Sverige kan vara en självständig aktör

Nato är ett stort steg, men vi behöver inte vara tysta. 

Sverige har blivit medlem i Atlantpakten. Den svenska flaggan har hissats vid Natos högkvarter i Bryssel.

Det tog längre tid än väntat. Ungern och Turkiet tog tillfället i akt att sätta press på Sverige. Men Sveriges eget beslut att ansöka om medlemskap i Nato våren 2022 fattades under tidspress.

Det finns flera förklaringar till att vi bytte säkerhetspolitisk doktrin. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 förändrade förutsättningarna i grunden. Finland signalerade tidigt sin avsikt att gå med i Nato. Det fanns också ett politiskt tryck, från flera partier som redan hade tagit ställning för ett medlemskap, och fler anslöt sig nu.

Hela Östersjöområdet blir nu säkrare

Det fanns också ett tryck i opinionen, från det svenska folket. En ny rapport från ”European council on Foreign relations” visar att Sverige tillhör de länder i Europa där stödet för Ukraina är som störst.

Nu är det hög tid att reflektera över och diskutera vad vi blivit medlemmar i. Och vilken roll ska Sverige spela i världen efter att vi gått med i och släppts in i Nato.

Sveriges säkerhet har onekligen ökat i och med medlemskapet. Sverige och Finland har via Nato ett skydd som utgör en hög tröskel för Ryssland att kliva över. Det skyddet hade inte Ukraina.

Rysslands konflikt och fiendskap med väst kommer att bestå för överskådlig tid. Det är Ryssland som har sökt den här striden. En rysk attack mot ett Natoland är i praktiken en krigsförklaring mot 32 länder. Hela Östersjöområdet blir nu säkrare. Det gäller också den arktiska regionen som får en allt större strategisk betydelse. Risken för ett anfall mot Sverige har därigenom minskat.

Däremot finns en annan krigsrisk med Natomedlemskapet. Om ett av medlemsländerna i Nato blir attackerat kommer Sverige att behöva bistå med soldater och material. Det är så en försvarsallians fungerar. Nato är både avskräckande men i den meningen också en riskfaktor.

Nato är ett mellanstatligt samarbete. Militära operationer utanför Natos territorier kräver enhällighet. Den uppenbara risken är förstås att Sverige kommer att vara en snäll medlem och säga ja till det mesta, särskilt i början. Men konstruktionen är också en garant mot äventyrligheter.  Den franske presidenten Emmanuel Macrons utspel om att det kan bli nödvändigt att Nato skickar soldater till Ukraina är ett intressant exempel. Det skulle förstås innebära en eskalering med svårförutsägbara konsekvenser och involvera hela Nato. Men många Natomedlemmar skulle förmodligen rösta emot en sådan upptrappning. Inte bara Ungern och Turkiet, som håller en dörr öppen till Moskva, utan även en lång rad andra länder. Det som kan sägas i Paris låter sig inte göras i Rom, Berlin eller Aten.

Medlemskapet i Nato är ett stort steg. Vi har övergett den alliansfrihet i fred syftande till neutralitet som fram tills nu tjänat oss väl.  Men vi har sedan kalla krigets slut tagit flera steg bort från en strikt neutralitet. Inte minst genom medlemskapet i EU. Vi har länge varit en del av Natos ”Partnerskap för fred” och en rad andra militära samarbeten.

Men vi behöver fortfarande – och kanske särskilt nu ­– forma vår egen försvarspolitik och återuppbygga det civila försvaret. Men hur ska denna nota betalas, så att vi inte brandskattar den offentliga sektorn? Sverige måste åter bli en självständig internationell aktör.

Nu har vi gått med i en försvarsallians. Men vi har inte skrivit under någon lojalitetsförklaring om att vi ska tysta inför övergrepp och förtryck, var de än sker.