Att två folk måste göra upp om två stater i samma land är återigen ett faktum, inte bara ett tomt slagord. Det finns ingen väg tillbaka till det som Israel under 10-talet kallade att ”krympa konflikten”. Den här gången måste konflikten lösas på ett sätt som palestinierna och världssamfundet upplever som rättvist.
För ett år sedan växte en mäktig demokratirörelse fram i Israel. Hundratusentals människor protesterade på gatorna över hela landet. I Jerusalem demonstrerade man framför parlamentet Knesset och premiärminister Netanyahus bostad. I Tel Aviv fanns centrum för protesten. Flera hundra tusen människor deltog i fredliga demonstrationer som ägde rum på torsdags- och lördagskvällar. Målet var att förhindra regeringens planerade förändring av rättsväsendet, som genom sitt oberoende och starka lagstiftning till skydd för mänskliga rättigheter var ett skydd för det sekulära, liberala Israel mot religiös fundamentalism och högernationalister.
För vänstern och organisationerna som var emot ockupationen av palestinska områden, som drev frågan om arabers och judars lika rättigheter i Israel, var dessa frågors roll i demokratiprotesten fundamentala. Deras viktigaste paroll var ”Ingen demokrati med ockupation”. Den övergripande strategin var dock att ockupationen inte kunde göras till en central fråga i protesten, faktiskt inte till en fråga alls, för det skulle splittra demokratirörelsen som även samlade många från mitten och högern som var emot försöken att urholka rättsstaten.
Men successivt syntes antiockupationsrörelsen mer och mer i protesterna. För många blev det tydligt att bosättarnas våld mot palestinierna, ofta med skydd av gränspolisen och armén på Västbanken, höll på att förändra hela Israel. Bosättarnas makt hade ökat och blivit synligare genom att deras partier nu satt på ledande positioner i regeringen. Fler och fler insåg att bosättarnas religiösa fanatism och våldsregim inte var begränsad till Västbanken utan att strävan var att den också skulle styra Israel innanför 1967 års gränser.
Det fanns antydningar till att det skedde grundläggande förskjutningar i Israel. Polariseringen förstärktes men samtidigt fanns tecken på att betydande delar av demokratilägret öppnade sig för en djupare förståelse för vad verklig demokrati skulle innebära.
Allt vände i oktober
Så inträffade 7 oktober. Hamas attack mot kibbutzer och städer längs Israels gräns mot Gaza. En mordorgie på över 1200 människor och kidnappning av nästan 240 personer som togs som gisslan. Demokratirörelsen försvann, Israel var i krig, det gällde att rädda gisslan, att förhindra att en attack från Gaza någonsin skulle upprepas. Uppgörelsen med regeringens inrikespolitik avbröts.
Folkrörelsen för demokrati blev irrelevant när israelerna upplevde att deras fysiska existens hotades. Oron över soldaterna som skickades till Gaza tog över. Det offentliga engagemanget riktades i stället mot regeringens hantering av kriget. Regeringens kritiker krävde att frisläppandet av gisslan skulle vara det överordnade målet för motattacken mot Hamas.
Det pågående kriget gör att det inte finns plats att ta in det som sker i Gaza. Samma israelisk massmedia som varit ledande i kritiken av attacken mot rättsstaten rapporterar inte om situationen för den palestinska civilbefolkningen. Endast små modiga grupper som Standing Together har kraft och förmåga att tänka på judars och arabers gemensamma framtid i Israel och Palestina. På Twitter ser jag en handfull människor demonstrera med bilder på den förödelse och död som hela världen – utom Israel – ser på sina TV-skärmar. De är resterna av en rörelse som gav hopp om en framtid i fred och samlevnad.
Stöd för ockupationen växer
Medan den humanitära katastrofen i Gaza pågår lever israelerna fortfarande i en chock efter Hamas attack. En av konsekvenserna är att sympatierna i Israel för tvåstatslösningen och att ockupationen skall upphöra har minskat. Dahlia Scheindlin, en ledande opinionsanalytiker i Israel, skriver i Haaretz att endast en tredjedel av judarna i Israel stödjer en tvåstatslösning enligt en undersökning som genomfördes i december, jämfört med omkring 45 procent före kriget. Kriget har också lett till att stödet för de högernationalistiska extremistpartierna har ökat. ”I spåren av sorgen, ilskan och rädslan som gripit tag i Israel sedan den dagen [7 oktober] finns en samsyn om att Israel bör ha en tuffare inställning till palestinierna och en ännu mer militariserad stat. Och medan stödet för premiärminister Benjamin Netanyahu minskar ökar stödet för hans högerregerings politik”, skriver Sheera Frenkel i New York Times.
