Rättvisan måste vara en del av debatten

Jämlikhet Vänstern måste återuppfinna sitt språk för att tala om orättvisorna på ett sätt så folk hänger med och känner sig berörda. Johan Sjölander svarar på Mats Wingborgs essä.

Jag måste nog börja med att tydliggöra min ansats. Jag vill inte göra upp med jämlikheten, jag vill rädda den. Mitt argument är i grunden att jämlikheten behöver rättvisan för att få någon form av moralisk och därmed politisk kraft.

Mats Wingborg lyfter fram att rättvisa är ett mer fluffigt begrepp än det mer precisa jämlikhet. Det är ju alldeles korrekt. Amartya Sen påpekar i sin ”The Idea of Justice” dessutom för att rättvisan inte bara är svårfångad som den är utan att det dessutom uppstår ett än värre elände vid varje försök att skapa någon bredare enighet runt exakt vad rättvisa innebär.

Ojämlikhet är alltid orättvis

Vad som är lättare att enas runt, argumenterar Sen dock vidare, är den uppenbara orättvisan. Jag tror det ligger något i detta. Och därför är det viktiga i min argumentation inte att det kan finnas skillnad mellan vad som är jämlikt och vad som är rättvist, vilket det förvisso som Mats Wingborg påpekar och jag tror de flesta håller med om gör, utan snarare tvärtom. Utgångspunkten för mitt resonemang är istället det slående i vilken omfattning den ojämlikhet vi kan se i Sverige idag är så uppenbart orättvis. Den kommer inte ur skillnader i begåvning, eller ansträngning, den är inte en rimlig konsekvens av medvetna val och prioriteringar, den är inte effekten av en öppen tävlan där alla har samma chans från början att nå prispallen, den saknar i stort helt enkelt alla de moraliska motiv som skulle behövts för att göra den legitim.

I dessa uppenbara orättvisor kan vi hämta energi. En skillnad mellan begreppen är ju att rättvisan till skillnad från jämlikheten är intimt knuten till begreppet förtjänst. När jag säger att ojämlikheten är orättvis säger jag därför att ojämlikheten innebär att människor de facto inte belönas efter förtjänst, inte har vad de förtjänar. Det är ju ett distinkt annorlunda argument än att hävda att ojämlikheten på systemnivå är oförnuftig. Argumenten är inte ömsesidigt uteslutande, du kan absolut i sak hålla med om båda och jag gör det själv till exempel, men ändå två olika sätt att närma sig frågan. Där rättvisan som jag använder begreppet tydligt knyter an till en nära, personlig, direkt känsla av orätt snarare än ett systemperspektiv.

Moral och politik hör ihop

Ta erfarenheten från pandemin. Vad vi såg där var ju hur beroende vi är av de inte minst kvinnor som fortsatte gå till jobbet när vi andra satt hemma. Vi förstod inpå huden värdet i de arbetsinsatser som utgörs i hemtjänst, sjukvård, detaljhandel. Den ojämlikhet vi hela tiden vetat präglat svensk arbetsmarknad framstod mot en så tydlig moralisk botten. Jag tror det finns någon typ av politisk kraft i den typen av insikter.

Mats Wingborg har ju samtidigt helt rätt i att frågan om vilket som är det rätta sättet att agera politiskt så här i mitten av 2020-talet är på något plan öppen. Vi vet ju inte. Behöver jämlikheten ens räddas?

Men jag skulle nog vilja hävda att fyrtio år av nyliberal politisk utveckling, ökade klyftor och en lång period av borgerlig övervikt i Sveriges riksdag ändå talar för att svaret är ja. Det dånar tämligen tyst i rättens krater. Samtidigt är orättvisorna så skriande. Vänstern måste återuppfinna sitt språk för att tala om dem på ett sätt så folk hänger med och känner sig berörda. Jag har personligen rätt svårt för att se hur vi skulle kunna eller varför vi ens skulle vilja runda moralen och rättvisan när vi gör det.

Johan Sjölander