Man kan absolut ha överlappande politiska identiteter även som riksdagsledamot, men du bör lämna om du inte har ditt partis förtroende.
Politik är en förtroendebransch. Den saken är nog alla överens om. Men frågan är vems förtroende man måste förtjäna för att inneha ett ämbete. Det parti man representerar, eller de väljare som röstat på den lista där ens namn stått?
Frågan blir aktuell varje gång någon tappar sitt partis förtroende, men ändå väljer att stanna kvar på sin post. Som Jamal El-Haj från Malmö. Han gick förra året på en konferens i Malmö där ordföranden för mötet hade länkar till terrororganisationen Hamas. Han gjorde det trots att hans partigrupp i riksdagen uppmanat alla Socialdemokrater att inte gå dit.
”Min identitet i Palestinafrågan är väldigt stark”, svarade han när kritiken haglade över honom.
Det var på flera sätt illa att gå på det där mötet. Alla har rätt till sin identitet och det, trots att en del säkert skulle hävda motsatsen, är fullt möjligt att ha överlappande identiteter. Man kan vara både socialdemokrat och företräda andra intressen på samma gång. Det är till exempel därför vi har geografisk representation i riksdagen, för att man förväntas tala för sin landsända. Förstås utifrån sitt partis perspektiv, men ändå sin landsända. Det är också därför många partier har varvade listor, med varannan man och varannan kvinna.
Om det var möjligt för en människa att kliva ur alla sina andra sociala sammanhang och bli en ”ren” socialdemokrat eller moderat i samma ögonblick man får sitt uppdrag skulle vi inte behöva bry oss om någon annan representation över huvud taget och det skulle trängt taget inte spela någon roll vem eller vilka som satt i riksdagen för respektive parti.
Men så enkelt är det inte. Platons filosofer existerar inte.
I själva verket brukar man anse att det är bra med olika erfarenheter och identiteter därför att det bidrar med perspektiv som inte annars skulle bli hörda.
Men det finns förstås en gräns, och det är rimligt att Jamal El-Haj inte längre är socialdemokratisk riksdagsledamot. Det hade varit ett annat läge om det inte funnits en uppmaning att stanna hemma från mötet i det första läget. Och särskilt problematiskt blev det efter att det framkom att han som riksdagsman försökt påverka en handläggare på Migrationsverket i ett specifikt ärende.
Men Jamal El-Haj lämnar inte riksdagen. Uppenbarligen anser han att han har väljarnas förtroende, om än inte sitt gamla partis.
Det är en tveksam hållning. Han har kommit in i riksdagen för att han stått på en S-valsedel. Han är inte personvald. Det är omöjligt att säga om de som röstat på Socialdemokraterna i hans valkrets gjort det för att de gillar Socialdemokraternas politik eller om de röstat på just hans namn.
Det är sannolikt – gränsade till visshet – att de alla flesta valt partiet.
I det läget bör Jamal El-Haj förstås inte sitta kvar i riksdagen, lika lite som de andra som blivit politiska vildar genom åren borde ha gjort det. Nu tycks det islamistiska partiet Nyans dessutom vara på jakt efter hans stöd. Det måste vara helt uteslutet. Av ideologiska skäl rent personligt för Jamal El-Haj, först och främst, men också för att ingen har röstat in Nyans i riksdagen.
Vårt demokratiska system, det system genom vilket vi förmedlar folkviljan, är uppbyggt på partival. Det går inte komma ifrån. Skulle antalet politiska vildar bli stort är det ett hot mot den demokratiska modellen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
