Det är dags att börja använda finanspolitiken för medborgarnas bästa, skriver Åsa Pia Järliden Bergström.
”Detta har tjänat Sverige väl” har blivit en meningslös klyscha som används av såväl experter som politiker om sånt som ska bevisas vara odiskutabelt. Inte minst gäller detta det finanspolitiska ramverket, alltså målet om överskott i de offentliga finanserna och en låg statsskuld. Sedan ramverket infördes år 2000 har regering efter regering stolt påpekat hur väl det har tjänat oss. Men vad menar de, egentligen?
Enklaste tolkningen är att det betyder att vi har ordning på statsfinanserna. Och det är bra. Men jag tycker att det kan vara värt en fördjupning: att vi har minskat utrymmet att föra ekonomisk politik till förmån för att betala av stora summor på den svenska statsskulden – hur har det ”tjänat Sverige väl”?
Sättet att beräkna saldomålet gör tyvärr att det varje år framstår som det uppstått utrymme för skattesänkningar
Tecken på att den ekonomiska politiken tjänar oss väl vore exempelvis en inkluderande arbetsmarknad med låg arbetslöshet. Så blev det tyvärr inte. Arbetslösheten har ökat sedan införandet av ramverket – från 6 procent 2001 till 7,7 procent 2023 och är på väg uppåt i år på grund av den passiva ekonomiska politiken. Mellan 1976–1990 var arbetslösheten cirka 3 procent. Sysselsättningsgraden (15–74 år) var 69 procent och har minskat till 66 procent i snitt under perioden med det fina ramverket.
Ramverket har tjänat oss väl, frågetecken.
Men annat kan ju ha blivit bättre. Offentliga investeringar är exempelvis högre i Sverige än EU-snittet, vilket kan framföras som något positivt. Det svåra med den jämförelsen är dock att den inte säger något om hur stort behovet är av investeringar. Och en jämförelse med tiden långt före ramverket visar på en betydligt högre investeringskvot på 50- och 60-talet än i dag. Mycket av kaoset i vår infrastruktur kan ändå tyda på att investeringarna inte har mött behoven.
Bostadsinvesteringarna är till störst andel privata men det kan ändå förtjäna att nämnas att de har gått från en nivå på 5–6 procent av BNP innan 90-talet till en kraschlandning på dagens cirka 3 procent. Här har den ekonomiska politiken också abdikerat, vilket inneburit stora variationer i bostadsbyggandet, som beror på marknadens svängningar snarare än befolkningens behov av boende.
Starka statsfinanser har vi i alla fall.
Egentligen har en regering alltid ett betydligt större handlingsutrymme
Men hur går det med välfärden? Jo, sättet att beräkna saldomålet gör tyvärr att det varje år framstår som det uppstått utrymme för skattesänkningar – trots att pengarna faktiskt kommer från välfärden. Det beror på att statsbidragen till kommunerna inte automatiskt räknas upp med vare sig inflation, löner eller befolkningsökning medan skatteintäkterna ungefär följer inkomsterna. Så när befolkningen ökar minskar automatiskt andelen sysselsatta i välfärden. Och när priserna ökar minskar resurserna. Det blir extremt tydligt när inflationen är så hög som nu. Resultatet av detta är att regeringar kan satsa på skattesänkningar utan att berätta att det sker på välfärdens bekostnad. Den totala skattekvoten har därför sänkts från en nivå på närmare 50 procent av BNP i slutet av 80-talet till strax över 40 procent av BNP idag.
Hurra för låg statsskuld?
Den tydliga öppningen för skattesänkningar i ramverket har också lett till kraftigt ökade inkomstskillnader. I jämförelse med början av 1990-talet så har majoriteten av befolkningen ökat sina inkomster med 60 procent medan den rikaste procenten av Sveriges befolkning ökat sina inkomster med 260 procent. Den svenska bruttoskulden är en av de lägsta i Europa – men Sverige är också det land som haft snabbast ökade inkomstskillnader sedan 1980-talet.
Se där, något att inte vara så stolt över.
Egentligen har en regering alltid ett betydligt större handlingsutrymme än det beräknade budgetutrymmet indikerar. Politikerna kan höja skatter exempelvis. Detta har dock inte varit på agendan i särskilt stor utsträckning. Och från svenska nationalekonomer hörs då ofelbart en gemensam röst om hur skadligt det är med skatter. De flesta regeringar har därför valt att anpassa sig till en bild om att Sverige inte har råd och att statlig sparsamhet är en dygd. När någon politiker eller debattör får för sig att säga att staten borde använda mer pengar till saker som är bra för medborgarna blir de omedelbart översköljda av liknelser om skenande statsskuld och sedelpress-politik. På väljarnas näthinna stannar då bilden av att politiker är bakbundna.
Men är det inte bra då, med en låg offentlig skuld?
Det enkla antagandet att lån alltid är av ondo och att ”den som är satt i skuld inte är fri” ar fått orimligt stort genomslag som en sanning. Skulder har oftast en tillgångssida och om pengarna används rätt så brukar tillgångarnas värde vida överstiga skulderna och dessutom vara växande. Fråga Sveriges företagare varför de ofta belånar sig för att investera. Staten har dessutom fördelen att den har en enorm kreditvärdighet eftersom den trots överdrivna varningar inte kan gå i konkurs.
Trots detta lyfts återkommande att staten kan få betalningssvårigheter om skulden är för stor, eller omvänt: att vi har de fina statsfinanserna att tacka för den senaste långa perioden av nedgång i räntorna. Sanningen är att den svenska räntan bestäms nästan uteslutande av förändringar i omvärlden. En global nedgång i den reala (riskfria) räntan sedan början av 1990-talet har pressat ner svenska räntor. Förklaringar som brukar lyftas fram är att en åldrande befolkningen tillsammans med en ökad inkomstspridning har inneburit ett ökat sparande (och därmed ett lägre pris på pengar). Att de nominella räntorna blivit lägre beror även på centralbankernas fokus på inflationsbekämpning som har resulterat i mycket låg inflation i de flesta avancerade länder.
Så inte heller det har ramverket bidragit med, tyvärr.
Nu är delar av det finanspolitiska ramverket lyckligtvis uppe på bordet i en offentlig översyn. Och självaste finansdepartementet har presenterat en utredning som diskuterar en sänkning av överskottsmålet till förmån för att kunna bekämpa arbetslöshet när det uppstår och att möjliggöra större investeringar på klimatområdet.
Utformningen av det svenska finanspolitiska ramverket har inte ”tjänat oss väl”. I bästa fall har det gett oss starkare offentliga finanser, men på bekostnad av en hel del annat. Det är dags att börja använda finanspolitiken för medborgarnas bästa.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
