte att barn är viktigt. Jag respekterar det, men förstår inte varför det individuella valet nödvändigtvis ska påverka det politiska värnandet av det gemensamma, som nu och sen kommer innehålla massa barn.
Det kollektivistiska måste se till normens generalisering, annars blir det för smalt. Barn kommer ju finnas även om du själv inte skaffar dem, framtiden finns även om dina personliga gener inte besudlar den. Oavsett om man är en person utan barn, eller om man inte är det, har vi som samhälle ett ansvar att möta barn i ögonhöjd när vi stöter på dem. När de sitter där på cafégolvet, helt i vägen för vår framfart, en egensinnig punkt som inte är helt lätt att komma runt.
Stina Pettersson, journalist
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
