Språket formar vilka vi är

Vi som pratar många språk har många kapitel i våra böcker.

Läraren har skrivit গ্রাম (gram) på tavlan. Jag är 12 år, och sitter med några andra elever i klassrummet.

”Det här betyder ‘vin’”, förklarar läraren.

Jag höjer på ögonbrynen och tittar på honom. Sen tittar jag på tavlan. Försöker han lära oss namn på alkohol?

”Vadå vin? Som man dricker?” frågar jag till slut.

“”Nej, vin! Ni vet, när man åker ut till landet, till vin!”

“”Alltså staden? Wien?”

Läraren suckar, och höjer rösten, inte så där att han låter förbannad, utan bara lite frustrerad.

“Nej! Vin! Vin! VIIIIIYYN”

Då trillar polletten ner, inte bara för mig, utan för de andra eleverna också. Jag utbrister:

“Jahaaa, BYN! Varför sa du inte det från början?”

Barnens skratt fyller rummet.

Så här kunde det se ut, en lektion i bengali i grundskolan. En del av oss har svårt för vårt eget modersmål, men pratar flytande svenska. Och då kanske det följer lite av en nonchalant attityd i klassrummet. Så därför uppskattar vi inte riktigt vad vi lär oss på hemspråkslektionerna. När jag väl följer med familjen till Bangladesh, åker vi genom trånga och högljudda bilvägar, där biltutor avlöses av cykelplingningar. Jag brukar titta ut mot skyltarna som passerar på gatorna. Varje gång jag sitter i en Baby-Taxi (det ordet bengaler använder för Tuk-Tuk), ser jag många ord med stora bokstäver genom gallerfönstret. Jag kan faktiskt läsa skriftspråket i dag. Ju äldre jag blir, desto mer ökar mitt intresse för språket, och jag kan kommunicera med fler människor. Jag är väldigt tacksam för de där lektionerna i dag, även om jag inte kände så som barn.

Varje gång jag pratar bengali känner jag mig som en mindre person

Inte förrän jag läste lingvistik på universitetet förstod jag hur viktigt språk är för samhället, inte bara för att kommunicera, utan för vilka vi är.

William Labov brukar ses som farsan till sociolingvistiken. Han blev känd på 60-talet när han sprang upp och ner mellan våningarna i tre varuhus i New York. Han ville veta hur språket skilde sig mellan de rika, medelklassen och arbetarklassen. Därför gick han från en dyr affär till en mellandyr, och sen till en billig butik. Han klädde ut sig till kund och bad folk svara på var han kunde hitta saker – som han visste låg på fjärde våningen. När de svarade ”fourth floor” på olika sätt, antecknade han, och jämförde. Det visade sig att överklassen oftare uttalade bokstaven ”R” i ”fourth floor” än de som var den billigaste affären.

Det förklarade att vårt språk säger mycket om vilka vi är. Den gruppen vi tillhör påverkar hur vi pratar, men också tvärtom. Det brukar kallas att språk är en identitetsmarkör. Något som kan skilja sig mellan klass, kön, ålder, etnicitet, socialt konstruerad ras och geografi. Som lingvist säger man inte att ett visst sätt att prata är bättre än ett annat. Vi värderar inte språkbruk på det sättet.

Men varje gång jag pratar bengali, så känner jag mig som en mindre person. Jag kan inte säga allt jag vill och förknippar språket med orden jag lärde mig som barn. Undrar hur det då är med människor som har lärt sig svenska i vuxen ålder, som kanske inte kan uttrycka exakt allt det de tänker på, men ibland blir behandlade som barn på grund av sin brytning. Eller, som min modersmålslärare, som blir hånad av sina elever för att han inte kan uttala ”byn”.

Språket har stor betydelse för vilka vi är och hur människor ser på oss.

Den 21 februari är det internationella modersmålsdagen. Den firas av oss för att bengaler 1952 mördades av den västpakistanska armén, när de protesterade mot att de tvingades prata urdu. Min mormors syskon och deras vänner var en del av de studentprotesterna. Den kampen ingår i vårt språk. Och vår identitet.

Det är fortfarande så i stora delar av världen, att många modersmål får lägre status. Det påverkar självklart ens identitet och möjlighet att uttrycka hela sitt jag. I Sverige vill politiker avskaffa modersmålsundervisningen och mångspråkiga bibliotek.

Men vi får inte glömma att vi som pratar flera språk har många kapitel i våra böcker. Om orden vi använder är penseln, och språket är färgerna, så är det vi som är tavlorna. En målning blir inte vackrare med fler färger, men den kan uttrycka mer.