Effekten av kriget är att den israeliska opinionen rör sig högerut. Samtidigt ökar avståndet mellan å ena sidan enigheten i Israel om att bedriva ett krig som avskräcker från fler attacker, och världsopinionen å den andra, som chockeras över dödstalen, förstörelsen i Gaza, hungern, traumat och hemlösheten som följer i krigets spår. De första dagarnas chock efter Hamas attack och sympati för Israel efter 7 oktober har försvunnit.
Varningar från USA
President Joe Biden varnade för vad som kunde bli resultatet av ett storkrig mot Gaza redan två veckor efter 7 oktober. ”Rättvisa måste ske. Men jag manar till försiktighet – när ni känner den där ilskan, låt den inte övermanna er. Efter elfte september var vi rasande i USA. När vi sökte rättvisa och fick rättvisa gjorde vi också misstag”, sa Joe Biden och fortsatte ”De flesta palestinier är inte Hamas […] Hamas representerar inte det palestinska folket”.
Det finns många likheter mellan attacken 7 oktober och elfte september 2001. Spektakulära attacker djupt inne på nationellt territorium mot civila oskyddade mål, chocken över att fienden var alert och redo att slå till när det minst anades, oförmågan att skydda sig mot hänsynslöst, sadistiskt våld. Och motreaktionen, den nästan totala uppslutningen kring en motattack som skulle lära motståndaren en läxa, att varken USA eller Israel är svaga, trots de initiala misslyckandena.
Joe Biden var en av duvorna i Barack Obamas administration. Han syftade på vad som skett i krigen i Irak och Afghanistan. I studier av effekterna av USAs invasion av Irak år 2003 beräknas antalet döda som en följd av invasionen till mellan 100.000 och en halv miljon. I Afghanistan är motsvarande siffra från 2001 och fram till uttåget 2021 nästan 250.000 döda varav mer än 70.000 civila, enligt en studie från Brown University.
Har USA återfått sitt förtroende trots effekterna av deras senaste krig i Asien? Det är intrycket om man utgår ifrån opinionen i västvärlden. Uppfattningen idag är att krigen delvis var misslyckade, och en del av den slutsatsen bygger på att ”kriget mot terror” inte var värt de många oskyldiga offren och förstörelsen av infrastrukturer, institutioner och även för förtroendet för USA och västvärlden. Det påverkar bilden av USA i många av länderna som varit direkt eller indirekt inblandade i konflikterna, där förtroendet för USA var lågt redan innan krigen. Men för många människor i väst representerar USA fortfarande det globala och etiska ledarskapet, trots alla liv som offrats i krigen som startats av USA.
Omvärlden kan inte acceptera våldet
Men för Israel gäller en annan logik i omvärldens ögon. Israel är ett litet land med begränsad betydelse och inflytande på den globala arenan, som orsakat enorm förödelse i ett grannland som redan levde under svåra materiella förhållanden. Anfallet mot Gaza står inte i proportion till attacken 7 oktober även om de flesta anser att Israel har rätt att försvara sig mot Hamas terrorangrepp. I Gaza är över en och en halv miljon, mer än tre fjärdedelar av befolkningen, på flykt i sitt land och har inget hem att återvända till. Det är vad världen ser när de följer nyhetsrapporteringen och det kommer att bli slutsatsen när det intensiva skedet av kriget är över. När israeler reser utomlands kommer bilderna tillbaka hos alla dem som möter dem. Ungdomar och vuxna som deltagit i striderna kommer att tas för potentiella krigsförbrytare. Israeler riskerar att bli en paria i omvärlden. Världen förlåter inte Israel på samma sätt som USA blivit förlåtet.
Det som står på spel är Israels legitimitet och existensberättigande – den villkorade rätten att finnas till som stat, som nästan inte appliceras på något annat land. Avståndstagandet från Israels krig och från ockupationen leder en militant del av opinionen till ett ifrågasättande av landets rätt att existera, trots att ett folkrättsligt bindande beslut i FN ligger bakom bildandet av både staten Israel och en palestinsk stat. Det går djupare än Israelkritik, det är en särskild antipati mot Israel som uttrycks i slagordet, ”Befria Palestina från floden till havet”. I ett Palestina som sträcker sig från Medelhavets kust till Jordanfloden, som är gränsen mot Jordanien, finns inte plats för Israel eller tvåstatslösningen.
