Svensk arbetsmarknadsforskning släpar efter den explosionsartade utvecklingen i omvärlden. Det leder till en sämre fungerande samhällsekonomi och att politiken underskattar värdet av facklig verksamhet.
Varför kostar en digitalt inhandlad Colgate Karies Kontroll 20 kronor på Apoteket Kronan, men 24 kronor på Apoteket? Hur kommer det sig att Apoteket Hjärtats klubbmedlemmar endast behöver betala 17 kronor för samma tandkräm? Hur bestäms dessa priser?
På en perfekt fungerande marknad bestäms priset på den här tandkrämen av lagen om ett pris. Det betyder att apotekskedjorna endast har att rätta sig efter ett marknadspris som alla måste ta ut. De enskilda företagen kan därmed inte påverka priset – de är alla pristagare på en marknad där utbud och efterfrågan bestämmer priset. På samma sätt innebär en ökad efterfrågan på tandkrämen att det enskilda företaget inte kan höja priset. Skälet är enkelt: om priset höjs kommer kunderna omedelbart att söka sig till de apotek som inte har höjt priset.
Den ekonomiska forskningen har sedan lång tid insett att lagen om ett pris sällan är en rimlig beskrivning av hur många produktmarknader i praktiken fungerar. Därmed tillerkänns det enskilda företaget en viss prissättarmakt – att det inom vissa gränser kan välja priset på de produkter som säljs. Företaget är då inte längre en slav under den osynliga hand som bestämmer det pris som företaget måste sälja sina produkter för.
Den här omvändelsen har så klart varit helt nödvändig eftersom det är så samhällsekonomin många gånger fungerar. Det anmärkningsvärda är att den här omvändelsen under lång tid saknades när det kommer till priset på arbete – på våra löner och villkor. Men i omvärlden har forskningen tagit stora steg i den här riktningen under senare år. Det betyder att det numera är allmänt vedertaget bland ledande arbetsmarknadsforskare att löntagare vanligtvis inte agerar som teorin om den perfekta marknaden gör gällande.
Vi som löntagare avslutar sällan omedelbart vår anställning för ett nytt jobb med en lön som bara är någon krona högre. För de allra flesta av oss är det dessutom förenat med större ”trögheter” att byta jobb än att byta tandkräm. Därmed är vi som löntagare mindre känsliga för löneförändringar än vad vi som konsumenter är för prisförändringar på nästan alla produkter som vi inhandlar under våra liv.
Arbetsgivarens lönesättarmakt
Den här insikten om hur arbetsmarknader i praktiken fungerar innebär att arbetsgivare inte är tvungna att omedelbart anpassa de anställdas löner till den lönenivå som arbetsmarknadens osynliga hand har etablerat. Tvärtom: arbetsgivare har, inom vissa ramar, möjlighet att själv bestämma sina löner och villkor. På detta sätt tillerkänns den enskilde arbetsgivaren en viss lönesättarmakt.
Det är en makt som förklaras av att vi som löntagare inte agerar som lagen om ett pris antar att vi ska göra. De här trögheterna är rimliga och helt förenliga med hur vi till vardags tänker oss att arbetsmarknader fungerar. Det kan till exempel handla om att vi inte känner till alla jobbmöjligheter eller har svårt att omedelbart flytta till en annan del av landet. Det kan också handla om att det både för den enskilde löntagaren och arbetsgivaren är kostsamt – i tid och pengar – att söka nytt jobb och att rekrytera nya medarbetare.
Därmed skapas färre jobbtillfällen än vad teorin om den perfekta marknaden antar. Detsamma kan uppstå om det finns för få företag på den lokala arbetsmarknaden eller om arbetsgivare samarbetar genom att inte rekrytera varandras medarbetare.
Att det är så här arbetsmarknader fungerar börjat påverka politiken runt om i världen. Ett exempel på detta är att den höjning av minimilöner som sker runt om i västvärlden just nu hämtar stöd i dessa trögheter. Det betyder att höjda minimilöner kan bidra till fler anställda, inte färre. Arbetsgivarens lönesättarmakt har då resulterat i att lönen har legat under de anställdas produktivitet, med konsekvensen att det fortfarande är lönsamt att behålla medarbetarna efter höjningen av minimilönen.
Stämningar blir legio
Ett annat exempel är att konkurrensmyndigheter har förstått att dålig konkurrens om arbetskraften är lika skadlig för samhällsekonomin som dålig konkurrens på produktmarknader. Därför utförs nu inspektioner på ett annat sätt än tidigare och stämningar i domstol börjar bli legio. Det är i ljuset av detta som vi ska tolka följande citat, hämtat från en nyutkommen bok om arbetsmarknaders funktionssätt och arbetsgivares lönesättarmakt (fritt översatt, s. 29):
“Arbetsgivarens lönesättarmakt – monopsoni –medför inget gott på arbetsmarknaden … Det ekonomiska resultatet av lönesättarmakten är lägre löner, färre sysselsatta, högre priser och en omfördelning av ekonomiska värden från löntagare till arbetsgivare. Arbetsgivarna är de enda vinnarna. Alla andra är förlorare.”
Det här citatet leder oss till det tredje exemplet, nämligen att fackliga organisationer och kollektiva löneförhandlingar, likt höjda minimilöner, alltmer har kommit att betraktas som ett sätt att begränsa arbetsgivares lönesättarmakt – och därmed bidra till en bättre fungerande samhällsekonomi, med fler sysselsatta, högre produktivitet och högre real köpkraft.
Forskningen tyder på att facklig närvaro och centraliserade löneförhandlingar kan begränsa arbetsgivares lönesättarmakt, men samtidigt är det tydligt att detta är långt ifrån tillräckligt. Länder som mest liknar Sverige i detta avseende, kanske främst övriga Norden och Tyskland, kännetecknas av arbetsgivares lönesättarmakt. Vad jag vet finns det tre studier som jämför svensk arbetsmarknad med jämförbara länder. Samtliga pekar i samma riktning: Sverige är som andra. De få studier som har gjorts inom Sverige drar åt samma håll.
Bättre förståelse
Trots detta bör forskningen om arbetsgivares lönesättarmakt på svensk arbetsmarknad ta betydande steg framåt. Förekomsten och styrkan bör utredas ytterligare. Dess orsaker, konsekvenser och lösningar behöver belysas. Detta skulle inte bara bidra till en bättre förståelse för hur svensk arbetsmarknad i praktiken fungerar, utan skulle även bidra till ett efterlängtat intellektuellt skifte: från verklighetsfrånvända teorier ofta utan empiriskt stöd, till fokus på djuplodande statistiska undersökningar.
Detta skulle i sin tur leda till att de många gånger naiva politiska slutsatser som under decennier har följt av de verklighetsfrånvända teoriernas dominans, kan övergå i en mer verklighetsbaserad och nyanserad diskussion om våra gemensamma utmaningar på svensk arbetsmarknad. Ett första steg i den riktningen förutsätter att fler av oss inser konsekvenserna av att det är lättare att byta tandkräm än jobb!
Daniel Lind
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
