Det är inte så enkelt att rakt av jämföra med Finland.
Den synbara enkelheten, det är något som är lockande med nationalekonomin som vetenskap.
Allt handlar om utbud och efterfrågan. Om priset stiger minskar efterfrågan, om utbudet ökar så sjunker priset.
Ceteris paribus, allt annat lika.
Teorierna på de första sidorna i Nationalekonomi 1A kompliceras dock ju närmare de kommer den komplexa verkligheten, där det mycket sällan är ”allt annat lika”.
Det var också det första som hände när Finland införde marknadshyror
Den som läser tankesmedjans Timbros senaste rapport – eller borde det stå pamflett? – om den finska hyresmarknaden blir akut påmind om detta.
De nationalekonomiska teorierna stipulerar att det som händer om priset på en vara regleras så uppstår det brist, det blir brödköer. Eller bostadsköer. Det måste vara det som förklarar de långa bostadsköerna i Stockholm, resonerar Timbro. Om fastighetsägarna skulle få sätta vilka hyror de ville, utan att behöva förhandla med sin motpart Hyresgästföreningen, så skulle det inte finnas någon bostadsbrist, och inga köer.
Finland avreglerade sin hyressättning under 1990-talet. I dag är det relativt enkelt att få tag på en hyreslägenhet i Helsingfors.
Det måste bero på att Finland infört marknadshyror!
Det borde Sverige också göra!
Så enkel är dock inte bostadsmarknaden. Tillgången på bostäder, och priset för att bo, är beroende av en mängd olika faktorer. Hyressättningen är bara en faktor.
En systematisk jämförelse av 11 olika länder med olika grad av hyresreglering visar att det inte finns någon enkel koppling mellan utfall, alltså hur bostadsmarknaden fungerar, och grad av hyresreglering. Rapporten slutsats är att ”hyresregleringens roll i den bredare bostadspolitiken ofta kraftigt överskattas”. Andra faktorer, som tillgången och priset på byggbar mark, och subventioner av både byggande och boende är ofta mer avgörande.
En sak är säker: allt annat lika innebär marknadshyror högre hyror. Det var också det första som hände när Finland införde marknadshyror. I det privata hyresbeståndet ökade medelhyrorna med 26 procent i Finland som helhet och hela 42 procent i Helsingfors mellan 1995 och 2000. Alltså årligen med mellan 5 och 9 procent.
Under de decennier som har gått har det också byggts fler hyresrätter i Finland. Men det beror till stor del på att Finland ger mer omfattande subventioner till bostadsbyggandet än Sverige. Subventionerna har gått till att bygga en tredjedel av allt som byggts i Helsingfors sedan avregleringen av hyressättningen.
Varför är Finland bäst på bostadspolitik? undrar DN:s ledarsida. Ett svar är att Finland lägger 2 % av BNP på sin bostadspolitik, dubbelt så mycket som Sverige, och nästan uteslutande till hyressektorn. Ungefär hälften går till statliga subventioner av byggande.
Så vad kan Sverige lära av Finland? En hel del. Finland har en hög ambitionsnivå, med konkreta statliga mål för bostadsbyggandet, och bostadspolitiken får kosta. Medan Sverige lägger mer än två tredjedelar av de statliga medel som går till bostadssektorn på ränte- och rotavdrag (som enbart går till dem som äger sitt boende), satsar Finland framförallt på bostadsbidrag och på insatser som främjar nyproduktion. Social housing med behovsprövade bostäder är inte inspirerande, men det är viktigt att vara medveten om att de finska marknadshyrorna inte gäller det kompletterande, statligt subventionerade och behovsprövade ARA-beståndet.
Finlands korta bostadsköer är inte resultatet av den fria marknaden. Utan snarare ett resultat av att man i Finland insett att allas rätt till en värdig bostad inte kan överlåtas till marknaden.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