Tvåstatslösning på agendan
Men hur säker kan jag vara på att kriget mellan Israel och Hamas måste leda ner till en ännu djupare avgrund? Många säger i stället att kriget har fört det goda med sig att tvåstatslösningen har kommit högst upp på agendan, trots att den aldrig haft så lågt stöd bland judarna i Israel som nu. Historien är inte mekanisk, där ett bakslag alltid leder till ett nytt, ännu värre. Det öppna, nakna våldet kan också leda till en vändpunkt, en insikt om att våldet aldrig kan lösa konflikten men också att den våldsamma motreaktionen alltid överlever i en politik som försöker upprätthålla status quo utan att gå till botten med det verkliga problemet.
Det har gått upp för många som trodde att konflikten kunde läggas åt sidan, att en lösning, en kompromiss, är nödvändig eftersom palestinierna inte har gett upp kampen om en stat. Att två folk måste göra upp om två stater i samma land är återigen ett faktum, inte bara ett tomt slagord. Det finns ingen väg tillbaka till det som Israel under 10-talet kallade att ”krympa konflikten”. Den här gången måste konflikten lösas på ett sätt som palestinierna och världssamfundet upplever som rättvist.
Möjligheten har egentligen aldrig legat närmare att på ett radikalt sätt förändra maktrelationen mellan israeler och palestinier. Det som krävs – förenklat och ytterst räcker det med en enda sak – är att USA omprövar sin hållning gentemot Israel. USA kan visa vägen ur återvändsgränden, ingen annan part kan göra det. Förenta staterna kan tvinga fram en uppgörelse, grundad i en ny resolution i säkerhetsrådet som skapar en folkrättslig grund som överlever enskilda politiker, och inom en tidsbestämd period leder till en tvåstatslösning. Martin Indyk, Israel-Palestinaveteran i amerikansk diplomati, har beskrivit hur processen skulle kunna gå till i en artikel i Foreign Affairs:
”Som ett resultat av [Gazakriget] har USA [både] större behov av en trovärdig process som slutligen kan leda till en överenskommelse och större inflytande över att förvandla tvåstatslösningen från en diskussionsfråga till verklighet. För att åstadkomma det krävs dock en betydande satsning av politiskt kapital över en längre tid. Biden kommer att bli tvungen att spela en aktiv roll för att forma besluten hos en motvillig israelisk allierad, en ineffektiv palestinsk partner och ett otåligt världssamfund. Och eftersom han kommer att driva på en stegvis process där fred endast uppnås efter en längre period, måste tvåstatslösningen denna gång bli inskriven som det slutgiltiga målet i en säkerhetsresolution som backas upp av USA.”
USA kan vända utvecklingen
USA har aldrig tidigare ställts mot väggen i ett sådant tydligt val mellan en ”fredsprocess” och en fortsatt militarisering av konflikten. USA är Israels främsta allierade, men framför allt är Israel fortsatt starkt beroende av USA som har de vapen som Israel behöver för att försvara sig. Israel är också beroende av USA för att avskräcka Iran och de terrorgrupper som de använder för att angripa Israel, vilket bland annat visar sig genom att USA sedan i höstas kraftigt ökat antalet krigsfartyg i regionen. USA har arabvärldens två starkaste stater, Saudiarabien och Egypten, på sin sida, liksom FN, EU och NATO. Hela den demokratiska västvärlden inklusive troligen Kina, står bakom USA om de skulle våga trotsa den amerikanska högern och israeliska regeringen genom att fatta det beslut som har förutsättningar att på sikt få slut på konflikten.
Det finns många invändningar, många krafter emot. De trauman som kriget skapat är så djupa att försoning och en kompromiss om två stater känns omöjlig under överskådlig tid. Den bristande tilliten gör att araber och judar undviker varandra i vardagen, till exempel på arbetsplatser som är en av de viktigaste platserna för integration i Israel. Den israeliska högern, vars värsta scenario är en tvåstatslösning och som nu argumenterar att det vore en belöning för terror, kräver hycklande att en palestinsk stat skall vara resultatet av förhandlingar, inte av ensidiga beslut. ”Om en uppgörelse skall nås, kommer den endast att vara resultatet av direkta förhandlingar mellan parterna, utan förhandsvillkor, argumenterar den man [Benjamin Netanyahu] som ägnat sitt liv åt att blockera en diplomatisk kanal mellan Israel och palestinierna”, skriver Carolina Landsmann syrligt i Haaretz. De militanta bosättarna kan rentav vara beredda att försvara sina bosättningar med våld, inte bara mot fredsbevarande styrkor med FN-mandat utan även mot den israeliska armén, om en regering som accepterar tvåstatslösningen mot förmodan skulle få makten i Israel.
Det finns en enda väg ur det mörker som sänkt sig över Israel-Palestina i det som annars riskerar att bli en natt som aldrig tar slut. Det är att president Biden står upp för tvåstatslösningen och med alla sina allierade beslutar om en plan för dess genomförande.
Anders Carlberg
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
